HOLLAC16S TOPPLISTA. Under juli 2017 gjorde vår skribent Hollac16 ett projekt där han valde ut 30 favoriter från Eurovision 2007-2017 som han tyckte förtjänade en bättre slutplacering än vad de fick. Varje dag presenterades ett nytt bidrag och på den här sidan kan du se hela topplistan.

Du är varmt välkommen att kommentera vad du själv tycker om bidragen Hollac16 valde ut. Tycker du själv om låten eller gillar du den inte alls? Alla åsikter är välkomna.

• Plats 30 till 11

30. Serbien 2009: Marko Kon & Milaan – “Cipela”

Ni som känner mig, eller har läst mina kommentarer förut, vet att jag har svårt för skämtbidrag i både Eurovisionen och nationella uttagningar. Anledningen är att jag tycker att de ofta tar upp en plats i tävlingen med ett enda syfte – att vinna enkla röster med märkliga budskap och konstiga undertoner. Det vill säga, att man ställer artister på en scen för att skoja vilket väldigt ofta leder till röster mot andra mer proffsiga nummer där man lagt ned själ och hjärta att lyckas. Det tycker jag är tråkigt. Men, det finns vissa undantag och det här är ett sådant. För jag tyckte både år 2009 och nu år 2017 att det serbiska bidraget, trots att den kan uppfattas som en skämtlåt, är lite smårolig och faktiskt rätt så bra.

Varför gillar jag då detta bidrag så mycket? För det första är låten ganska enkel och man blir glad av den. Det verkar inte finnas något uppenbart budskap om att man ska skoja med det ena eller andra. Och även om det kanske inte är högsta seriositet så gillar jag det. Pluspoäng för att sångaren sjunger på serbiska, hade låten översatts hade det kanske blivit ett ännu större platt fall. Det är ju lite så det har blivit nuförtiden då alla ska sjunga på engelska med diverse märkliga ordval och konstigheter, blir inte lika unikt som det blir när man sjunger på sitt modersmål. Det tycker i alla fall jag.

Att Marko Kon & Milaan missade finalplatsen tycker jag personligen var tråkigt, för det hade varit roligare att ha denna låt i final än några av de som tog sig vidare. Ett bidrag som den gärna hade fått gå vidare för istället tycker jag skulle ha varit den kroatiska duetten (Igor Cukrov feat. Andrea – “Lijepa Tena”), en låt som jag personligen mest tycker består av en massa wailande. Jag ser alltså denna låt som en liten glad karamell helt enkelt. Det är ingen vinnare för mig, men som sagt vore det roligt om den hade lyckats kvala till finalen, just för att den är lite smårolig och har en trevlig musikslinga.

29. Litauen 2015: Monika Linkytė & Vaidas Baumila – “This Time”

Först och främst vill jag klargöra att Litauen tillhör inte mina favoritländer i Eurovisionen med tanke på vilka tråkiga låtar som de allt som ofta skickat. Inte minst deras urusla dänga ”We Are The Winners” år 2006 – en irriterande låt som verkligen inte förtjänade sin topplacering det året. Men, det finns ett undantag här och det är när Litauen skickade Monika Linkytė & Vaidas Baumila till Eurovision 2015. För nu blev jag glad.

Litauen är dock ett av de länder i Eurovisionen som på senare år har valt en extremt krånglig process att välja ut artist och bidrag. Ofta är det inte ens i början av säsongen spikat hur reglerna ska gå till och det känns nästan ibland som att de bestämmer reglerna veckovis. Ibland skrivs det ut att något ska gälla och sedan när det väl är sändning så har det ändrats ändå. Inte så speciellt konsekvent med andra ord. Så var det också nu när Monika Linkytė & Vaidas Baumila valdes ut. Från början tävlade de som soloartister, men när det väl blev final så gick de samman som en duett och fick mest röster.

Låten som de tävlade med hette ”This Time”, med text och musik av Vytautas Bikus och Monika Liubinaitė (aka Monika Linkytė), och är en harmlös gladsång med alla slags ingredienser. För mig är det här knappast en vinnarlåt i Eurovision Song Contest, men den är glad och positiv och det var något som behövdes i Eurovision 2015, med tanke på vilka ballader som tävlade det året. Dessutom gillar jag att de gick i framkant med att bryta mot vissa normer. Något som kanske inte riktigt gjorde att de fick mer poäng, men ändå. Jag gillar i alla fall denna litauiska pärla och anser att det är nog det bästa som Litauen någonsin har skickat. Varken innan, eller efter, har Litauen gjort något större intryck på mig, så man får glädjas av det lilla.

28. Cypern 2011: Christos Mylordos – “San aggelos s’agapisa”

Det här är en väldigt fin och vackert visuellt framförd ballad. Som jag minns det var det en låt som jag fastnade för inför tävlingen och som jag tyckte då skulle gå till final. Jag har också lyssnat på den mycket i efterhand, särskilt har jag spelat upp den i mina spellistor på Spotify. Jag gillar det mystiska med låten och att Christos sjunger på grekiska och inte engelska. Det är en slags magi som bygger upp i takt med att låten fortskrider och det är något jag fastnade för här.

Tyvärr var det ju på den tiden en svår semifinal som Cypern tävlade i – med hårt motstånd. Det fanns många bra låtar som tog finalplats, men Cypern tycker jag skulle ha förtjänat att ta sig till final trots allt. En nackdel för Christos var att han fick gå ut numret efter favorittippade Eric Saade. Det finns ju ibland en trend i Eurovisionen att om man går ut efter storfavoriten så ökar sannolikheten för att bli bortglömd och därmed falla mellan stolarna. Detta är något som jag tror drabbade Cypern. Därutöver kan nog liveframträdandet ha uppfattats av juryerna och publiken som något rörigt och kanske inte helt sammanhängande mellan vad låten handlar om och vad artisten vill avge för konstnärligt visuellt uttryck. Detta gäller framförallt när låten börjar gå upp i tempo, att det blir lite osammanhängande mellan lugnheten och fartfyllda trummor. Dessutom är sånginsatserna något bristfälliga under liveframträdandet.

Men detta till trots är något jag inte bryr mig så mycket om. För den här låten var en av mina pärlor 2011 som jag inte tycker förtjänade att komma så lågt som de nu gjorde. Nu kom de istället näst sist i sin semifinal med endast 16 poäng. Jag hade åtminstone sett Cypern kvala vidare till final, kanske på bekostnad av Moldaviens Zdob și Zdubs småfåniga och tråkiga låt “So Lucky”.

27. Norge 2016: Agnete – “Icebreaker”

Det är vanligt att svenska låtskrivare åker över till andra länders finaler för att tävla med bidrag. Kanske inte minst för att konkurrensen är väldigt stor i Sverige, men också nog för att vissa genrer inte funkar i svenska Melodifestivalen. I det här fallet var det svenske Gabriel Alares som tillsammans med Ian Curnow komponerade ihop låten ”Icebreaker”, som skickades till Norsk Melodi Grand Prix 2016, kom med och vann alltihopa.

Sångerskan till låten heter Agnete Johnsen, som föddes den 4 juli 1994 i Nesseby (Unjárga) i Finnmark i Norge. Hon är samisk och är dessutom dotter till den kände samiska barnboksförfattarinnan Signe Iversen. Agnete började tidigt med musik och bildade 2008 sitt första band med sina kompisar i Nesseby. Bandet hette The BlackSheeps och sökte in till Melodi Grand Prix Junior 2008 med låten “Oro jaska, Beana” (“Var tyst, hund”) som framfördes på samiska och norska. Låten vann och fick representera Norge i den nordiska finalen MGP Nordic som hölls i Århus i Danmark. The BlackSheeps vann finalen med 164 poäng före svenska Jonna som kom tvåa med 76 poäng. Några år senare splittrades bandet och Agnete (som då var 17 år), startade en solokarriär. 2013 deltog hon i den tv-sända talangjakten Stjernekamp, där hon slutade 2:a i finalen. 2014 deltog hon i den norska versionen av “Let’s Dance” som hon vann.

Om jag ska vara helt ärlig så hade jag i det inledande skedet svårt att ta mig till ”Icebreaker” och detta för att den är ju väldigt tudelad. Om man lyssnar på den så är det som två låtar i en, vilket kan störa om man inte gillar det. Men för mig växte låten ganska mycket under våren 2016 och jag tyckte då åtminstone att hon förtjänade att gå till final. Norge hade då innan hamnat i ett flow av att komma högt i finaler (2013-2015) så varför skulle det inte gå denna gång? Tyvärr föll Agnete ut från den semifinalen hon tävlade i, vilket jag tycker är fel. Låten är såpass bra att den borde ha gått till final, särskilt med tanke på att många sämre låtar (enligt mig) tog finalplats. Till exempel hade den gärna fått gå vidare istället för Lettlands Justs (med låten “Heartbeat“) eller Georgiens Nika Kocharov & Young Georgian Lolitas (med låten “Midnight Gold“).

