« Inför ESC Italien 2019

Inför ESC Italien 2021 »

Italien är alltid ett favoritland för mig. Landet har ett helt unikt sound, som passar sig oerhört bra för ESC. Vi får alltid kvalitet härifrån, och den enda anledningen till att man inte lyckats vinna sedan 1990 beror på att man inte lyckats hitta balansen att charma jury och tv-tittare lika mycket. Mig charmar man dock alltid, och även i år. Detta är ett solklart toppbidrag i mina öron, och här fortsätter man med sitt tidlösa sound – som alltid är magiskt. Här har vi även en sångare som kan sina grejer, och det hade varit intressant att se vad han kunde åstadkomma live – kanske får vi se honom nästa år? Men även om just den här låten inte får tävla då, så är jag tacksam för vad den här mäktig refrängen gett mig. Wow! Italien alltså…

Italien skickar alltid kvalité till Eurovision. Det är något vi har blivit vana vid sedan deras återkomst 2011. Här känns det dock som att vi blivit lite bortskämda och att Italien släppt på garden lite. De förlitar sig lite väl mycket på att vi kommer gilla det oavsett. Det är ett bra bidrag, men en bra bit ifrån mycket annat de skickat genom åren.

Efter några år med sämre låtar (i mitt tycke) kommer Italien tillbaka med en ballad som är bra! Eller snarare är den helt okej, för mitt betyg för låten har höjts något av den enkla anledningen att det är den bästa låt (i mitt tycke) Italien haft sedan Il Volo 2015. Jag har inte varit så förtjust i något av det som Italien skickat de senaste åren och jag har framförallt förundrats över att de jämnt och ständigt får så bra resultat i tävlingen med (i mitt tycke) kassa bidrag.

Årets låt hade säkert gått minst lika bra som tidigare års bidrag, däremot hade Diodato nog hamnat mellan femte och tionde plats snarare än att tävla om segern. För den är lite för tråkig för att nå hela vägen.

Älskar det italienska språket, men det här är inget för mig. Alldeles för vemodigt och på nåt sätt känns det inte äkta för mig. Tycker inte sångaren gör något speciellt intryck heller så hela alltet blir bara tråkigt.

Italien brukar ofta bjuda på högkvalitativa låtar och denna ställer sig snyggt i ledet bland dem. Diodato har ett härligt vemod i sin röst när han sjunger denna lite Coldplay-aktiga ballad. ”Fai rumore” har också börjat få lite kultstatus på hemmaplan, där låten redan sålt platina och spelats öppet på gator och torg under den rådande pandemin (där Italien är en av de hårdast utsatta länderna). Situationen där nere har onekligen gjort att låten hamnat i ett annat ljus jämfört med hur det blivit i Eurovision. Jag tror förvisso att Italien hade kunnat ta en till topp 10-placering, men kanske inte hamna i den stora toppen som ”Soldi” eller ”Grande Amore”, utan mer kanske i nedre topp 10, ungefär som ”L’Essenziale”.

Italien har ju en vana att skicka bra låtar till Eurovision, kanske brås de på grannlandet San Marino. Kan dock känna att även om Fai rumore är en fin ballad så är den inte mycket mer än just det, en fin ballad. Jag tycker låten överlag är något tråkig även om den är snyggt gjorde. För Italiens del gör det nog inget att tävlingen blev inställd, finns inte på kartan att Antonio hade kunnat toppa Mahmoods andra plats från förra året.

Italiens San Remo-tävling firade 70 års jubileum i år. Bland de tävlande återfanns två tidigare Eurovision-deltagare i form av Francesco Gabbani (2017) och Raphael Gualazzi (2011). Jag hade hellre återsett någon av dessa artister istället för vinnaren som jag tycker har en lite småtrist låt. Det finns en fin melodislinga, men den lyfter aldrig riktigt. Dessutom är det för mycket skrik-sång för min smak.

Vad är det med de italienska bidragen? Känns som en stor gäsp för mig. Jag blir inte fångad, utan får mer en känsla av att de som framför bidragen är uttråkade och att det smittar av sig på mig. Italien har inte funnits på min rys-radar annat än när Il Volo var med och drog av en svulstig ”Grande Amore” 2015.

PANELEN TILLSAMMANS.
25 poäng (av 40 möjliga)