Panelens Schlagermagister Adrian ska här sammanfatta Eurovisionåret 2016. Foto: privat.
KRÖNIKA. Snart är år 2016 passé och vi går in i ett nytt år med spännande händelser. Vi talar såklart om ESC 2017 som nu börjar formas till för att ta emot 43 länder och göra en stor fest i Kiev. Vilka blir favoriter denna gång, vem tar hem segern, vad bjuds det på för skandaler, och kommer Sverige göra en ny lex Stenmarck á la Kiev? Ja det är frågor som vi vill få svar på. Men innan dess tänkte vi ta de sista timmarna av 2016 för att försöka sammanfatta vad som faktiskt hände under ESC-året 2016.
Så här har ni Panelens egen Schlagermagister – Adrians – sammanfattning av ESC 2016!
2015 hade varit ett galet år för Sverige i Eurovision, då Måns Zelmerlöws seger i Wien innebar att Sverige nu tagit sin andra seger på 4 år! Medan Europa suckade över ännu en svensk seger, så fick de svenska schlagerfansen nypa sig i armen ordentligt. Allt var helt enkelt lite för bra för att vara sant – vi som vant oss vid att förklara varför Sverige alltid är favorittippade men aldrig vinner. Dessutom hade Eurovisionyran lett till ett närmast regelrätt inbördeskrig mellan svenska städer (stora som små) om att få arrangera Eurovision 2016. Men det blev Stockholm och Globen som valet föll på, vilket innebar att SVT kunde välkomna hela Europa (och denna gång även Australien) till Stockholm – för tredje gången och för andra gången till just Globen! Det var alltså mycket historia som skrevs mellan den 10-14 maj 2016, men framförallt så producerades historiens kanske bästa Eurovision – iallafall om man frågar fansen. Anledningarna var flera, men framförallt bestod det av tre delar: Showen, alla bidrag och kanske mest av allt: Röstningen.
Showen
Först och främst måste vi konstatera en sak: För de allra flesta Eurovisionfans är Sverige och SVT drömarrangörer av ESC. På fansens listor över de bäst arrangerade Eurovisionen återkommer ofta Göteborg 1985, Malmö 1992, Stockholm 2000 samt Malmö 2013 i toppen. De svenska programledarna brukar också toppa favoritlistorna – och då givetvis främst Petra Mede, som nu verkar ha intagit någon form av ikonställning bland fansen. Och även om det är fult att skryta så är det nog egentligen inte helt underligt att SVT producerar så pass bra Eurovisions. Man har vanan ifrån Melodifestivalen, där man kan testa både ny teknik, nya tävlingsformat och nya programledare. Men dessutom talar vi svenskar mycket bra engelska, vilket verkligen underlättar för programledarna att bli förstådda – låt oss minnas (i djup ångest) hur de azeriska programledarna 2012 fick kämpa sig igenom showen, där varje liten vokal utgjorde ett mindre fältslag.
När nu SVT dessutom hade Malmö 2013 färskt i minne, så hade man också fördelen av ett erfaret färskt produktionsteam som brann för att överträffa produktionen i Malmö. Dessutom tog man inga risker, utan utsåg igen Petra Mede till programledare tillsammans med den slipade och erfarne Måns Zelmerlöw. Det var helt enkelt ett dream-team som skulle leda showen i Globen. Och det märktes verkligen under sändningarna, för så fort Petra visade sig så skrek fansen – något som under finalen t.o.m. blev en snackis. Men Måns då? Jo, av de tillresta internationella fansen som jag personligen träffade – så var alla imponerade av Måns, med tanke på att artister annars brukar var tämligen dåliga som programledare. Men de kände ju inte till att Måns i Sverige är nästan lika känd som programledare, som artist.
Förutom programledarna, så kan ju scenen sedermera inte beskrivas som annat än ett monsterbygge. Tack vare den galna takhöjden i Globen (85 meter), så kunde man åstadkomma ett enormt scenbygge – kanske ett av de största vi sett i Eurovision. LCD-skärmar från golv till tak och ett enormt djup – som man verkligen utnyttjade under Catwalk-öppningen i finalen.
Samtidigt så snålade man inte på evenemanget utanför arenan heller. I närliggande Tele2 Arena fick tiotusentals fans, som inte fått en finalbiljett, ta plats för att se finalen på live-länk. Tidigare under veckan så hade man dessutom haft massor av event på Eurovision Village i Kungsträdgården, för att inte nämna Euro Club som blivit förlagt alldeles vid Kungliga slottet. Det höga besöksantalet och den fantastiska inramningen bidrog till att Eurovisionveckan i Stockholm blev en höjdare även utanför arenan.