26. Island 2007: Eiríkur Hauksson – “Valentine Lost”

Eiríkur Hauksson är islänningen som många säkerligen känner igen från de klassiska Inför ESC-programmen som de nordiska TV-bolagen SVT, NRK, DR, YLE och RÚV gjorde under åren 2004-2007. Under dessa år var Eiríkur Islands poängutdelare i den panelen och kom med många klassiska hyllningar – och sågningar till de olika Eurovisionbidragen. Han har även tidigare tävlat i Eurovisionen vid tre tillfällen: 1986 för Island, 1991 för Norge och nu senast 2007 för Island igen. De två första gångerna var i olika gruppkonstellationer, men när han nu var tillbaka igen 2007 så blev det solo och en rocklåt.

Att många länder tävlade med rocklåtar 2007 var nog främst efter finska Lordis seger med rocklåten ”Hard Rock Hallelujah” året innan. Så på pappret gjorde Eiríkur Hauksson inte ett enkelt val. Dock tycker jag att låten är välskriven och att Eiríkur kan sjunga är självklart. Han sjunger väldigt bra och har en bra rockig sångröst. Idag känns låten kanske lite gammalmodig i formen och jag vet inte om det var det som gjorde att den inte kvalade vidare till finalen det året. Dessutom är det vettigt att ha i åtanke att det var stor konkurrens det året med 28 tävlande i en och samma semifinal – och bara 10 bidrag gick till final.

Om du frågar mig så ansåg jag både då och anser idag att Eiríkur Hauksson borde ha fått en plats i finalen 2007. För låten var för bra för att missa finalen. Väl där borde den ha fått en mittenplacering, kanske topp 10.

25. Norge 2012: Tooji – “Stay”

Någonstans måste man fråga sig vilken typ av effekt som norrmännen hade önskat sig. Själv tyckte jag då att låten var ganska bra, rätt intressant att de mixade ihop orientalisk musik med modern popmusik. Kanske i en form av Arash möter Eric Saade, typ (som Saade var då, inte idag). Personligen trodde jag därför att det skulle gå mycket bättre för låten än vad de nu blev. Norge tävlade i den andra semifinalen tillsammans med bl.a. Sverige. Efter att Norge tagit sig till final sade EBU att två länder delade på tiondeplatsen men att ett land gått vidare tack vare fler poänggivande länder. Här var det Bulgarien och Norge som hamnade på samma plats, men det var den senare som gick vidare. I finalen märktes det tydligt. Norge låg under hela omröstningen bland de sista länderna och skrapade enbart ihop 7 poäng och därmed kom de sist – för elfte gången.

Hur kan det komma sig att det blev så här? Det går ju bara att spekulera så det tänkte jag göra. En orsak som kan vara direkt är att det är för mycket Eric Saade-kopia över helheten. Att man har försökt göra en ny ”Popular” fast i en sämre/bättre form. En annan orsak kan vara att det var ett starkt startfält i finalen 2012 som gjorde att andra gick före Norge i smaken. De kan alltså ha lyckats med bedriften att bli bortglömda i startfältet mellan bättre låtar. Eller att sånginsatserna var rätt bristfälliga.

Men för mig är det här ändå en rätt bra poplåt. Jag gillar mixen mellan det orientaliska och moderna och även om Tooji inte är den bästa sångaren och intrycket påminner en del om den popmusik som en viss Saade gjorde förr så tycker jag ändå inte det rättfärdigar att Norge fick sistaplatsen i finalen 2012. Den hade istället kunnat gå till länder som Litauen (Donny Montell – “Love Is Blind” ), Azerbajdzjan (Sabina Babajeva – “When the Music Dies” ) eller Ukraina (Gaitana – “Be My Guest“). Själv tycker jag som sagt att Tooji gör ett spektakulärt framträdande och att det är en härlig låt som funkar än idag och som jag ibland lyssnar på i mina Spotifylistor.

24. Israel 2014: Mei Finegold – “Same Heart”

Först och främst vill jag säga att jag tycker att Israel har allt som oftast haft ganska så udda – men intressanta – bidrag i den här tävlingen. De skickar alltid något som påminner om Israel även om det inte alltid givit utdelning. Särskilt tiden före 2015 då de skickade många bra låtar men som ingen i Europa egentligen röstade på. Detta är ett sådant case.

Efter ett internval och en mindre final (se nedan) blev det Mei Finegold som fick tävla med bidraget ”Same Heart”. Redan när musikvideon till låten presenterades blev jag intresserad av låten och tog den till mig. Men, med tiden för Köpenhamn lyckades den av någon anledning ofta falla ut från min då personliga topp 10 eftersom det fanns andra låtar som berörde mig mer. Det jag var lite rädd för när det väl gällde var att det skulle gå sämre för låten än vad den egentligen förtjänade, eftersom låten är väldigt stark och det är en bra sångerska. Och tyvärr blev så fallet.

Först i efterhand efter att Köpenhamnsäventyret var över så började jag tycka mer om ”Same Heart” och när vi i panelen gjorde vårt semifinalhyllningsprojekt samma höst så blev den en av mina personliga favoriter. Trots att jag själv var lite skeptisk till låten när det väl gällde i riktiga tävlingen så förstår jag än idag varför tittarna och jurygrupperna röstade bort Mei från en finalbiljett. Plus att hon dessutom hamnade så dåligt som hon gjorde. Även om det var en stark semifinal så fanns det faktiskt ett par sämre låtar än hennes. Jag tycker att hon absolut hade förtjänat att åtminstone gå till final.

23. Cypern 2007: Evridiki – “Comme ci, comme ça”

Jag minns när jag kollade på Inför ESC 2007 när det s.k. nordiska rådet gick igenom alla bidrag för det året. När de spelade upp Cyperns bidrag blev jag helt såld. Jag tycker låten var så otroligt magisk och sångerskan var riktigt duktig. Vet inte riktigt vad det var som fastnade för mig, men någonting var det. Kanske att de framförde låten på ett annat språk än vad man är van att höra från ett land som Cypern, franskan har ju inte direkt återkommit vid senare tillfällen.

Men det är nog också för att detta är en rocklåt och i den förhandsvideo som hade spelats in kändes det som ett mycket mystiskt och häftigt scenspråk. Jag fångades direkt och minns att jag hade denna högt på min personliga topplista då. Liveframträdandet i Helsingfors blev kanske lite väl platt och den mystiska känslan försvann eftersom det var rätt så upplyst på scenen. Hade man jobbat mer med ljuset hade detta kunnat bli en förgrundsgestalt åt Loreen.

Varför gick det då så dåligt för Cypern när det väl gällde? Eftersom det varken var fel på låt eller framträdande (om du frågar mig) så är jag övertygad om för att det fanns för många tävlingsbidrag i samma semifinal. 28 stycken. Det är omöjligt om man som TV-tittare ska kunna komma ihåg alla dessa bidrag. Nu var det ju dock inte bara låtar i slutet av semifinalen som tog sig till final men 6 av 10 finalister 2007 var i andra halvan. Och Evridiki tävlade i den första halvan på startnummer 3. Dessutom var det fyllt med rocklåtar i startfältet med tanke på Lordis framgång 2006.

Trots detta kan jag inte komma ifrån att hon absolut borde ha varit en av finalisterna. Idag när jag lyssnar på ”Comme ci, comme ça” tycker jag att det är en bra låt som är lika magisk som då. Kanske hade det gått bättre om låten hade tävlat några år senare…

22. Montenegro 2014: Sergej Ćetković – “Moj svijet”

När unionen Serbien-Montenegro hade splittrats och såväl Serbien som Montenegro tävlade under egna flagg i Eurovision Song Contest 2007 märktes det tydligt på skillnader i engagemang. Åtminstone som jag kan se det. Medan Serbien tog fram bidrag efter bidrag som var riktigt bra (de flesta åtminstone) så floppade Montenegro år efter år. Jag blev i alla fall inte imponerad av deras första eller andra försök. Deras tredje försök, år 2009 (med Andrea Demirovic – ”Just Get Out Of My Life”) var väl ändå helt okej, men i övrigt bjöd landet mer eller mindre alltid på skämskuddebidrag. Särskilt 2012 (Rambo Amadeus med “Euro Neuro”) och 2013 (Who See feat. Nina Žižić – “Igranka“).

Så när Montenegro skulle presentera sitt artist- och bidragsval till år 2014 så var mina förhoppningar inte alls särskilt höga, utan tankarna gick mest i att det skulle bli en ny flopp. Men allt vände på steken när jag fick höra ”Moj svijet” för första gången. En mycket vacker balkanballad i det stuk vi allt som oftast har fått höra balkanballader förut, men på ett litet nytt sätt. Dock var den lite långt ifrån höjdarna som t.ex. ”Lane Moje” och ”Lejla” med flera andra balkanballader som berörde ännu mer, men tillräckligt bra för att gå hem hos mig. För mig var detta en personlig favorit från start eftersom den kändes så äkta och härlig.

