LUKAS TYCKER TILL. I väntan på att nästa Eurovisionsäsong ska börja har vår skribent Lukas tagit fram en lista på 25 Eurovision-låtar som han anser har placerats alldeles för lågt mot vad de borde ha gjort. Åtminstone enligt honom! Nu släpper vi den första delen av fem där ni får se plats 25-21.

De bidrag Lukas har valt ut har tävlat i Eurovision mellan åren 2004 och 2019. Alla valen Lukas har gjort är hämtade från hans eget tycke och smak. Oavsett om du håller med honom eller inte är du varmt välkommen att lägga en kommentar i kommentarsfältet nedan för fri debatt.

PS: Parallellt med denna lista gör Lukas även en topp 25 över Eurovisionbidrag mellan 2004-2019 som han anser är de mest överskattade i modern tid.Den serien finns att läsa här. Men nu är det dags för några underskattade bidrag på Lukas’ lista!

Förord från författaren

Hallå på er, Lukas här igen! I samband med att jag arbetade med projektet ”överskattade låtar” fick jag också en idé om att göra tvärtom, ta upp ett axplock av låtar som jag tyckte förtjänade ett mycket bättre öde. Om jag vart med om att det funnits ett par låtar som hamnade lite väl högt, tyckte jag att det finns desto fler som hamnade för lågt. Således fick jag verkligen sondera terrängen och ibland plocka bort några låtar. Några exempel på låtar som var nära att kvala in på denna lista är bl a Georgien 2019, Finland 2004, Nederländerna 2018 och Schweiz 2008.

Förhoppningsvis kan denna lista också fungera som motvikt mot min andra lista, så att jag inte bara klagar på saker, utan kan väga upp det med lite kärlek till andra låtar också. Nu sätter vi igång, de låtar som hamnade alldeles för lågt, del 1, 25-21 och första låten ut är…

• Plats 25-21

25. Bosnien & Hercegovina 2009: Regina – ”Bistra Voda” (9:e i final)

”Men denna låt nådde ju ändå topp 10?” Jo visst kan man argumentera för det. Och för ett land som Bosnien-Hercegovina som inte varit direkt bortskämda med bra resultat alla år kan en niondeplats ha varit hur bra som helst. Men personligen tyckte jag den här borde kommit högre. Mycket högre. Min motivering till detta är att det varit den överlägset bästa låten i sin genre. Balkanballader är vi sällan utan i Eurovision ända sedan 2004, och oftast med riktigt bra resultat. Därför tyckte jag den här borde ha hört hemma i topp 3, dess ljudbild i kombination med sångarens starka röst gjorde verkligen att man fick gåshud. Inte ens Željko Joksimović har lyckats med den bedriften. Så en niondeplats, hur bra det än är på pappret, blev för lågt för mig.

24.Schweiz 2012: Sinplus – ”Unbreakable” (11:e i semi)

Schweiz har ju varit ett sorgebarn i Eurovision i många år, även om man lyckades vända på sitt oflyt i år med Luca Hänni. Men personligen tycker jag detta trendbrott borde ha kommit tidigare. 2012 skickade de gruppen Sinplus med den fartiga rocklåten ”Unbreakable”. Jag trodde att denna låt, som i kombination med kontrasten mot mycket annat i sin semi skulle sticka ut, likaså att deras ungdomliga och lite rebelliska image skulle kunna attrahera en yngre målgrupp. Men tyvärr slutade det hela med att schweizarna återigen fick se finalen från läktarna. Man hamnade på den retsamma 11:e platsen i semifinalen, bara 7 poäng från säker mark. Och egentligen undrar jag vad det var som gick fel. Möjligen kanske sångarens lite tveksamma engelska kan ha varit en grej, men att det skulle ödelägga allting…? Hmmm…

23. Spanien 2019: Miki Núñez – ”La Venda” (22:a i final)

”Varför har Spanien ständigt misslyckats i Eurovision de senaste åren?”