Men om det ska pekas ut någonting som verkligen gjorde avtryck internationellt, så var det pausunderhållningen. Visst, Petra Medes humor i all ära, men när manusförfattaren Edward af Sillén fick fria händer så verkar han kunna producera rent guld. ”Love Love Peace Peace (and a man in a hamster wheel)” blev den första mellanakten i Eurovision sen Riverdance – att få internationell spridning bortom ESC. På Youtube fick det officiella klippet snart flera miljoner klick, så pass att t.o.m. amerikansk media uppmärksammade inslaget. På något konstigt sätt så lyckas SVT sen också toppa detta, med att bjuda in superstjärnan Justin Timberlake till finalen – då ”I can’t stop this feeling” lanserades för första gången i Europa. Det skulle ju sedan visa sig bli hans största hit någonsin, och troligen så innebar denna framgång att amerikanerna nu på allvar fått upp ögonen för Eurovision. Frågan är om ESC kan bli bättre än så här?
Bidragen
Inför 2016 års Eurovision, så var framförallt Ryssland och Frankrike de två länder som oftast återkom i toppen på bettinglistorna. Ryssarna, som givetvis var ute efter revansch efter den snöpliga andraplatsen i Wien, valde att skicka superstjärnan Sergei Lazarev till ESC. Låten, ”You are the only one” hade demonproducenten, legenden och ESC-bekantingen Philipp Kirkorov skrivit tillsammans med den svensk-skotske 80-talslegenden John Ballard. Det låter inte som en självskriven succé, men tydligen gick textrader såsom ”Fire and lightning it’s getting exciting” hem väldigt väl hos fansen och oddssättarna. En makalöst påkostad musikvideo gjorde att låten också snabbt blev en av de mest spelade på Youtube – och Sergei kunde redan i mars överta favoritskapet till ESC-vinsten. Det hela blev än värre när scenshowen blev offentlig under repetitionerna – då det ryska teamet hade fått tag på en klättervägg som man projicerade grafik på. Man hade alltså i princip stulit Måns Zelmerlöws vinnaridé från 2015, men gjort den mycket mer intressant och snyggare. Samtidigt hade Frankrike tröttnat på att hamna i bottenträsket, och därför letat fram stjärnskottet Amir som snabbt blev en av favoriterna. Det lättsamma och lättlyssnade bidraget ”J’ai Cherché” blev väldigt omtyckt, men saknade dansvänligheten som Sergeis klubbrökare ”You are the only one” hade.
Men även om dessa två bidrag förbli de stora favoriterna – fanns redan tidigt utmanare från alla möjliga håll. En del, såsom polska Margaret – fick aldrig chansen att möta dem i ESC. Hennes svenskskrivna bidrag ”Cool me down” var storfavorit att vinna Polens uttagning – och när hennes låt offentliggjordes seglade Polen genast upp som favorit. Men hon höll inte för trycket, utan istället vann Michal Szpak den polska biljetten till Stockholm – och i och med det så sjönk Polen som en sten i bettinglistorna. En annan utmanare som föll var danska Simone med ”Heart shaped hole” som under Januari-Februari lyckades föra Danmark upp till favoritskapet i listorna. Men hon lyckades inte heller vinna en Stockholmsbiljett. Istället så valde danskarna pojkgruppen ”Lighthouse X”, som inga andra än danskarna själva verkade gilla och Danmarks odds ökade dramatiskt kort därpå.
Istället skulle det visa sig att de verkliga utmanarna till Ryssland och Frankrike – otippat skulle bli Ukraina, Sverige och Australien. Ukraina, som inte ens deltog året innan p.g.a. finansiella problem, var inte helt säkra på att de kunde delta 2016. Det var därför något oväntat att landet ändå valde att ställa upp, trots inbördeskriget och den ekonomiska situationen. Det ukrainska valet föll på ett mycket kontroversiellt bidrag – Jamala med ”1944”, en låt som inte kan beskrivas som annat än ett politiskt manifest för den Krim-tatariska minoriteten på det av Ryssland ockuperade Krim. Självklart reagerade Ryssland på detta val, men EBU kunde inte hitta någon anledning att diskvalificera låten. Jamala, som själv är Krim-tatar, gjorde ingen hemlighet av budskapet eftersom det var hennes egen mormors erfarenheter hon sjöng om. Bidragets kontroversiella status gjorde det till en snackis – och såg till att Ukraina nu plötsligt var med bland favoriterna.
