« Eurovision 2002

Eurovision 2004 »

Den 48:e upplagan av musiktävlingen Eurovision Song Contest ägde rum i Riga i Lettland den 24:e maj 2003. Det var andra året på raken som ett baltiskt land fick stå värd för Eurovisionen och för tiden rekordmånga länder deltog i tävlingen. Totalt 26 för att vara exakt.

Programledare för finalen var duon Marie N (som vunnit Eurovision året innan) och Renārs Kaupers.

Sista året med bara finalkväll

Sedan 1990-talet hade fler länder velat vara med och tävla i Eurovision samtidigt som EBU av tidsskäl (för att inte få för långa sändningstimmar) begränsat antalet deltagande länder till runt 25 deltagare per år. Men i samband med finalomröstningen det här året meddelade EBU:s dåvarande högste ansvarige Sara Yuen att från och med ESC 2004 skulle alla länder som ville få vara med och tävla då tävlingen införde en semifinal inför finalen. Exakt hur det programmet skulle gå till redovisades inte vid tillfället, men blev uppenbart till året därpå.

Rekordmånga länder i finalen

Från början var det tal om att samtliga bottenländer i finalen 2002 inte skulle få delta i det här årets final. Men när det skulle sammanställas deltagarlistor visade det sig att bara fem av dem (Danmark, Finland, Litauen, Nordmakedonien och Schweiz) fick avstå. Detta innebar att topp 19 i finalen 2002 välkomnades att delta även i 2003 års final. Utöver dem fick Island, Irland, Nederländerna, Norge, Polen och Portugal återvända, vilket också skedde.

Det här innebar att hela 26 länder kom till start, vilket var ett nytt rekord. Även om en semifinal infördes året därpå, vilket markant ökade antalet deltagare i tävlingen, så skulle det dröja ända till 2012 års final innan det på nytt var 26 länder i en och samma Eurovision-final.

Finaldramat mellan topp 3

I omröstningen delade varje land ut poäng till tio favoritbidrag enligt de fasta summorna (högst till lägst) 12, 10, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2 och 1 poäng. Respektive röstningsberättigat land kunde rösta på vilka bidrag de ville utom sitt eget lands bidrag.

Själva omröstningen blev omåttligt spännande i sin upplösning då det fram till den sista omröstningen inte var givet vem som skulle vinna. Ledningen hade nämligen gång på gång växlat mellan Turkiet, Belgien och Ryssland och inför sista omröstningen, då Slovenien skulle redovisa sina poäng, ledde Belgien knappt före Turkiet och Ryssland. Belgien fick förvisso 3 poäng från Slovenien, men då Turkiet fick 10 poäng så gick de om och vann. Även om Ryssland fick Sloveniens tolvpoängare så räckte det inte till mer än tredjeplatsen.

Det blev alltså Turkiets representant Sertab som med sin ”Everyway That I Can” tog hem segern i finalen med 167 poäng, två poäng före Belgiens Urban Trad och deras ”Sanomi”. Bara en poäng efter dem kom Rysslands tjejduo t.A.T.u. med ”Ne ver’, ne boysia”. Sverige skickade duon Fame som kom på en femteplats med 107 poäng.

Storbritanniens fiasko

På allra sista plats i finalen – dessutom utan ett enda poäng från något land – hamnade Storbritanniens duo Jemini. Det här var landets första sistaplats någonsin som kom efter ett par år av dåliga slutplaceringar. Under större delen av Eurovision på 1900-talet kunde Storbritannien annars ses som en stormakt med idel topplaceringar år efter år, men efter millennieskiftet hade de bra placeringarna uteblivit med några få undantag. Det här skulle också komma att bli en återkommande trend för Storbritannien som skulle fortsätta att få sämre slutplaceringar under 2000- och 2010-talet…