Inför första semifinalen där Montenegro skulle tävla fanns det dock en övergripande nervositet hos mig att det inte skulle fungera. Men låten blev nästan ännu bättre när den kom till sitt liveforum i Köpenhamn. Jag är så glad över att folket och juryerna tog till låten och röstade den till final, för det förtjänade den så mycket. I finalen var den också en av mina favoriter, och därför blev jag lite sur över att den fick så dålig utdelning. Liksom 19:e plats är alldeles för lågt. Men, det var i alla fall första gången som Montenegro gick till final och det ska de vara mycket glada över. Det är när man satsar seriöst som det funkar, och jag är glad över att de åtminstone har gjort det en gång till…

21. Frankrike 2011: Amaury Vassili – “Sognu”

En hel del artister har de senaste tio åren försökt sjunga opera i Eurovisionen – och misslyckats fatalt med det, t.ex. Cezar från Rumänien, Bonaparti.lv från Lettland och Alenka Gotar från Slovenien. Till raden av dessa kan tyvärr även tilläggas Amaury Vassili som år 2011 valdes ut till Frankrikes ESC-representant. Opera är ju en ganska svår musikstil att imponera på allas musiksmaker och själva helheten tilltalar nog mer den äldre publiken än ungdomarna. Möjligen var det kanske en av anledningarna till att den floppade så stort när det väl skulle delas ut poäng.

Det jag gillar med låten är att den har en slags mystik i sig, att man bli fångad in i en slags drömvärld, och även om jag inte förstår något av vad han sjunger om så vill jag bara höra mer och mer. Jag tycker också de lyckades att få till ett bra livenummer med himmel och moln, men tyvärr belönades det inte när det väl kom till kritan. För mig hade Amaury fått vinna finalen 2011 och han förtjänade att komma så mycket högre än vad han sedan kom (femtonde plats är för mig alldeles för lågt). Personligen anser jag att låten stack ut från mängden, även om det var ett år när genrerna spretade åt alla håll. Den hamnade på mina spellistor både under och efter tävlingen.

Den enda operalåt i modern tid som kommit någonstans i den här tävlingen torde vara Italiens Il Volo som år 2015 blev trea med sin fantastiska ballad ”Grande amore”. Jag hade gärna hoppats att Amaury också hade fått kunna tilldelas den titeln, men nu blev det inte så. Kanske hamnade den trots allt lite i fel forum? Men jag vill ändå gilla denna låt för den är väldigt fin och Amaury sjunger väldigt bra.

20. Slovenien 2012: Eva Boto – “Verjamem”

En typ av musikgenre jag älskar med Eurovision Song Contest är balkanballaderna. Varje år (som oftast) skickar minst ett land, ibland fler, en låt i den stilen. Den melankoliska stilen som dessa låtar har berör mig till max, inte minst när musikaliska genier som t.ex. Željko Joksimović skriver musik. Det kan inte slå fel. Eller så gör det det. För dessa typer av låtar har ibland en tendens att hamna i skymundan andra låtar. Den här gången handlar det om en sådan ballad, dock inte skriven av Željko, men som just föll mellan stolarna av för mig helt oklara skäl.

Låten ”Verjamem” berörde mig på många sätt. Inte minst för att den känns så sorglig på något sätt, ungefär som att man är den mest ensamma i världen och inte har någon att vända sig till. Men då känns det skönt att det är en vacker kör som kommer upp på scenen i slutet av låten och omfamnar artisten. Jag blir också starkt berörd av sångerskan Eva Boto som inte bara är otroligt söt, hon sjunger riktigt vackert och jag skulle gärna gå på en av hennes konserter. Det är därför det känns tråkigt att den här låten inte riktigt hamnade rätt.

Ja, vad kunde egentligen gå fel denna gång? För mig är det personligen obegripligt att denna vackra och mycket melankoliska ballad inte tog sig till final. Att den dessutom kom näst sist av semifinalbidragen är en ännu större gåta! 2012 var förvisso ett år med väldigt hög kvalité på bidragen, men varför fanns det inte plats för Slovenien i det där finalstartfältet? Från Sloveniens semifinal fanns det åtminstone tre bidrag (Ukraina, Bosnien-Hercegovina och Litauen) som var sämre som tog finalplats. Nej, hade jag fått bestämma så hade den definitivt hamnat topp 15 i finalen! Den här låten är kanske lite bortglömd idag men det är en vacker pärla för mig.

19. Island 2016: Greta Salóme – “Hear Them Calling”

Inför ESC 2016 följde jag Islands nationella uttagning Söngvakeppnin och blev väldigt imponerad av många av bidragen och artisterna. Island är ett land som brukar leverera och de har ett häftigt sound, något som jag tyvärr tycker de tappat på senare år. Men bara för det så behöver det inte betyda att de gör dåliga låtar, tvärtom. Den isländska finalen 2016 hade många bra kandidater till segern, men ändå måste jag säga att Greta Salóme, som även representerade Island 2012 (i duett med Jonsi), gjorde det snyggaste numret när det väl gällde.

Tyvärr svalnade låten något för mig därefter. Problemet som uppstod för mig var att få in känslan kring om det är en vinnare eller inte. Och det tog ett bra tag för mig att få tillbaka den känslan igen. Egentligen var det inte förrän jag satt live i Globen under semifinal 1, 2016, och fick uppleva alla låtar på plats. När produktionen släckte ned hela Globen och bara fokuserade på Greta, då förstod jag hur bra låten var. Och jag diggade med för fullt.

Personligen blev jag därför förvånad att den inte gick till final. Till försvar kan ju sägas att det var en fruktansvärt tuff final med ett mycket bra startfält. Jag hade nästan alla låtar som favorit i den semifinalen och de flesta som gick vidare var bra låtar. Dock inte alla. Island är en av de länder som borde ha gått vidare till final och borde ha hamnat i toppen. Är helt övertygad om att Island hade gått vidare om de hade fått tävla i den andra semifinalen istället. Där fanns det betydligt sämre bidrag, både bland de som åkte ut och bland de som gick vidare. Det här är en låt som verkligen förtjänade mer än den 14:e plats i semifinal det till sist blev.

18. Serbien 2016: Sanja Vučić ZAA – “Goodbye (Shelter)”

Jag har tidigare i den serien talat om att Balkanlåtar tillhör en av mina favoritgenrer i Eurovision Song Contest. Anledningen är att man i den musikstilen väldigt ofta lyckas skapa en dramatisk stämning genom musiken och ibland även genom texten. I de tidigaste åren som jag följde Eurovisionen (runt millennieskiftet och framåt) sjöngs dessa bidrag oftast på modersmålet, men nu är det allt mer engelska. Och tyvärr är det många Balkanländer som lämnar sina rötter och går mer mot den moderna popmusiken, vilket i och för sig är roligt men också tråkigt eftersom det (framförallt i ESC 2017) mest lät som det gör på Mix Megapol dagligen. Det vill säga – det går inte att urskilja varifrån bidragen kommer. Det hade lika gärna kunnat vara Spanien, USA, Sverige eller nått land i Centraleuropa. En tråkig utveckling i mina öron.

Nåja, Serbiens bidrag 2016 håller sig i gränslandet mellan detta. Även om det sjungs på engelska, med i musikvideon i mina öron ganska bred brittisk engelska, så lyckas sångerskan Sanja fånga mitt intresse. Det gjorde hon redan från början när ”Goodbye (Shelter)” presenterades som en av de sista bidragen för det året. Dock kände jag personligen en viss tveksamhet p.g.a. att låten inte riktigt kändes helt genuin. Men, när jag satt hemma och såg på den andra semifinalen och fick se Sanja sjunga live, då fick jag den äkta känslan. Då förstod jag budskapet i låten och kunde ta till mig av helheten som hon ville förmedla. Jag blev därför glad att den kvalificerade sig till finalen, och det borde den ha gjort ändå med tanke på vilken nivåskillnad det var mellan semifinalerna det året. Andra semifinalen bestod främst av en massa överskattat skit där det mesta kom i toppen (tyvärr) men det fanns vissa guldkorn – Serbien var ett av dessa.

Än idag tycker jag därför det var väldigt snålt av tittarna och jurygrupperna att sätta Sanja så lågt som hon sedan kom. Jag hade satt den lätt topp 10, med tanke på vilken musiktradition det finns på Balkan så är det bara trist att den gled undan och hamnade mellan andra låtar. För mig lever den här låten kvar som ett fint minne trots allt och jag hoppas inte Sanjas musikkarriär tog skada. Ser gärna att hon återvänder en dag för revansch.

17. Cypern 2012: Ivi Adamou – “La La Love”

Sommarparty på scenen blev det när Ivi Adamou sjöng ”La La Love” för Cypern i ESC 2012, som här hamnat på plats 17 på min topplista över bidrag som förtjänade en bättre slutplacering än vad de fick.

Något jag tycker är viktigt i ett Eurovisionstartfält är bidrag man kan dansa till, dvs. bidrag som bjuder på någon slags show. Bara ballader blir för stillsamt även om de kan varieras med upptempobidrag. Ett sådant bidrag som är klassiskt uppbyggt var Cyperns ESC-bidrag 2012 – ”La La Love”.