Sverige borde emellertid inte ha haft en så stor chans att vinna. Senaste gången en hemmanation vann ESC var när Irland gjorde detta 1994. Sedan dess har faktiskt hemmanationsstatusen varit en förbannelse – och man behöver bara gå tillbaka till Österrikes fiasko på hemmaplan 2015 för att se exempel på detta – då de ju kom sist med 0 poäng. Men trots det så lyckades Frans och hans bidrag ”If I were sorry” bli en av de mest spelade bidragen på Youtube och Spotify, vilket var en smula oväntat. Men en riktig bubblare som under finalveckan skulle segla upp och förbi både Ryssland och Frankrike var Australiens Dami Im. Dami och hennes bidrag ”Sound of Silence” offentliggjordes redan i Mars, men fick inte något stort genomslag då. Det var istället när Dami intog scenen i Globen under repetitionerna som både fans och journalister började inse att hon kunde leverera bättre än man någonsin hade kunnat tro. Hennes kolossala framträdande skulle göra henne till en storfavorit.
Men hos ESC-fansen så märktes att det var Ryssland, Österrike och Spanien som var populärast. Sergei hade lyckats med vad Polina Gagarina aldrig lyckades med – nämligen att bli populär bland fansen. Sergei möttes av jubel istället för burop, och han verkade mycket nöjd av stödet. Men allra roligast hade nog österrikiska Zoë, som valt att framföra sitt bidrag på franska. Den glada ”Loin d’ici” blev en monsterhit bland fansen – som inte tycktes kunde få nog av den. Även spanska Barei lyckades få med sig fansen med sin dansvänliga ”Say yay”, vilket tydligt märktes i arenan när hon uppträdde.
Röstningen
Vi kommer ständigt tillbaka till det faktum att ESC 2016 blev historiskt på många sätt. Redan strax innan repetitionerna till semifinalerna hade börjat, så började saker hända. För första gången någonsin valde då EBU då att diskvalificera en hel nation från tävlingen – Rumänien. Anledningen var att det rumänska tv-bolaget inte hade betalat in medlemsavgiften, trots att man hade fått dispens för detta under lång tid. Så Rumäniens utvalda artist Ovidiu fick alltså ställa in sin Stockholmsresa bara några få veckor innan repetitionerna drog igång, vilket aldrig hade hänt förut. EBU har tidigare diskvalificerat enskilda bidrag för brott mot reglerna, men aldrig en hel nation. I och med detta, så hade en av Eurovisions stornationer fallit bort, och det skulle visa sig att fler stornationer skulle missa finalen.
När resultatet från semifinal 1 redovisades i sändning stod det klart att Grekland och Bosnien-Hercegovina för första gången missade att kvalificera sig till Eurovisionfinalen! För oss som är statistiknördar så var detta nästan som att en naturlag hade upphävts – för båda dessa länder har alltid tagit sig till Eurovisionfinalen – oavsett låtkvaliteten. Men Greklands bidrag hade i år blivit handplockat av TV-bolaget (och enligt rykten även en minister), som valt ut en grupp med rötter i politisk aktivism. Gruppen Argo och låten ”Utopian Land” blev en flopp redan innan ESC, och därför var ändå de allra flesta ganska lättade över att bidraget inte tog sig till final. Bosnien-Hercegovinas bidrag ”Ljubav Je” följde dock alla konstens regler för en bra Balkanballad – tills någon började rappa. Då insåg nog de flesta att Bosnien-Hercegovina skulle få det svårt att nå finalen – och de fick istället nöja sig med 11:e platsen i sin semifinal.