Detta har blivit en återkommande fråga som jag haft i huvudet ända sedan 2019 års upplaga av Eurovision. Framför allt i år, när de ändå lyckades träffa rätt på många punkter, åtminstone på pappret. Man körde på ett väldigt glatt, snabbt och partyhöjande nummer, när många andra länder valde att köra på ballader. Och detta gjorde att jag länge, inför årets final, kände att Spanien skulle kunna ha chans att få ett bra resultat på gång. Men istället kraschlandade man återigen, kanske mest pga det något röriga scennumret. En ynka poäng från juryn hjälpte knappt någonting, och det var bara tittarnas något större generositet som räddade Spanien från totalt fiasko.

22. Spanien 2013: El Sueño de Morfeo – ”Contigo Hasta el Final” (25:e i final)

Vi håller oss kvar i Spanien med denna låt. Spanjorerna har långt ifrån alltid lyckats komma med saker som appellerat till vare sig mig eller övriga Europa, men ibland kan det gå bra om man vågar ta ut svängarna. Åtminstone tyckte jag det när de valde att gå ifrån sin komfortzon (med antingen latinsk pop eller storslagna ballader) och istället köra på någonting så udda som poprock med keltiska inslag. Tyvärr var det inte så många som verkade så peppade på denna satsning ens inför 2013 års Eurovision, och ödet förseglades desto mer då sångerskan fick framföra låten trots att hon hade gått och blivit förkyld. Den oturen kan drabba vem som helst och tyvärr kan det verkligen förstöra. Spanien missade jumboplatsen med en hårsmån, och det var inte så kul. Hade gärna velat ha dem högre upp.

21. Ungern 2005: NOX – ”Forogj, Világ” (12:e i final)

2005 var Ungern tillbaks i Eurovision efter sex års frånvaro, och vilken comeback de gjorde! En låt med mycket stark inhemsk prägel, med många folkliga inslag, framförd utav dansgruppen NOX, som bjöd på en mycket avancerad koreografi. Så hur i, jag vet inte vad, räckte det här inte mer än en 12:e plats? Kan det ha att göra med att låtens startnummer (de var först ut) gjorde att den kom bort i finalen? Oavsett vad tyckte jag Ungern hamnade för långt ner i resultatraden detta år, och tyckte att de åtminstone borde ha förtjänat topp 5 med denna comeback.

• Plats 20-16

20. Island 2013: Eyþór Ingi Gunnlaugsson – ”Ég á Líf” (17:e i final)

”Ég á Líf” har på senare år kommit att bli en mer uppskattad låt bland många i efterhand, och jag har ofta sett den omnämnas som en låt som kommit alldeles för lågt bland många. Inklusive min panelkollega Hollac16 som hade den högst upp när han gjorde en sådan lista här i panelen för några år sedan. Och även om jag inte skulle sätta ”Ég á Líf” så högt upp som etta så förtjänar den klart en plats här. Även om jag kanske inte blev helt hänryckt utav låten just år 2013 så har den blivit en låt som åldrats bra med tiden. Det som jag framför allt vill hylla är låtens fina brygga, där låten bygger upp och avslutas med sitt dramatiska klimax. Det är också något speciellt med att kunna bryta igenom en språkbarriär och få folk att känna nånting när man hör en sån här låt. Tyvärr skulle låten, som många andra, bli rejält hämmad av sitt startnummer, framför allt i finalen. Där trängdes den mitt emellan 1:an och 2:an! Detta lägger ju grund till varför konceptet med att producenterna utser startnummer till låtarna blivit så kontroversiellt, men den debatten lämnar jag åt sidan för den här gången.

19. Finland 2008: Teräsbetoni – Missä Miehet Ratsastaa (22:a i final)

Från en ballad till metal, vi ska prata Finland 2008. Finland är ett land som jag ofta beundrar i denna tävling då man vågar testa alla möjliga saker. Under historien har de bland annat provat med country, lappländsk etno, reggae, pojkband, flamenco, sjungit på svenska, rockballad, Roxette-pop, folkvisa med dragspel, klassisk schlagerdisco, renodlad etno, discobabes och tangokungar. Men det var 2006 när de körde med hårdrocken som de slog jackpot. Föga förvånande höll de sig till denna genre ett tag, och 2008 var det Teräsbetoni som skulle föra det vidare. All respekt till Lordi och ”Hard Rock Hallelujah” som jag i alla avseenden tyckte var en viktig vinnare, men jag tycker att ”Missä Miehet Ratsastaa” faktiskt var ännu bättre. Medan Lordi fungerade som ett slags ”proof of concept” så tog Teräsbetoni det hela ytterligare ett steg. Mycket kraftfullare låt, och dessutom på finska, tack så mycket för det! Så att den här bara blev 22:a var inte särskilt kul. Började Europa redan då tröttna på hårdrocken? Jag hoppas inte det…