Så fort jag hade hört ”La La Love” tyckte jag om både låten och Ivi väldigt mycket. Problemet var att jag inte någon gång under våren 2012 fick höra Ivi sjunga låten live. Tyvärr gissade jag därför att det skulle gå sämre för henne i tävlingen när det väl gällde, om det nu visade sig att hon inte skulle kunna sjunga. Ett annat bekymmer jag också hade var att låtens musikvideo inte direkt speglade vad hon ville framföra. Ett slags Snövit-remix av något slag som inte sade mig något. Så jag blev något nervös inför liveframträdandena i Baku, men fel fick jag. Åtminstone delvis.

Precis som för många andra cypriotiska bidrag som jag gillat så kvalade Ivi vidare som en av de sista (7:a i sin semi) och i finalen blev det bara en 16:e plats trots tolv poäng från Sverige och en (grannröst)tolva från Grekland. Personligen tycker jag att ”La La Love” förtjänade att komma så mycket bättre än vad den nu gjorde. Jag minns att jag under finalkvällen tippade den som trea, men så fel fick jag. Så högt hade jag kanske inte satt den idag, men minst topp 10 absolut.

Kanske var det den stora uppmärksamheten från Sveriges Loreen, Rysslands Buranovskije Babusjki och Serbiens Željko Joksimović (som alla kom topp 3) som gjorde att poängen uteblev för t.ex. Cypern det året…

16. Norge 2010: Didrik Solli-Tangen – “My Heart Is Yours”

2009 tog Norge hem storslam i Eurovision när Alexander Rybak i princip krossade allt annat motstånd. Han slog poängrekord efter dåvarande poängsystemets regler, fick flest tolvor genom tiderna (tills Loreen kom in i bilden några år senare) och fick en stor hitlåt för all framtid. Så vem eller vad väljer man då ut för att stå på hemmaplan? Jo en ballad skriven av en svensk (Fredrik Kempe) och en norsk (Hanne Sørvaag).

Norge var som sagt värdland för ESC 2010 och hemmahoppet blev alltså en ballad. Tyvärr var 2010 ett år när det enligt mig gick helt åt pipsvängen med allt. Inte för att det var ett dåligt musikaliskt år, tvärtom. Jag tycker Europa röstade som dårar. Många av de bättre låtarna som tävlade i framförallt semifinalerna åkte ut till förmån för smöriga låtar som jag tror idag ingen ens i Eurovisionbubblan minns. För mig var Norges bidrag 2010 en mycket välskriven ballad som jag lyssnar på än idag, ofta.

Vad gjorde då att Norge föll så hårt till en 20:e plats i final? Antagligen att man hade en ballad när väldigt många andra länder också hade det. Möjligen också att man hade ett väldigt tidigt startnummer (#3 av 25). Men den främsta orsaken var nog framförallt för att Didriks sångröst inte riktigt höll för trycket när det väl gällde (lyssna även gärna på låten i studioversionen). Men trots det så tycker jag än idag att Norge hade en av de bättre balladerna, till och med bättre än Sveriges låt det året. Och därför tycker jag att de borde ha klättrat högre upp. Av åtminstone de tre ballader som slutligen kom topp 10 tycker jag Norge hade kunnat kvala in där med. För det här är en mycket fin och välskriven ballad som är behaglig att lyssna på.

15. Sverige 2008: Charlotte Perrelli – “Hero”

Charlotte Perrelli har alltid tillhört mina favoritartister. Ända sedan jag fick upp ögonen för henne vid Melodifestivalen 1999 har jag följt hennes karriär och i stort sett allt hon har levererat har varit väldigt bra. När Charlotte efter både Melodifestival- och Eurovisionsegern 1999 valde att göra comeback i tävlingen 2008 var det med stora förväntningar från allas håll, även från mitt. Melodifestivalen 2008 höll överlag bra kvalité och när det så var dags för Charlotte att gå ut som sista nummer i den fjärde deltävlingen var det mycket anspänning för hur det skulle gå. Men direkt när hon äntrade scenen så såg man att den stora stjärnan var tillbaka och att hon levererade det årets stora hitlåt på hemma- och Europaplan.

Min gissning direkt var att Charlotte skulle ta hem segern i Melodifestivalen det året, och mycket riktigt så blev det också. Detta även om Sanna Nielsens ”Empty Room” vann folkets röster så blev det Charlotte som fick åka till ESC i Belgrad den gången. Förväntningarna var höga och jag höll Charlotte högt det året, och det gjorde även många andra. Sverige var förhandsfavoriten det året och i princip skulle det bara vara att åka till Belgrad och plocka hem segern. Men, så blev det inte.

I finalens omröstning det året blev jag direkt förvånad och till sist även något förbannad över hur lite poäng Sverige fick. Jag menar, hur kan man dissa en sådan bra låt? Charlotte var då och är idag ett riktigt proffs och nog tillhör ”Hero” en av de mest snyggaste koreograferade bidragen någonsin. Så vad var det som fick Europa att dissa Charlotte när det väl gällde? Det kan ha varit så att Charlotte dessvärre kom tillbaka ett eller flera år för tidigt/sent. Hade hon tävlat 2006, 2007, 2009 eller 2010 hade hon garanterat kommit topp 5. Med samma låt då, naturligtvis. Problemet som hon ställdes inför var det klassiska: många länder skickade ungefär samma sak, och då vinner inte det. Just 2008 hade väldigt många länder, däribland Ukraina, tänkt ”Charlotte”-stilen med en snygg solotjej som sjunger en upptemposång. Charlotte stack dock ut med att hon hade lite mer schlager i det hela, men kan det varit så att Europa var trötta på svensk schlager det året (ett begrepp som kanske blivit lite väl urvattnat i dagens tid eftersom det inte längre har samma betydelse)? Jag vet inte, det enda jag tycker är att Charlotte som den stjärna hon är borde ha kommit topp 5. Det fanns betydligt fler sämre bidrag som kom högre om du frågar mig.

Jag vill avslutningsvis tillägga att bara för att en artist väljer att byta inriktning på sin musikaliska stil så är det inte fel. Jag tillhör de som tyckte att Charlottes låt i Melodifestivalen 2017 var en av de bättre bidragen det året. Naturligtvis funkar det inte att sjunga en ”så här jobbigt har mitt liv varit den senaste tiden”-ballad om man är en popdiva á la schlager i Melodifestivalen. Men det beror inte på att det är en dålig låt, utan att det är en ny publik som röstar i tävlingen nuförtiden.

14. Finland 2007: Hanna Pakarinen – “Leave Me Alone”

Jag älskar rocklåtar precis lika mycket som jag älskar vackra ballader. Rock står för en slags ångest och depression men med ett jäkla anamma eftersom det är så mycket känslor som sångaren/sångerskan får ut sig av att sjunga på scenen. Precis så upplevde jag att finska Hanna Pakarinen levererade med sin låt ”Leave Me Alone” vid ESC 2007, året då Finland för första gången fick stå värd för Eurovision Song Contest. Att komma med rocklåt året efter att en rocklåt vunnit (Lordi) är dock kanske inte så smart, men jag tror inte Finland gick ut för att gå för seger, utan mer att skicka något värdigt att ha på scenen i Helsingfors. Och det tycker jag de lyckades med, kanske ändå bättre än vad Lordi gjorde.

På den här tiden följde jag inga nationella uttagningar mer än Sverige så jag har ingen aning om vilka kandidater som det fanns att välja bland som kanske var bättre/sämre än Hanna i nationell final. Vad jag däremot vet är att första gången jag hörde ”Leave Me Alone” inför Eurovisionen det året så älskade jag den direkt och det blev bara mer och mer kärlek. Det här är en låt som jag spelat ofta på mina spellistor och jag har också följt Hanna vidare i hennes karriär på bl.a. Spotify.

Tyvärr verkar det finnas en tradition inom Eurovisionen att just rocklåtar inte ska få ta så stor plats. Att det skulle vara fel genre att skicka till tävlingen. Jag håller inte med om det, även om facit resultatmässigt pekar åt det hållet. Rock är en svår genre eftersom det tilltalar en viss publik och det gäller också att det är rätt rock. 2007 var ett år när många länder, som vanligt, härmade fjolårets vinnarkoncept, dvs. körde rocklåtar. Kanske blev ”Leave Me Alone” bara en låt i mängden bland andra. Frågar du mig tycker jag det är synd att hon hamnade på den sjuttondeplats som det till slut blev. Det här är en låt som jag tycker håller Lordi-klass, kanske till och med bättre. Låten borde absolut hamnat topp 5!

Rock kommer alltid att leva för mig, och den här låten finns alltid i mitt hjärta. Låten har möjligen hamnat lite väl i skymundan så därför uppmärksammar jag den nu.