I deltävling 2 uteblev dock de stora skrällarna, även om Bulgarien för första gången sedan 2007 kvalificerade sig till finalen. Men den kanske riktigt stora nyheten efter semifinal 2 – var att Sverige skulle bli det enda nordiska landet i finalen. Den danska pojkgruppen ”Lighthouse X” var chanslösa och hade slutat näst sist i sin semifinal. Finska Sandhja, som hade fått äran att öppna startfältet i semifinal 1 slutade på 15:e plats, precis bakom isländska Greta Salóme på 14:e plats. Närmast finalbiljetten var istället norsk-samiska Agnete – som trots ett svenskt låtskrivargäng bakom sig, enbart fick nöja sig med 13:e plats. Svenske Frans hade därmed ett gyllene läge att kamma hem många nordiska 12:or…
Och många 12:or skulle det bli, för den stora nyheten detta år var ju att röstningssystemet hade förändrats igen. För att spänningen skulle räcka längre – och vinnaren skulle vara osäker in i det sista, så hade SVT bestämt att dela på juryns och tv-tittarnas poäng. Detta innebar ju att varje land fick två poänguppsättningar att dela ut – en från landets jurygrupp och en ifrån landets tv-tittare. Resultatet blev en gastkramande upplevelse för både tittare och programledare.
För inte nog med att röstningssystemet var nytt, för första gången någonsin så var juryn och folket så oeniga att ingen fick sin vilja igenom i slutändan. I analyserna efteråt så kunde man tydligt se att jurygrupperna hade fokuserat på länder med få grannländer och obetydlig utländsk diaspora såsom Australien, Malta, Israel, Belgien och Nederländerna. Folkets röster hade dock starkt gynnat Ryssland, Polen, Serbien och Azerbajdzjan – länder som alltid brukar få många poäng av folket, eventuellt tack vare sin diaspora runt om i Europa samt sina många grannländer. Men det kanske mest intressanta med röstningen var att 20 av 26 länder åtminstone fick en 12-poängare. Detta berodde dels på att det nu fanns dubbelt så många 12:or att dela ut, men också att både jurygrupperna och folket faktiskt var splittrade i sina åsikter. Att till exempel den brittiska juryns 12:a gick till Georgiens ”Nika Kocherov & Young Georgian Lolitas”, medan de brittiska tv-tittarna inte gav en enda poäng till det bidraget – vittnar ju om detta.
Men när jurygruppernas röster var färdigräknade så stod det klart att det var Australien som skulle bli juryns favorit. Dami Im lyckades där skrapa ihop 320 poäng – 110 poäng mer än 2:an Ukraina. Ryssland, å andra sidan, fick nöja sig med en delad 5:e plats – hela 190 poäng bakom Australien. Många trodde då att tävlingen var avgjord, att Australiens ledning var ointaglig även om Ryssland skulle vinna folkets omröstning. Men när folkets poäng sedan började adderas till juryns poäng, kom plötsligt Australiens poäng ”bara” på folkets 4:e plats. Detta öppnade upp för både Ukraina och Ryssland att gå om. Spänningen steg! Men när det stod klart att Ukraina fick folkets näst högsta poäng och gick upp i ledningen, visste vi att Ryssland skulle få folkets högsta poäng – men skulle det räcka för att gå om Ukraina? 361 poäng rasslade till slut in från folket till Ryssland, men det räckte inte för att gå om vare sig Australien eller Ukraina i den totala resultatlistan. Istället blev det så, att tack vare att Ukraina slutade 2:a hos både juryn och folket, kunde Jamala stå som segrare i Globen med 534 poäng. Detta gjorde henne till den första vinnaren som vare sig varit jurygruppernas eller tv-tittarnas favorit.
Hade man inte bytt till det nya röstningssystemet, hade dock Australien stått som segrare. Emellertid så blev Australiens andraplats ändå firad som en seger för det enorma landet på andra sidan jorden – som debuterade i tävlingen bara året innan. För Ryssland däremot var resultatet en rak käftsmäll, vilket de också gärna poängterade efteråt. Den ukrainska vinnarlåten kunde inte varit mer impopulär i Ryssland och man hotade att bojkotta tävlingen inför 2017 (ett hot som tydligen var tomt, eftersom landet är anmält för deltagande 2017). Ett annat land som hade all anledning att deppa var Tyskland, som fick se sin Jamie-Lee sluta på sistaplatsen. Det blev Tysklands andra raka sistaplats och den 7:e någonsin, vilket gör att landet nu på allvar närmar sig Norges rekord på 11 sistaplatser.