18. Finland 2015: Pertti Kurikan Nimipäivät – ”Aina Mun Pitää” (16:e i semi, sist)

Vi stannar kvar i Finland och till ett mer kontroversiellt låtval, då jag ser att den här blir kontinuerligt sågad av väldigt många. 2015 fortsatte Finland med att köra på udda stilar, den här gången bjöd de på Hardcorepunk med ett band med funktionsvariationer. Om jag ska motivera mina åsikter så tyckte jag Finland körde på ett riktigt kaxigt val. En suverän grej med just Hardcorepunk som genre är att det inte finns några regler. Man sjunger det man vill sjunga och så får låtskrivandet bara följa med. Budskapet är i centrum. Genren är kompromisslös på det sättet. Då 2015 var väldigt balladtungt trodde jag på Finland ganska mycket, men det skulle inte bli fallet. Möjligen var problemet att låten kanske blev för mycket av en intern uppgörelse och att den var för kort, till den punkt att den inte kändes helt färdig, som att det fanns mer att hämta. Oavsett vad så var en sistaplats i semin alldeles för hårt dömt.

17. Polen 2005: Ivan & Delfin – ”Czarna Dziewczyna” (11:e i semi)

Från en låt som hamnade sist i semin till en låt som var så förbaskat nära på att nå finalen. Polen har sällan varit mina favoriter i Eurovision, men 2005 glänste de till rejält med den mycket fartiga romsk-klingande folkvisan ”Czarna Dziewczyna”. De bjöd på ett mycket fartfyllt och upplyftande nummer som gjorde mig på danshumör, vilket är väldigt kul eftersom jag sällan är på det humöret. Tyvärr skulle de bli varse om hur tufft det var att tävla i en semifinal under perioden 2004-2007. Och med bara fyra poäng upp till säker mark kan jag tänka mig att det måste ha svidit. Hade jag styrt och ställt hade Polen varit givna en finalplats framför länder som till exempel Lettland eller Nordmakedonien.

16. Sverige 2010: Anna Bergendahl – ”This Is My Life” (11:e i semi)

Idag är det svårt att föreställa sig att Sverige skulle floppa i Eurovision. Men just perioden 2005-2010 hamnade vi en rätt jobbig svacka, där botten nåddes 2010 med Sveriges hittills enda finalmiss. Detta var nånting som blev ganska hjärtskärande för många fans här hemma, också för mig som både uppskattade låten och trodde på en finalplats. Så vad gick snett? Möjligen att vi gjorde felet att skicka en ballad när nästan alla andra länder också gjorde det. Detta kanske inte är en låt jag hoppar upp och ner åt, men den är klart bättre än mycket annat vi skickat på senare år, och därför tycker jag att dess dåliga resultat svider lite extra.

Värst av allt med denna finalmiss var att svensk press tog detta fiasko väldigt illa, och riktade all skuld direkt mot Anna Bergendahl, som fick utstå mycket hård kritik. Efter detta var det ingen som visste var hon hade tagit vägen, men när presentationen av artister inför Melodifestivalen 2019 ska gå av stapeln i November 2018, då dyker hon helt plötsligt upp igen, som tävlande. Efter nästan ett decenniums tystnad. Min poäng är, en sådan där häxjakt från pressen som den som Anna fick klä skott för 2010, det ska en enskild artist inte utsättas för. Det är verkligen inte okej!

• Plats 15-11

15. Finland 2017: Norma John – ”Blackbird” (12:e i semi)

Detta är tredje gången som ett finskt bidrag närvarar på min lista. Däremot med en annan typ av låt än de jag nämnt tidigare. Denna gång bjöd de på en mycket sorgsen ballad med ett mörkt, dunkelt ljudlandskap som fick mig att drömma bort till det karga, kalla nordiska klimat som Finland brukar förknippas med. En sångerska som sjöng riktigt bra, och hennes sinnesstämning kom ut genom rutan, och så ett fint mellanspel med pianosolot. När Sverige detta år fick mig att ta fram skämskudden så var Finland det land jag höll tummarna för. Men som sig bör, så blev det respass igen i semin. Och just här vet jag faktiskt inte riktigt varför. För vad jag vet talades det väldigt gott om ”Blackbird” inför tävlingen, och den omnämns än idag som en av de mest underskattade låtarna. Så vad gick fel?