13. Israel 2013: Moran Mazor – “Rak Bishvilo”

Jag har tidigare i denna topplisteserie nämnt Israel som ett land som alltid skickar udda bidrag till Eurovisionen, bidrag som ofta tyvärr försvinner när det väl gäller. Ofta har det varit en klassisk uppställning med fredsballader eller liknande med en sångare/sångerska och en kör. Kanske är folk trötta på det, men på senare år har det ju gått bra för Israel ändå. Men 2013 var ett år när Israel förtjänade att komma bättre än vad de nu gjorde.

Sångerskan Moran Mazor har till utseendet en viss likhet med Sarah Dawn Finers alter ego EBU-tanten Lynda Woodruff. När hon fick åka till Malmö och tävla var det med en klassisk ESC-ballad i stå still-move. Men, det fanns något där för mig som stack ut av allt annat som tävlade. Det var att låten berörde mig något enormt. När jag lyssnade igenom bidragen från 2013 under våren 2013 blev jag ganska så besviken över kvalitén, men den här låten stack ut positivt. Dock gissade jag då att den skulle få svårt att gå vidare just p.g.a. att det var ett rätt klassiskt nummer. Så här skrev jag om låten våren 2013 då jag bloggade på hemsidan Poplight:

Här har vi en intressant låt från Israel anser jag. Man låter dock skickas en låt som man har hört förut, men med ett helt annat sinne. Moran Mazor är en fantastiskt duktig sångerska som säkert lär plocka en hel del poäng på tonsäkerhet. Det finns dock en stark risk för att man antingen glömmer bort låten eller att man anser att det är en låt man har hört förut. Jag gissar därför att den inte går vidare även om den borde göra det. Betyg: 4/5.

När jag lyssnar på låten idag blir jag fortfarande berörd av den och jag ställer mig frågan varför den ”bara” fick en 14:e plats i semifinal. Antagligen av samma skäl varför Maltas låt fick 0 poäng av tittarna i andra semifinalen 2017 – det är klassiskt och vackert, men händer absolut ingenting. När man har hört låten och går vidare till nästa så är den bortglömd. Tyvärr faller det på ett fint och avskalat nummer som faktiskt förtjänade minst topp 15 i finalen, men som istället fick vända hem utan att ha hämtat hem något. Tyvärr, tråkigt men sant.

12. Tjeckien 2015: Marta Jandová & Václav Noid Bárta – “Hope Never Dies”

När Tjeckien debuterade i ESC år 2007 så var jag inte direkt imponerad av vad de skickade till tävlingen. Även om jag gillar rocklåtar så var deras rockmonster 2007 (Kabát med “Malá dáma“) inte direkt tilltalande. Snarare blev det mer parodiskt att komma med ett liknande, fast sämre, koncept ett år efter Lordis seger. Samma sak året därpå (Tereza Kerndlová – “Have Some Fun” ) och även 2009 (Gipsy.cz – “Aven Romale”). Dessa tre låtar borde ha hamnat i skämskudde-papperskorgen innan de ens hade blivit till. Jag kan därtill också ha en förståelse för Tjeckiens frustration för att de inte fick någon utdelning, särskilt efter att ha kommit sist i sin semifinal 2009 med noll poäng. Så att de hoppade av var nog ingen direkt tvekan om, däremot att de skulle återkomma efter sådana förluster bara fem år senare var en positiv överraskning. Frågan var bara hur dåligt eller bra det skulle bli denna gång…

När landets TV-bolag CT presenterade artistuppställningen gick jag direkt och lyssnade på dessa artisters tidigare låtar, och blev mycket positivt överraskad. Här hade de valt ut två duktiga artister som de nu satt ihop till en duo. Särskilt att de båda hade toner av rock i sina karriärer gjorde mig glad. Och det blev bara bättre och bättre efter att ha fått höra Martas & Václavs bidrag ”Hope Never Dies”. Låten tog tag i mig direkt och den släppte aldrig taget. I ESC-Panelen var jag dessvärre rätt ensam om att tycka om den här låten (var den enda som gav den höga poäng – se här). Men mina kamraters trots eller icke-gillande av bidraget till allt så förstod jag också att det skulle bli svårt för Tjeckien att gå vidare. Detta för att de hade lyckats måla in sig själva i ett hörn på tre punkter, bland annat att de tävlade med en ballad när många andra gjorde samma sak, likväl att de också skickade ballad i duett som 2015 var också ett koncept som fler använde sig av.

Det jag personligen saknade med denna låt var att den borde ha varit mer i rockstilen. Att de borde ha gjort som ett rockmedley istället för ett balladmedley av låten. Det är i övrigt inget fel på själva låten, sånginsatserna eller framträdandet. Min gissning varför det inte gick hem var punkterna ovan, men också för att Tjeckien inte har lyckats få in någon tradition av att få röster från grannländer i samma utsträckning som andra länder. Däremot tycker jag att denna fantastiska duo förtjänade finalbiljetten mer än många andra, faktiskt. Hade jag fått bestämma hade Tjeckien tävlat om toppstriden i ESC-finalen 2015.

11. San Marino: Valentina Monetta – “Crisalide (Vola)”

Året var 2013 och Eurovisionen skulle äga rum i Malmö. Ett år tidigare hade ministaten San Marino skickat sångerskan Valentina Monetta med en minst sagt skämskuddeliknande sång att beskriva hur sociala medier går till, så när San Marino beslöt sig för att skicka henne igen var väl inte mina förväntningar så speciellt höga. Men fel fick jag. I Baku (2012) kändes det som att man satte en bra artist med en värdelös låt, och ett år senare tänkte man om konceptet och satte en bra artist med en mäktig låt istället. Synd bara att det inte gick riktigt som man kanske hade hoppats på.

Jag minns under våren 2013 när jag spelade igenom alla musikvideos att denna var en av mina personliga favoriter. Som jag tidigare beskrivit i denna serie är mäktiga ballader något jag verkligen kan gå igång på och det gjorde jag här. Faktum är att jag imponeras av att låten lyckas fånga intresset hela tiden för här hamnar Valentina till det rätta, vilket Facebook-låten 2012 verkligen inte gjorde. Dessutom fick hon sjunga på ett språk som både är vackert och sensuellt, när engelska ofta bygger på nödrim och plastiga meningar. Även flera nuvarande och tidigare panelmedlemmar håller med mig om att detta är en bra låt.

San Marino hade dock alla odds emot sig. Fansen till all ära, men när det väl gällde så gick man inte vidare. För mig är detta en gåta, med tanke på hur medelmåttigt startfältet var i övrigt det året. Det fanns fler låtar från länder som ”alltid går vidare” som för en gång skull borde ha fått smaka på att få stanna kvar i semin ett år. Men nej, San Marino fick stå över till min förtret. Men för mig blir det svårt att toppa ”Crisalide (Vola)”. Den borde absolut ha gått till final och kommit topp 5.

• Topp 10

10. Schweiz: Timebelle – “Apollo”

På plats 10 sätter jag en av de två personliga favoriter jag hade från 2017 års Eurovision Song Contest, gruppen Timebelle som representerade Schweiz. De om några kom med en riktigt stark ballad och förtjänade verkligen – mer än någon annan – att gå till final.

Jag har haft Schweiz som favorit i den här tävlingen förut, redan 2007 när DJ Bobo spökade ut sig i vampyrtema – och kom då till min förtret på tjugonde plats i semifinalen. Betydligt sämre än vad den förtjänade. Men nu till gruppen Timebelle som jag fick upp ögonen för inför Schweiz ESC-uttagning 2015. Då tävlade de med låten “Singing About Love“, en glad upptempolåt som jag höll som min personliga vinnare genom hela finalen. Tyvärr slutade de på andra plats i den finalen och fick inte åka till Eurovisionen. Det var verkligen synd, för jag är 100 procent övertygad om att de hade gjort så mycket bättre ifrån sig än vad den artist som fick åka gjorde (kom sist i sin semifinal, reds.anm.). Nåväl, jag har sedan dess följt Timebelle bl.a. på Spotify och YouTube och jag tycker att de gör väldigt bra låtar. De känns som ett härligt band som går sin egen väg. Härligt!

Därför blev jag extra glad och samtidigt väldigt förvånad när schweizisk tv meddelade att de skulle tävla i Schweiz ESC-uttagning 2017. Denna gång var det ingen gladpoplåt utan den vackra balladen ”Apollo”, med text och musik av en låtskrivartrion Elias Näslin, Alessandra Günthardt och Nicolas Günthardt. Första intrycket var att låten var väldigt bra, men att det hade behövt mer ös för att göra den i samma klass som tidigare nämnda ”Singing About Love”. Men det gjorde inte så mycket då eftersom jag personligen ansåg låten vara bäst i startfältet. Därför var det inte mer än rättvist att de nu skulle få tävla i Eurovision Song Contest.

Problemet för vissa artister är att de i viss mån hamnar i skymundan. Jag vet inte vad det beror på. Men ingen verkade riktigt tro på Schweiz i år. Jag höll alla tummar jag kunde för att de skulle ta sin finalplats, som de förtjänade efter så många år. Men tyvärr. Besvikelsen var ett faktum, både hos mig och troligen också hos Timebelle. Det som tröstar mig är att de inte kom sist i sin semifinal och att de var nära att gå till final. Men, de råkade ut för ett s.k. lex Anna Bergendahl – åker ut med bara fem poängs marginal. Kunde inte femman som något land fick gått till Schweiz istället? Hade hellre sett Timebelle i final än vem som helst bland de sistaplacerade finalisterna från semifinal 2, 2017.

