« Inför ESC Belgien 2019

Inför ESC Belgien 2021 »

Sherryl Crow goes Eurovision? Nä. Men nästan! Bond-temat är ju givet i allafall. Och visst, det finns något lite ESC:igt över bondlåtar. Jüri Pootsmann försökte något liknande för Estland för några år sedan. Och Belgien försökte faktiskt med en nästan identisk låt bara för två år sedan (Med Sennek)! Båda gångerna gick det sådär. Och ärligt talat är det lite dålig fantasi det här, jag saknar energin och inspirationen! Nä, Belgien kan bättre än att komma med samma gamla visa igen. Bättring inför nästa år!

Vad har hänt med Belgien de senaste åren? Det känns som att de fastnat i ett hamsterhjul och skickar samma tråkiga låtar år efter år. Jag skyller det på Blanches framgång 2017. För efter det har man nu tre år på raken skickat samma låtar och det är så tråkigt. Det händer ingenting. Belgien har stått still sedan 2017 verkar det som.

För tredje året i rad bjuder det här landet på något väldigt bra, även om jag personligen inte var helt nöjd med Eliots liveframträdande 2019. Årets belgiska bidrag är mysig att höra på och jag blir varm varje gång jag hör den, och ju mer jag lyssnar desto mer växer den för mig.

Däremot har jag förstått att det är många fans där ute som anser att Belgien fortsätter på det tråkiga spåret, och ur en synvinkel kan jag förstå dem. Tyvärr tror jag att låten hade varit chanslös att ta sig till final i den riktiga Eurovisionen, men jag hade gett dem en röst i alla fall.

Belgien kommer inte högt på min lista i år, inte ens i final. Enda anledningen till att den får två poäng av mig är för att det luktar kvalité. Men i övrigt är den ett riktigt sömnpiller.

Även i år skickar Belgien en ganska så svårmodig låt, med en liten callback till Nederländernas vinnarlåt från ifjol. Trots detta mörker tycker jag ändå att den här låten faktiskt är ganska mysig att gunga med till. Samtidigt som jag vet att ett sådant jazzigt stycke behöver en bra presentation live för att det verkligen ska lyfta. Där har vi flera exempel på där det fungerat riktigt bra (Nederländerna 2014) men också där man inte kunnat göra nånting vettigt utav det (Bulgarien 2005). Belgien å sin sida har på senare år inte varit särskilt bra att ta vara på denna aspekt om vi ska titta på hur det gått för dem på senare år. ”Wake Up” var en av mina förhandsfavoriter förra året, men live kände jag att Eliot inte riktigt kom ut genom rutan. Det hade vart intressant att se hur numret hade blivit i år vilket vi tyvärr går miste om… eller gör vi det? Om jag förstått det rätt verkar Hooverphonic vara en av de bekräftade att komma tillbaks 2021.

I min mening är Belgiens bidrag inte bara dåligt. Det är rent ut sagt patetiskt. Fyra år i rad har landet nu valt att skicka i princip samma låt. Okej, det fungerade 2017 (Fast jag personligen inte gillade City Lights) och Wake Up som de tävlade med förra året var en rätt skaplig låt i mitt tycke. Men som sagt nu börjar det bli patetiskt att de helt enkelt inte vågar prova något nytt. Jag tycker årets bidrag är en oerhört tråkig, slätstruken och tämligen anonym låt. Jag är helt säker att Belgarna fått stanna i semifinalen i år igen om tävlingen ägt rum. Hooverphonic kommer att tävla nästa år också. Jag hoppas att de kommer med något helt annat då.

En lugn indiepop-ballad från Belgien i år. Det här berör mig lika mycket (lite) som deras bidrag från 2018. Detta känns lika ospännande och tråkigt. En extremt tjatig refräng. Hade förväntat mig något bättre från denna grupp som jag kände till sedan tidigare utanför ”ESC-bubblan” och som jag vet har levererat bättre låtar. Vi har nyss fått reda på att gruppen återigen får en ny chans nästa år. Hoppas de kommer tillbaka med något bättre som berör mig. Belgien har stått utanför ESC-finalen tre år på raken och hade förhoppningsvis inte nått någon final i år heller.

Det här bidraget är inget annat än ett sömnpiller för mig och det har inte hjälpt att lyssna flera gånger. Det här är något som funkar att lyssna på när man tillsammans med väninnan hänger på en coffee shop.

PANELEN TILLSAMMANS.
14,5 poäng (av 40 möjliga)