14. Island 2007: Eiríkur Hauksson – ”Valentine Lost” (13:e i semi)

Året innan denna låt hade Island retat rejält med gallfeber på många när de skickade den ultimata skämskudden Silvia Night, och hennes protestlåt som gjorde mången individ förbannad. Därför, inför 2007, tänkte man om och skickade den mycket vackra rockballaden ”Valentine Lost” med en person som inte är främmande för oss i panelen, Eiríkur Hauksson. En man som nu gjorde sitt tredje försök i tävlingen, och som även satt med i den nordiska panelen när programmet Inför ESC var en grej. I vilket fall, Eiríkurs insats var berömlig där i Helsingfors, där han framförde en välskriven rockballad och bevisade att han hade den viktiga rockrösten för det. Problemet var att den semifinalen var alldeles för stor. 28 låtar som då tävlade om 10 finalplatser. Rättmätigt gick EBU in och ändrade formatet året efter, men skadan var redan skedd. Jag är övertygad om att hade det här gjorts redan 2007 hade Island säkert gått vidare.

13. Serbien 2009: Marko Kon & Milaan – ”Cipela” (10:e i semi)

Om det var någonting som kännetecknade 2009 för min personliga del så var det att det var ett år då resultaten helt enkelt inte ville gå min väg. Många bra låtar som föll ut redan i semin, och vi ska börja med en utav dem, och den som åkte ut på den mest konstiga premissen.

Efter att Serbien i två år skickade mycket dramatiska stycken så bytte man taktik och körde på den enkla, underhållande låten ”Cipela”, en låt som skämtar om materialismen och hur den styr våra samhällsideal. Jag tyckte att det var en uppfriskande låt och tyckte framför allt att Marko Kon sken igenom med en härlig personlighet.

EBU hade däremot inte lyckats få full ordning på sitt semifinalssystem ännu, för under 2008 och 2009 körde man på det märkliga konceptet att bara låta topp 9 gå till final, samt låta en jury handplocka den tionde finalisten. Och i tre av fyra fall brandskattades tiondeplacerande låtar från sina finalplatser. Givetvis skulle ”Cipela” bli en utav dessa tre…

(Notis: klippet ovan visar den officiella musikvideon istället för liveframträdandet, då videoklipp därifrån har en historia av att åka ner pga diverse copyright-bekymmer.)

12. Lettland 2009: Intars Busulis – ”Probka” (19:e i semi, sist)

Vi fortsätter vidare på det förhånade året 2009. Förra låten var en låt som brandskattades på sin finalplats, medans denna inte ens var i närheten av en finalplats. Det är alltså den mycket vågade ”Probka” av Intars Busulis som det handlar om. Och vad ska jag säga om denna? Jo, att jag saknar proggrock i Eurovision! Att höra en rocklåt som går i den mycket udda tidssignaturen 7/8-takt och som handlar om trafikstockning är någonting man sällan hör i vardagliga sammanhang. Men låten lyckades fånga upp hur stressande det kan vara att fastna i trafiken. Samtidigt förstår jag att det blir en svår låt i det avseendet, och att den skulle få det svårt. Men att hamna sist var alldeles för hårt dömt.

11. Grekland 2018: Yianna Terzi – ”Oniro Mou” (14:e i semi)

Grekland har efter sin storhetstid mellan 2004-2011 verkligen börjat gå utför i Eurovision. Och i många fall har det oftast berott på att man försöker hänga med i trender och då har det inte lyckats. Därför blev jag lycklig när man inför 2018 tänkte om och valde att satsa lokalt, med en renodlad etnolåt. ”Oniro Mou” var väldigt maffig och de etniska elementen mycket starka. Det är sådant här man vill höra från dem. Därför begriper jag inte hur det kunde gå så illa för dem just med denna låt. Många menade att Yianna kändes ganska utlämnad på scen, även om jag tyckte hon bjöd på ett visuellt snyggt nummer.