Med det sagt hoppas jag att Timebelle en dag får revansch och att de nästa gång skickar ett glädjepiller till Eurovision. För om det är något land som det förtjänar att gå bra för nu så är det Schweiz.

9. Frankrike: Alma – “Requiem”

På plats 9 kommer den låt jag tycker borde ha vunnit ESC 2017 – Frankrike.

För egen del kommer Eurovisionåret 2017 inte gå till historien som något roligt år. Förvisso kan man glädja sig över att det gick bra för länder som det väldigt sällan (eller snarare aldrig) går bra för, men av de låtar som ändå var riktigt bra var det få som ens nådde toppen eller finalen. Den låt som var min personliga favorit rakt igenom var, förutom Schweiz (som jag berättade om i förra delen), Frankrikes Alma med låten ”Requiem”.

Att vara direktkvalificerad till ESC-finalen har sina fördelar. Man slipper kvala i semifinalerna. Vad de än skickar så kommer de vara i final och oavsett slutplacering kommer de vara i final året därpå. Ända motprestation är att de betalar mer till EBU. Eller hur det nu ligger till egentligen. Nåväl, Frankrike har imponerat på mig flera gånger med starka sångröster och bra låtar, och på senare år har de imponerat på att börja ta den här tävlingen på ett större allvar. Även om den interna processen kanske är lite störande (att inte folket får välja) så verkar det som att man har personer i kulisserna som vill tävlingen väl och tänker klokt. Just 2017 gjorde Frankrike det.

Efter att originalversionen av ”Requiem” släpptes i början av februari så vart jag imponerad direkt. En härlig låt som jag rycktes med i direkt. Lite som vi sett flera andra artister göra de senaste åren så hade Alma något som charmade och som fångade mig in i hennes drömvärld. Det kändes väldigt franskt och väldigt äkta. Ärligt och härligt. Tyvärr blev jag sedan lite besviken när man bestämde sig för att göra ändringar i låten. Inför deadline i mars släpptes en nygjord version där Alma nu sjöng refrängen på engelska. Varför? Det stör! Härligheten kring låten försvann ganska mycket på grund av att de inte ska behöva frangelska allting hela tiden. Vet inte riktigt hur de tänkte där, men det var enligt mig en tabbe. Det gjorde också att jag sänkte mitt helhetsbetyg från en stark 5 av 5 till en 4,5 av 5. Men trots frangelskan så gillade jag låten och höll den bland de högsta – tillsammans med Schweiz (kan vara värt att notera).

När vi så väl kom till själva tävlingen i Kiev så blev jag lite besviken över att Alma inte gjorde något av låten på scenen. Hon kändes väldigt ensam och när kameran zoomade ut så syntes hon knappt. Trots ett riktigt bra utgångsläge med att få sista startnumret ut av alla tävlande så räckte det inte hela vägen. Nog får man skälla ut jurygrupperna som valde att sätta henne på en svag 19:e plats, alldeles för lågt. Tittarna hade den goda smaken att ge henne topp 10, men detta räckte bara till en tolfteplats som resultat. Skäms!

Trots min kritik mot låten så kommer den vara och förbli för mig den bästa låten från ESC 2017. Punkt.

8. Cypern: Minus One – “Alter Ego”

På plats 8 kommer en låt som jag tycker absolut förtjänade bättre än att komma på plats 21 i finalen. Jag talar om Cyperns bidrag ”Alter Ego” som bl.a. svenska låtskrivaren Thomas G:son låg bakom.

Det här är fjärde gången nu jag tar fram ett cypriotiskt bidrag på min topplista från den senaste 10 årens Eurovision Song Contest. Och det beror just på att jag tycker att Cypern har levererat många hits, men alla har den gemensamma nämnaren att det verkade ingen annan tycka. Låten som Cypern tog ut till ESC 2016, ”Alter Ego”, framförd av rockgruppen Minus One var min stora favorit från den första gången jag hörde låten i musikvideoform, våren 2016. Under panelens topplistor hade jag den på första plats hela tiden och jag är omåttligt glad över att ha fått se grabbarna live i Globen, för det var mäktigt. Och att de tog sig till final, även om det sedan tyvärr gick åt pipsvängen.

Jag kan å ena sidan förstå att låten kan verka väldigt märklig live. Dels har rocklåtar fått en slags stämpel på sig att inte vara riktig rock när det kommer till Eurovision. Att man måste ”schlagerfiera” den (utan att vara negativ, påhoppande eller för framfusig), vilket gör att konceptet kanske faller. Med facit i hand är det ju också i stort sett bara Lordi som lyckats komma bra till bland rocklåtarna som tävlat. Jag tycker det är synd, för rockmusik är bra.

Sedan kan jag också kritisera att liveframträdandet kan verka lite påklistrat och att koreografen kanske lånade lite väl mycket inspiration från Outtriggers och Dead By Aprils framträdanden i Melodifestivalen. Har ingen aning om det var samma koreograf/regissör till framträdandet, men det skulle det kunna vara. Tänker främst på de burar som står på scenen och delvis ljussättningen. Sedan låter det kanske inte så mycket rock heller utan mer åt det popigare hållet.

Med detta sagt vill jag ändå framhäva att låten tilltalar mig och det har den gjort hela tiden. Minus One hade mitt stöd både i semifinal 1 och i finalen och jag tycker det är så tråkigt att de inte lyckades bättre än att komma på plats 21. Mer än de flesta faktiskt om du frågar mig. Kanske hade de oturen att hamna efter favorittippade Australien och att de blev bortglömda efter Rysslands fantastiska framträdande. Oavsett Europa – den här låten borde ha fått en bättre chans. Topp 3 utan tvekan!

7. Georgien: Nina Sublatti – “Warrior”

På plats 7 kommer Georgiens egen krigarprinsessa Nina Sublatti som jag fullständigt knockades av i ESC 2015.

Sedan Georgien debuterade i Eurovision Song Contest 2007 är det inte många gånger jag har gillat vilka bidrag de har skickat. Oftast har det känts påklistrat och fånigt, ofta rörigt och allt för konstigt. Även om konstigt kan vara bra och kul så känns det mer som röstningsfiskeri än bra låtar. Från början hade jag samma tanke om Georgiens låtval 2015. Jag och några av mina panelkollegor följde Georgiens nationella final som hölls bara dagar efter att år 2015 gjort entré. Fem tävlande hade valts ut till en minifinal där en vinnare skulle koras. Min dom var hård – ingen av låtarna som tävlade trodde jag skulle ha en chans, och personligen satte jag då Nina Sublattis något röriga version av ”Warrior” bland de sista.

Ju längre tiden gick under vintern 2015 då fler länder höll uttagningar/internval och blev klar med sina val, ju lägre satte jag Georgien på min personliga topplista. Av de poäng jag satte för mig själv var nollan väldigt självskriven. Men, någon gång i mars 2015 släppte EBU det officiella musikklippet för Georgiens bidrag. Och då blev jag stum av förvåning. Helt plötsligt hade låten som varit så urusel fått en rejäl upp-putsning och nu var den inte bara bra utan intressant, häftig och ja, kanonbra. Så från en stor nolla placerade jag Georgien bland toppfavoriterna. Sedan fick den hänga kvar så under våra topplistor, där den och Italiens Il Volo med ”Grande amore” var mina två vinnare för året.

Under Eurovisionen i Wien blev jag glad att Nina valde att behålla det futuristiska action-temat på låten och det är det jag tror gjorde att hon också tog sig till final. Men jag hade hoppats på mer – av den röstande publiken och juryerna. Under finalkvällen blev jag tyvärr skeptisk till att Georgien skulle klara topp 10 och tyvärr gjorde de inte det. De hamnade förvisso på en hedrande elfteplats, men för mig hade denna fått komma bland toppstriden. För när man kommer med en egen stil så bör det belönas.

Efter detta har Georgien inte gjort något större intryck på mig, så precis som i fallet Litauen 2015 får man vara nöjd med det lilla.

6. Montenegro: Knez – “Adio”

På plats 6 nar jag valt ut en av de balkanballader som trots lite svårmod ändå imponerade på mig när det väl gällde.

Som jag tidigare har nämnt i denna topplisteserie har jag historiskt haft svårt att bli imponerad av Montenegros ESC-bidrag. Detta nog främst att de tidigare inte har verkat tagit tävlingen på ett seriöst sätt och detta har också resulterat i att man inte gått till final. Men 2014 kom då undantaget som bekräftar regeln när man skickade Sergej Ćetković med den vackra balladen ”Moj svijet” och Montenegro tog sin första finalplats i ESC under egen flagg. Kunde då detta bara vara ett undantag? Självklart inte.