Om det dock var något land som hade anledning att äntligen fira, så var det Bulgarien. Landet hade lyckats nå en finfin 4:e plats – landets bästa placering någonsin. Poli Genova hade därmed äntligen fått revansch för sitt misslyckande 2011 då hon försökte ta Bulgarien till finalen, men blev utslagen i semin. För hemmanationen Sverige var Frans’ 5:e plats visserligen den sämsta placeringen sedan 2013, men för en hemmanation var det faktiskt den näst bästa placeringen på nästan 10 år. SVT hade all anledning att vara nöjda – i synnerhet med tanke på ”If I were Sorry” blev mer spelad på Spotify och andra musiktjänster än vinnarlåten ”1944”. Att Justin Timberlake dessutom hyllade låten, ger en extra guldkant till Frans’ 5:e plats. SVT andades nog också ut för att man slapp vinna tävlingen 2 år i rad. Det hade inför arrangemanget höjts många röster om finansieringen, som gjort att SVT fått kapa många andra verksamheter. Men med facit i hand var det troligen värt det.
Men för svensk musikproduktion som helhet, så var resultatet en enorm succé. Tre av de fem topp-5 bidragen i resultatlistan hade svensk inblandning! Allra bäst gick det för John Ballard som ju skrev det ryska bidraget, men även Poli Genova hade ju svenska låtskrivare och dansare samt koreograf. Dessvärre lyckades även svenska låtskrivare hamna i botten på resultatlistan – 3 av 6 bidrag i botten-6 hade svensk inblandning. Värst där gick det för Sara Biglert som skrev Tjeckiens bidrag ”I stand”- som slutade näst sist i finalen. Schlagerlegenden Thomas G:son var ju också involverad i både Cyperns ”Alter Ego” och Georgiens galna bidrag ”Midnight gold” som fick nöja sig med 20:e och 21:a plats. Men, dessa motgångar till trots så cementerade sig Sverige som en musikalisk stormakt i Europa, inte minst tack vare de många låtskrivarna som exporterat svensk musik till Europas alla hörn.
Dock var det ju Ukraina som till slut stod som segrare, och ”1944” blev ett historiskt vinnarbidrag (i dubbla bemärkelser). Ytterst få hade nog trott att en låt, som handlar om något så hemskt som Sovjetregimens förföljelser av den Krim-tatariska minoriteten under andra världskriget, kunde stå som segrare i Eurovision – 72 år efteråt. Men Jamalas fantastiska scennärvaro och känslofyllda röst skapade ett framträdande som ingen kunde undgå. Lägg därtill Krim-tatarernas utsatta situation idag och Ukrainas konflikt med Ryssland, så kändes plötsligt ”1944” väldigt rätt för 2016.
ESC-Panelens Eurovision 2016
Vy över Kungsträdgården där Eurovisionområdet var under maj 2016. EuroClub och Euro Fan Café huserade i den stora tältbyggnaden framför slottet. Foto: ESC-Panelen
Eftersom att Eurovision Song Contest 2016 ägde rum i Stockholm hade ESC-Panelen reportrar på plats runt om i staden för att rapportera live. Några av oss hade tillträde till EuroClub där vi festade nätterna långa, och några av oss satt även på direktsändningar och genrep i Globen. I finalen var Hollac16 och Robban med sällskap i Tele2 Arena där ”Eurovision The Party” ägde rum. En mycket magisk kväll med fans från hela världen som hejade på bidragen som framfördes ett stenkast därifrån.
Under ESC-veckorna gjorde vi olika inslag på sajten som t.ex. repetitionsblogg och live från Röda mattan. Adrian och Erik blev också intervjuade i Sveriges Radio (Adrian blev intervjuad ytterligare en gång, fast då ensam).
Allt vi gjorde under de två veckorna som ESC 2016 ”besökte” Stockholm samlade vi ihop i en dagboksliknande text som finns att läsa här. Texterna skrevs dock i efterhand då vi av tidsskäl under ESC-perioden inte hann med att göra en dagbok (även om vi uppdaterade hemsidan med diverse material). I artikeln finns också en del filmklipp från events vi besökte och om du missat att ta del av dessa klipp eller om du vill se dessa igen så publicerar vi dem här nedanför.
Mycket nöje!
Bilder från Röda mattan (8 maj):
Så hur fortsätter historien?
När vi då går in till ett nytt år är det Kiev vi ska till. Vem som blir segrare härnäst återstår att se. Nu väntar först en spännande vinter med intressanta uttagningar runt om i Europa och även i Australien, som är med för tredje gången gillt! ESC-Panelen är med hela härligheten och följer detta med stor spänning.
I och med detta vill vi passa på att önska er läsare ett riktigt gott nytt år så ses vi 2017, pigga och glada med nya utmaningar.
/ESC-Panelens skribenter