Däremot tror jag att katastrofen egentligen låg och lurade mycket tidigare. Grekland hade inför 2018 planerat en nationell uttagning med fem låtar, där vardera skivbolag skulle hjälpa till och sponsra den uttagningen. Det hela slutade istället med att fyra av dessa fem låtar diskades pga att resurserna inte hade kommit in i tid. Det i sig, borde ha varit ett illavarslande tecken, när skivbolagen i Grekland uppenbarligen inte ser Eurovision som en värdefull plattform då de inte var villiga att investera i en uttagning för det ändamålet…

• Plats 10-06

10. Norge 2014: Carl Espen – ”Silent Storm” (8:e i final)

Jamen vänta nu, den här kom ju ändå med i topp 10? Stämmer bra det. Men den skulle ha kommit mycket, mycket högre.

Det finns låtar som har berört mig. Och så finns det Silent Storm. När vi i panelen skulle utse våra personliga vinnare från 2010 och framåt, valde jag att utse just ”Silent Storm” som min personliga vinnare. Jag kan inte komma på någon annan låt som berört mig så starkt som den här gjorde. Carl är kanske inte den mest slipade artisten, men i det här fallet gagnar det att se en herre som ser hur tuff ut som helst framföra en sån avskalad ballad om hur svårt det kan vara att visa känslor som han så gärna hade velat. Men jag kände direkt när jag hörde låten att det han sjunger kommer från hjärtat. Därför tycker jag att en åttondeplats var lite väl lågt. Det här borde ha varit topp 3. Faktum är att jag lika gärna kunnat byta plats på Norge och Sverige (Norge 3:a och Sverige 8:a alltså).

09. Israel 2007: Teapacks – ”Push the Button” (24:e i semi)

Jag är fullt medveten om att det kan vara ganska kontroversiellt att ta med denna låt i denna lista. Förutom det uppenbara att den här låten har ett tydligt politiskt budskap så var den dessutom sågad av många. Till skillnad från många andra tycker jag personligen inte att politiska statements ska portförbjudas i tävlingen, tvärtom tycker jag att det kan vara viktigt att ha med sådana. Däremot bör man vara vaksam med vad konsekvenserna och reaktionerna kan bli. Och så bör man ha god tajming. Lek med tanken också, om man verkligen ska förbjuda alla låtar som har politisk laddning, var ska man då dra gränsen? Kontentan är att med en sån diffus gräns kan man inte agera hur som helst kring detta issue (ej blir det bättre med EBU’s inkonsekvens kring denna regel). Det är jättesvårt att få ordning på denna debatt, och därför lämnar jag det här och nu.

Om jag ska ägna mig en tid till låten ”Push the Button” tyckte jag att den bar på en härlig melodi med intressant dynamik, där man kombinerat folkmusik, punkrefräng och en brygga med snabbt rappande som skulle kunna göra Eminem andfådd. Budskapet i låten var som bekant det som skapade mest tandagnisslan hos många, men i grund och botten handlade det om rädslan för ett väntande krig, och en vädjan om att få slippa det. Hur man än vrider och vänder på det blir det ett ytterst relevant budskap, framför allt nu såhär 12 år senare. Tyvärr kanske det var just allt detta som gjorde att folk vände ryggen till denna låt, att den var för svår för den breda massan…

08. Cypern 2011: Christos Mylordos – ”San Aggelos S’Agapisa” (18:e i semi)

Idag är det svårt att minnas att Cypern en gång i tiden satsat på renodlade oslipade etniska sånger. Landet som gjort sig känt med skivbolagspop a la ”La La Love”. Men så blickar man bara ett år tillbaka, innan just den låten och hittar ”San Aggelos S’Agapisa”. En låt med en härlig dynamik, som börjar som en långsam etnoballad innan den kickar igång och rockelementen kommer in. En härlig mix helt enkelt. Och så ett visuellt snyggt scennummer. Tyvärr hade Christos den jobbiga utsikten av att behöva uppträda direkt efter vår Eric Saade, och då är vi tillbaka på det återkommande gisslet som jag nämnt tidigare, hur ett startnummer kan påverka en låts chanser. Cypern blev näst sist i semin, och det var tyvärr sista gången vi fick höra en så pass finstämd och välskriven låt från dem.