Året därpå, alltså 2015, gjorde landet ännu ett försök i denna genre. Mästarlåtskrivaren Željko Joksimović, som tävlat i Eurovisionen flera gånger både som låtskrivare och/eller som artist och alltid kommit i toppstriden, anlitades och han gjorde musiken till vad som skulle komma att bli ”Adio” – Montenegros ESC-bidrag 2015. Artisten som valdes ut heter Knez och han valdes ut internt av TV-bolaget RTCG i Montenegro.

Första gången jag hörde ”Adio” gillade jag den, och jag spelade den frekvent på mina spellistor under våren 2015. Det blev också en av mina starka favoriter i det årets tävling, och därför blev jag väldigt glad när Montenegro för andra gången i rad lyckades kvala till sig en finalplats. Jag tog till mig av dels den vackra texten men också den melankolin som finns i låten. Det är något med instrumenten som gör det, vet inte hur men på något sätt blir jag riktigt berörd av dessa toner. I vilket fall som helst önskade jag Montenegro all framgång i Eurovisionen, men vad fick de – en trettondeplats??? Snälla någon, även om det var mycket ballader i finalen 2015 och mycket fokus låg på vem av Sverige, Ryssland eller Italien som skulle vinna så kändes det definitivt som att Montenegro föll mellan stolarna. Jag har för mig att Knez sade vid vinnarpresskonferensen för semifinal 2 att han hellre hade velat starta i första halvan av finalen, eftersom det var mycket upptempo där medan balladerna hade fördelats till andra halvan. Tyvärr fick han inte sin vilja igenom där, utan lotten föll på andra halvan.

Men trots allt det så borde låten ha hamnat högre. Jag menar, när en mästare som Željko Joksimović skriver och gör musik så kan inget gå snett. I alla fall om du frågar mig och några av mina skribentkollegor!

5. Kroatien: Feminnem – “Lako je sve”

På plats 5 kommer en av 2010 års ballader som jag både som nu tycker väldigt mycket om.

Till en början vill jag klargöra att 2010 var ett riktigt balladår i Eurovision Song Contest. Mer än hälften av alla tävlande kändes som hade antingen ballad eller låt i lugnare tempo. Detta är i och för sig inte fel men kan bli lite sömnpillrigt om det går för långsamt. Tyvärr är det så att i startfält där det är många låtar som låter ungefär likadant försvinner de flesta i mängden och andra tar plats istället. Ett land det drabbade 2010 var Kroatien.

Tjejtrion Feminnem hade tidigare representerat Bosnien-Hercegovina 2005. Det året var Bosnien-Hercegovina direktkvalificerade till finalen men trots det och att man hade ett riktigt glädjepiller till sång så räckte det inte till mer än 22:a plats i final. Men fem år senare var denna trio tillbaka igen i tävlingen, denna gång för Kroatiens räkning. De hade då vunnit DORA, som var Kroatiens ESC-uttagning 2010 efter att de fick maxpoäng av såväl jury som tittare.

Deras låt ”Lako je sve” är en otroligt känslostark och vacker ballad och tjejernas utstrålning på scenen är bara bedårande. Låten som gjordes av Branimir Mihaljević (musik), Pamela Ramljak och Neda Parmać (text) visade riktigt bra kvalité om du frågar mig. Det var en av mina personliga favoriter inför tävlingen och under själva tävlingen höll jag den hårt som min favorit. Därför blev jag extra besviken när de inte lyckades kvala vidare till finalen. Istället gick en mängd andra sämre ballader vidare som t.ex. Georgiens och Ukrainas låtar som bara bestod av en massa gap och skrik om du frågar mig. Personligen vet jag inte vad det var som fällde Kroatien, mer än att balladerna möjligen tog ut varandra. Hade jag fått bestämma skulle Kroatien absolut förtjänat topp 5 i finalen, till och med seger (men det finns ytterligare kandidater här…).

Tyvärr är gruppen Feminnem splittrad idag (de gick skilda vägar år 2012) så de kommer aldrig kunna ta revansch som grupp. Däremot hoppas jag att åtminstone någon av dessa tjejer återvänder till tävlingen inom några år med en minst lika bra låt, och då kanske det går bättre.

4. Österrike: Zoë – “Loin d’ici”

På plats 4 har jag valt 2016 års absolut mest intressanta bidrag utifrån artistisk utstrålning och härlighet kring låt. Jag talar om Österrikes Zoë som av någon outgrundlig anledning ratades helt av 2016 års jurygrupper…

Inför ESC 2016 i Stockholm följde jag och mina panelkollegor här på ESC-Panelen en hel del av de nationella uttagningarna. En av de finaler jag tyckte till om var Österrikes som först hade en väldigt märklig wildcardtävling, där det inte handlade om vilken låt som var bäst utan vilken artist som kunde få mest likes på Facebook. I finalen tävlade jokerbidraget mot nio andra bidrag där en vinnare slutligen utsågs. I min bedömning av finalen skrev jag så här:

Överlag har Österrike ett ganska tråkigt startfält i finalen och det är synd för Österrike behöver verkligen en vinnare om de ska lyckas ta sig till finalen från ESC-semifinal 1 senare i maj. De möter på tufft motstånd från flera länder framförallt de stora drakarna och om det blir som det blir så är fem finalplatser redan tagna. Nåväl, min favorit är Zoë som sticker ut från startfältet egentligen mest för att hon har en egen låt som sjungs på franska. Sedan finns det överlag ett stort antal låtar i detta startfält som jag personligen tycker är en stor gäspning. Så Österrike, gör rätt och skicka Zoë till Eurovision!

I själva finalen kom det sedan att stå mellan Zoë och Elly V, där den senare hade jag satt näst sist på min personliga topplista. Jag blev därför så glad när det blev Zoë, som hade ett helt eget koncept färdigt för Eurovision, som vann allting. Österrike blev sedan min personliga favorit genom hela tävlingen. Framförallt när Stockholmsäventyret började och jag fick möta några ur Österrikes delegation, en man som gjorde en egen Zoë-kampanj i form av att gratis kramar. När jag och min kollega Robban stod vid Röda mattan utanför EuroClub och Zoë kom ut sist av alla blev det nästan hysteri. Alla ville prata med Zoë och hon ville prata med alla.

Anledningen till att jag gillar ”Loin d’ici” så mycket är att det känns som en härlig drömvärld med olika sekvenser. Man blir liksom inlockad i hennes värld och får följa med henne på olika äventyr. Numret är hur bra som helst iscensatt och Zoë sjunger bra. Vad kunde liksom gå fel? Jo, jurygrupperna håller inte med mig om den här saken eftersom de valde att sätta henne tredje sist (???) i finalen. Även om tittarna lyckades rädda upp låten på en åttondeplats så att hon slutligen blev trettonde bästa är detta ett klart bakslag för en sådan här bra låt! För mig är detta en klockren kandidat till segern, alternativt minst topp 3. Så bra tycker jag att den här låten är och därför hade den förtjänat bättre.

• Topp 3

3. Tjeckien: Gabriela Gunčíková – “I Stand”

Tredjeplatsen på min topplista ger jag till Tjeckiens Gabriela Gunčíková som är den artist som imponerade störst på mig under Stockholmsäventyret i Globen i maj 2016.

Som jag tidigare har berättat i denna topplista var jag inte imponerad av Tjeckien under deras begynnelse i Eurovisionen (2007-2009), men efter den femåriga pausen då landet återkom igen till ESC 2015 och började välja rätt val så blev jag mer imponerad. Då, år 2015, var Tjeckien ett av mina favoritbidrag i tävlingen och detta fortsatte även till ESC 2016. För när det var dags igen och tjeckerna valde att stanna kvar ett år till så blev jag riktigt nöjd med vilket val de gjorde.

I mars 2016 släppte Tjeckien sitt kommande ESC-bidrag, balladen ”I Stand” som framfördes av den då 22-åriga Gabriela Gunčíková. Musikvideon som presenterades bestod av en rad häftiga element som jag imponerades av och själva kompositionen av bidraget var fantastiskt. Däremot fanns det för mig en oroväckande tanke att Tjeckien trots allt inte skulle klara av det. Dels hade man urusla resultat med sig historiskt och flera andra länder som försökt sig på detta hade misslyckats. Just den kvällen när första semifinalen sändes satt jag på plats i Globen. Jag hade målat Tjeckiens flagga på min ena hand och när Gabriela sjöng så blev jag nästan tårögd av känslor. Så otroligt vackert. Jag ska även tillägga att jag och två av mina panelkollegor hade möjlighet att stå vid Röda mattan-ceremonin (som ägde rum dagarna för semifinalen) och då fick jag stå bara meter ifrån Gabriela. Ett minne för livet, helt klart. Nåväl, tillbaka till storyn. I Globen höll jag under resultatredovisningen alla fingrar för att Tjeckien skulle gå vidare. Och när man inte kunde tro det – så ropar programledarna Måns och Petra upp Tjeckien som en av de kvalificerade för kvällen. Jag har nog aldrig i mitt liv skrikit så högt av glädje som då. Hur kunde den gå vidare? Ja, Gabriela charmade nog till sig en finalplats med sin fantastiska sångröst.

Men efter sändningen, när känslorna lagt sig lite, så kom nästa oro. Min magkänsla sade direkt att om Tjeckien lottas till första halvan i finalen så kommer de att få startnummer 2, 3 eller 4. Det vill säga det betyder tack och adjö till en bra placering. Startnummer säger kanske ingenting direkt, men den nackdel som fanns med Gabrielas tävlingsbidrag var att den kan uppfattas som lite anonym. Redan i semifinalen hade SVT placerat den mellan det ryska och cypriotiska bidraget. Det är i tanken lite som att man tar två av de mest upptempobidragen som finns och sätter något mellan som ingen direkt ska bry sig om. Men det gjorde man ändå, och Tjeckien tog sin historiskt första finalplats. Nu vill jag med detta tillägga att jag gillade både det ryska och det cypriotiska bidraget. Glädjen blev kortvarig när startordningen för finalen presenterades. Tjeckien skulle gå ut som startnummer 2. Fy för att jag tyvärr fick rätt då…

Finalkvällen spenderade jag och några kompisar från bl.a. ESC-Panelen i Tele2 Arena där jag hejade på mina favoriter, bl.a. Tjeckien och under jurygruppernas resultatredovisning blev jag ändå lite imponerad över hur mycket poäng Tjeckien faktiskt fick. 41 poäng är inget att skryta med direkt, men med tanke på utgångsläget så var det nog klart godkänt. Men så kommer tittaromröstningen och vad händer då? Jo följande:

Programledarna: – ”zero points to… Czech republic”.

Jag ropar: VAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA? HUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUR? NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!

Hur kan tittarna bortse från denna låt? Det är skam å färde när jag så här ändå långt efteråt (och är rätt samlad) försöker förstå hur denna låt kunde glömmas bort. Jag har bara en sak att säga: hade Tjeckien fått andra starthalvan och en bättre position hade de fått åtminstone lite tittarröster. För mig är detta helt klart den mest rättvisa vinnaren av alla bidrag för 2016. Jag hade hellre sett Tjeckien vinna och slagit alla på näsan att man visst kan ta hem segern med startnummer 2. Tyvärr var deras chanser inte så stora och tyvärr med ett uruselt historiskt läge i denna tävling, med få ”grannar” som röstar och en taskig position i ett hårt startfält så blir det så här. Skam på Europa att det inte blev Prag 2017!

2. Slovakien: Kristina Pelakova – “Horehronie”

Jag säger direkt: Här har vi årets vinnare eller årets andraplatsare. Det här ÄR Slovakiens bästa låt någonsin och det är en av tävlingens bästa låtar. Jag blev förälskad i låten redan när jag hörde den första gången. Oavsett om den vinner eller inte så kommer den kämpa i finalen i toppstriden. Jag hoppas självklart att den vinner. Den har en konkurrent som jag ska tala om senare, men jag tror att det är klart.

Låtens betyg: 5+

Artistens betyg: 5+

Till finalen: utan tvekan

Ja så här skrev jag i min egen ”Inför ESC”-guide inför Eurovision Song Contest 2010 i Oslo. Det jag talar om är Slovakiens Kristina Pelakova och hennes vackra ballad ”Horehronie” som, av vad jag än idag inte vet eller kan tro på, totalt floppade när rösterna skulle räknas. Visst var hon lite nervös live, men vadå? Men vi tar det från början tycker jag.

Det är vinter eller tidig vår 2010. Jag sitter och lyssnar igenom låtarna för Eurovision Song Contest som ska tävla i Oslo. Det jag minns av det hela är att det var ett rätt slätstruket år, men att det fanns en del guldkorn i sanden. Slovakien tillhör ett av dessa guldkorn. För egen del blev jag kär i både artisten själv (Kristina) och låten första gången jag hörde henne framföra den live och låten bara växte och växte ju längre våren gick. Det var nog som jag minns det en av mina mest spelade låtar det året.

För egen del struntade jag i om Kristina skulle hålla live eller inte. Låten var så pass bra att den skulle ”knocka” allt motstånd i Oslo, vilket var mitt drömscenario just då (kom ihåg att detta är ett antal år sedan). Som det märks i min Inför-tippning så hoppades jag absolut att hon skulle kunna ta hem det och jag trodde det också. Så besviken jag skulle komma att bli. Tyvärr var jag bortbjuden på ett kalas den kvällen som första semifinalen av ESC 2010 ägde rum, så jag fick se Kristina sjunga live först dagen efter. När land efter land ropades upp hoppades jag in i det sista att Slovakien skulle gå vidare, och jag blev rätt knäckt då av att de inte gjorde det. Ännu mer upprörd blev jag när det framkom att de totalt sett kommit näst sist i sin semifinal. Hur sjutton kunde det komma att bli så? För ja, Kristina var lite nervös och låten kanske var lite för anonym. Men, vad gör det när man har en så pass bra låt och en söt sångerska som utstrålar glädje och hopp. Låten borde absolut ha gått till final och vunnit. Bratislava hade varit roligt att se stå värd för ESC 2011.

För egen del var ESC-året 2010 ett mycket bakvänt år för min egen del. Flera favoritlåtar föll och av de jag trodde minst på lyckades bäst. Av de jag för-tippade skulle komma topp 10 i finalen lyckades bara 4 komma där i slutändan och det var inte de bättre bidragen. Flera av balladerna som t.ex. Norge och Kroatien föll ut och detta drabbade även Slovakien.

På andraplatsen har jag därför valt ut bidraget som jag tidigt 2010 utsåg till min vinnare för det året – som tävlade för Slovakien i Eurovision Song Contest 2010.

1. Island: Eyþór Ingi – “Ég á líf”

Island tillhör den hälften av alla länder som tävlat i ESC genom tiderna som aldrig vunnit och är därmed också det enda nordiska land som aldrig har tagit hem en seger. I år tycker jag därför att man förtjänar att göra det. För mig är det isländska bidraget det bästa jag har hört sedan Euphoria och ni kan kanske därför ana att jag hoppas på vinst för Island i år. Nu är den tanken kanske rätt konstig då Island inte tillhör favoriterna hos spelbolagen, men man kan ju alltid drömma. Jag tycker att Island gör helt rätt med sin helhet: man sjunger på ett vackert språk, har en vacker text, en lugn melodi och en bra sångare. Kan det bli bättre? Frågan är dock om de vinner eller försvinner? Jag hoppas i alla fall på final för Island och där en hög placering. Vinna får de gärna göra för mig. Betyg: 5/5.

Det här var mina tankar i min personliga ”Inför ESC”-guide 2013 om det isländska ESC-bidraget 2013. Och så här ett antal år senare står jag fast vid mitt ord. Det ska jag förklara mer ingående strax. Men först vill jag säga att överlag tyckte jag då, 2013, att det var ett svagt år musikaliskt. Det fanns många bra bidrag som tävlade, men troligen hade ”Euphoria” med Loreen fått en så pass stor framgång att ingen annan kunde mätas mot henne och verkade därför futtiga i jämförelse. Dessutom fanns det många bidrag i liknande genrer som mer eller mindre försökte härma konceptet på olika sätt, t.ex. med ljussättningen eller framträdandet. Men så fanns det så klart också ljusglimtar i mörkret och det tycker jag att det isländska bidraget ”Ég á líf” med Eythor Ingi som sångare står för.

Någonstans får jag lite grann känslan av att många av mina favoritbidrag, t.ex. denna låt, tävlade ett antal år för tidigt. Säg att Island hade skickat denna låt 2017 istället. Då hade den blivit en stark konkurrent till Portugals Salvador Sobral. En enkel sång som är icke-kommersiellt upplagd, en tydlig refräng och något man blir berörd av. Jag blev väldigt berörd av denna låt och hade den i toppen 2013 i stort sett hela tiden. Det ska för övrigt tillägga vara den enda låt jag gav betyget fem av fem till av alla 39 länder som tävlade (ett antal bidrag fick dock 4/5 av mig).

Med den anledningen utser jag det isländska ESC-bidraget ”Ég á líf” med Eythor Ingi som den låt som jag tycker förtjänade en bättre slutplacering än vad den fick. För hör och häpna – den hamnade slutligen bara (!) på sjuttonde plats i den stora finalen. Hur den kunde komma så pass lågt vet jag inte, om man nu jämför med Portugal 2017 i ungefär samma stil. Det jag dessvärre tror kan ha fällt Island då var att de fick startnumret mellan Danmark och Azerbajdzjan – de länder som blev etta respektive tvåa efter jury- och tittaromröstningen. Tyvärr är det så att i många fall om man får starta precis efter storfavoriten så glöms man bort. Detta för att alla pratar om storfavoriten och glömmer bort den. Personligen trodde jag dock att det skulle gå bättre än vad det nu gick. Danmark hade ingen dålig låt, men Island är och var min favorit fortfarande. Kanske är det en anonym ballad men betydligt bättre än många andra finalister på den tiden.