07. Slovakien 2009: Kamil Mikulčík & Nela Pocisková – ”Leť Tmou” (18:e i semi)

Tillbaks till 2009, året där ingenting gick som jag ville. Denna gång ska vi prata om Slovakien som gjorde comeback detta år efter 10 års frånvaro. De hade vart med 3 gånger tidigare, men fick redan då bli det mest otursförföljda landet i Eurovisions historia. Och tyvärr verkade denna otur inte släppa taget om dem. Vid denna comeback var det Kamil Mikulčík & Nela Pocisková som framförde den mycket dramatiska ”Leť Tmou”. En mycket bombastisk låt som jag inte förstår hur den kunde bli så impopulär. Vissa säger ”skrikig falsksång”, men jag håller inte med. Det jag hörde var en mycket svårsjungen låt som framfördes med en enorm kontroll av båda vokalister. Och jösses vilken lungkapacitet Nela hade! Bara tre år senare skulle Albanien göra storslam med en lika svårsjungen låt, och det känns inte helt rättvist att Slovakien inte fick sin del av denna kaka.

06. Tjeckien 2009: Gipsy.cz – ”Aven Romale” (18:e i semi, sist)

Vi rundar av 2009 med Slovakiens granne Tjeckien, och så det sista och mest tydliga exemplet på hur saker gick helt tvärtemot mig. En annan sak jag märkte med 2009 var att många länder började bli mer cyniska i sina tankesätt på vad som de trodde skulle gå bra i Eurovision. Således blev det mycket mer slätstrukna och kalla låtar vi såg. Och så kom Tjeckien in i bilden med ”Aven Romale” som blev den stora antitesen till detta. Detta är en låt jag tycker är catchig, underhållande, och en låt som fastnar som klister i skallen på mig. Ett friskt inslag! Och vad händer? Sist i semin, med noll poäng! Och jag kan inte komma på en låt som fortsatt bli så enormt sågad av så många, och på en väldigt oskön nivå dessutom som jag fortfarande har svårt att förstå mig på. Om det var att folk inte förstod sig på låten så känns det konstigt att man ska vara så negativt inställd till den… I alla fall, vad jag kan förstå så är medlemmarna i gruppen romer själva, och låten är också en drift mot den missgynnande behandlingen av just romer i Europa. Därför har jag ändå en viss respekt för Gipsy.cz då de belyser detta problem tydligt, men ändå med glimten i ögat. Man lyckas ta ett allvarligt problem och kunna göra det underhållande utan att man för den sakens skull bagatelliserar det. Det lär säkert vara väldigt få som kommer hålla med mina ord här, men jag hoppas folk förstår vart jag vill komma.

• Plats 05-01

05. San Marino 2008: Miodio – ”Complice” (19:e i semi, sist)

2008 var alltså första året vi fick se San Marino. Detta lillepluttland som mest blivit förknippat med akter som Valentina Monetta, Serhat och den föråldrade låtskrivaren Ralph Siegel. Och detta brukar vara en återkommande trend, att när mindre länder är med brukar ofta antingen de där övervintrade schlagerdinosaurierna eller ”svenska låtskrivarmaffian” vädra morgonluft och erbjuda sina tjänster. Därför var det bra när San Marino inför 2008 valde att satsa på ett lokalt band. Som också bjöd på en vacker mollstämd rockballad. Men Europa gav tumme ner till detta, och den hamnade toksist i semin. Efter detta fiasko försvann San Marino ur Eurovision i två år innan de kom tillbaks 2011. Illa.

04. Montenegro 2018: Vanja Radovanović – ”Inje” (16:e i semi)

Medan många andra länder från forna Jugoslavien har glänst till lite om vartannat väntar Montenegro fortfarande på sin riktiga framgång i Eurovision. Man har än så länge bara mäktat med en 13:e plats som bäst. 2018 tyckte jag att de borde ha hittat rätt, då de hittat tillbaka till sin nisch – Balkanballader. Och en välskriven sådan dessutom! Men 2018 var ett väldigt starkt år, och det gjorde dessvärre att ”Inje” hamnade i skuggan. Många började också ifrågasätta Balkanballadens relevans i Eurovision, men jag sällar mig inte till den skaran. Det är något med den stilen som gör att den känns tidlös. 2018 var annars ett år där det kändes som att resultatet blev ganska mycket upp och ner i förhållande till hur försnacket gick…

03. Slovakien 2012: Max Jason Mai – ”Don’t Close Your Eyes” (18:e i semi, sist)

Tillbaks till oturslandet Slovakien, som den här gången valde att köra hårt, och det bokstavligen! Hårdrocksräven Max Jason Mai skulle frälsa Slovakien med ”Don’t Close Your Eyes”, och jag kommer ihåg att det snackades om att Slovakien skulle kunna ha fått sin bästa placering just detta år. Många hårdrocklåtar vid den här tiden hade en tendens att bli ganska nedtonade för att göras mer lättlyssnade, men den gropen föll inte den här låten i. Det var rått, det var fart, det var guld. Men sen kom liveframträdandet och där vet jag inte riktigt vad som hände. Max sångröst verkade inte vara helt på topp, detta trots att man märkte att han gav allt han hade i framträdandet, och förmodligen kände han sig som en stor rockstjärna. Men oturen höll i sig, och Slovakien blev semifinalsjumbo.

Detta skulle bli sista gången vi fick höra någonting från Slovakien, och det är verkligen synd. Slovakien är verkligen saknade i denna tävling. Bidrog de med kvalitet? Nej, inte alltid. Men de bidrog alltid med karaktär. Hur många högkvalitativa slovakiska Eurovisionslåtar har vi fått gå miste om för att de inte deltar?

02. Slovenien 2005: Omar Naber – ”Stop” (12:e i semi)

Vi går tillbaka till 2005, och en annan låt som var och nosade på finrummet som stavas Eurovisionsfinal. Denna gång är det Slovenien som då representerades av Omar Naber med den härliga rockballaden ”Stop”. Ytterligare en sådan där låt som börjar lugnt för att sedan bygga upp och explodera i slutet, med en operastämma i bakgrunden som verkligen stärkte dramatiken i låten. Och då kan man undra, varför gick inte detta hem? Min teori är att den här låten helt enkelt låg före sin tid. För vad som kom att dominera 2005 var den lättsmälta upptempopopen som andades ”Hips Don’t Lie”. Och då var man inte så tålmodig för att uppskatta en låt som ”Stop”. Ändå tycker jag att den borde ha hört hemma i finalen.

Omar Naber har sedan 2005 gjort flera försök att representera Slovenien igen, och 2017 lyckades han till slut, dock med en inte alls lika bra låt.

01. Ungern 2018: AWS – ”Viszlát Nyár” (21:a i final)

Vi rundar av med förmodligen den minst oväntade låten om man följt panelens åsikter (framför allt mina). Varje gång den här låten har kommit på tal har jag skrivit spaltmeter om vad som gjort denna låt så perfekt. Men för folk som inte läst dessa inlägg kan jag säga att det här är den klart bästa hårdrocklåten jag sett i Eurovision, och förmodligen den bästa låten överhuvudtaget. Motiveringen är att den är så kraftfull, så kompromisslös, och framförd med en sådan enorm energi. Ni har nog säkert märkt att jag brukar tala gott om hårdrocklåtar. Och visst får jag medge att jag är metalkille i grund och botten, men jag kan även motivera det med att hårdrocklåtar har en enorm fördel. Med en sån låt kan man skapa väldigt starka scennummer, och de brukar ofta ha sångare med riktigt starka röster. ”Viszlát nyár” i synnerhet visar detta genom att sångaren gör utlopp för sina frustrationer och sorger över bortgången av sin far, vilket är just vad denna låt handlar om. Jag både hoppades och trodde att Ungern skulle bli riktigt farliga detta år, men återigen skulle mina vitsord vara fel ute. Man nådde finalen förvisso, men kraschlandade till en 21:a plats. Till stor berodde det på en trångsynt jury som inte verkade ha något intresse av att förstå sig på detta mästerverk. Tittarna var lite mer generösa, men även där, bara en 15:e plats hos dem. Obegripligt om man frågar mig. Ungern skulle ha varit inblandade i toppstriden, jag sticker inte under stol med det.

Då har ni fått se hela Lukas topplista över hans val av underskattade låtar i Eurovision 2004-2019. Kommentera gärna vilka låtar du anser är mest underskattade!