Frankrike tillhör den så kallade "First 7", alltså en av de sju länderna som medverkade i Eurovision Song Contests allra första upplaga 1956. Under 50-talet fram till 70-talet var man den ledande figuren i tävlingen och hade bärgat hem fem titlar och nästan alltid kommit väldigt högt upp. Men efter 1977 gick någonting snett; Frankrike har inte vunnit sedan dess. Under 80-talet och 90-talet var man nära flera gånger, 1991 till exempel föll man på en tiebreaker mot Sverige. Under 00-talet däremot hamnade Frankrike helt på deken trots en lovande inledning och man floppade flera gånger, och botten nåddes till slut 2014 när Frankrike åkte på sin första jumbo. Däremot har Frankrike ryckt upp sig lite sedan dess, 2016 lyckades man bli sexa, och lyckades även i fjol sluta på övre halvan av resultattavlan. Kan Frankrike hålla denna svit uppe i år?

En intressant notering är att Frankrike har valt att skicka en låt inom genren elektropop. De har bara gjort det en gång förut, 2014 när de skickade bidraget "Moustache" som slutade sist i finalen.

Detta är ju då en av flera låtar i år som försöker lyfta fram samhällsfrågor i ESC - ett koncept som har haft varierad framgång. Dock har vi ju färskt i minnet Jamala som lyckades med just detta, och helt uträknade är därför inte Frankrike i år. Problemet är dock att låten är rätt tråkig, det här luktar 80-tal långa vägar - och jag slås närmast av likheterna med kultlåten "Två av oss" med svenska gruppen X-models från tidigt 80-tal. Frågan är hur det står sig idag? Jag satsar inga pengar på denna franska syntduo, men förbehåller att det iallafall kan kamma hem några politiska stödröster i finalen.

Frankrikes tema i år är en låt om flyktingkrisen som svept in över Europa. Budskapet i låten är fin och jag förstår vad de försöker förmedla. Franska är ett oerhört vackert språk, och jag lyssnar en del på fransk musik på min fritid. Frankrike har dessutom skickat bra låtar på sistone, och det känns som en vändning för landet efter år av rent skräp. Med det sagt så vet jag inte riktigt vart jag står med denna låt. Jag är lite kluven. Jag tycker den är ok, men varken mer eller mindre. För mig är det ingen superlåt, men den är heller inte värdelös. Den liksom bara finns där. Men jag unnar Frankrike en fin placering.

Det finns nästan inte ord för hur mycket jag gillar årets franska låt. Den berör mig genom sitt vackra, enkla och viktiga sätt, lite grann som de senaste årens franska låtar har gjort. För mig är Frankrike ett av de länder som jag tycker borde få vinna för de har en riktigt bra låt, men resultatmässigt behöver det inte bli så. Dels handlar det om vad de gör av låten på scenen, t.ex. efter fjolårets halvmisslyckade liveframträdande (trots en riktigt bra låt då med) så hoppas jag att Madame Monsieur hittar på en show som fungerar bättre. Om de gör det så tror jag denna låt kan ha med slutsegern att göra. I annat fall riskerar det att ånyo bli en fransk flopp trots en riktigt bra låt. Men jag gillar den hela vägen i mål!

Jag inleder positivt med att säga att det är ett bra tema de har på låten, då den handlar om ett flyktingbarns liv, ett ämne som är högst relevant idag. Men nu vet jag att jag kommer trampa på en del tår, men melodin gav mig verkligen ingenting. Om jag ska höra en låt med ett tungt budskap vill jag gärna att låtens melodi kan matcha det, och det tycker jag inte att det gör här. Sen, och detta är förmodligen någonting som enbart tycks störa mig men ingen annan, så upprepar de låttiteln väldigt mycket mot slutet av låten. Med väldigt få undantag är det nånting som jag vänder mig starkt emot. Så, i slutändan, trots ett fint budskap är det för mycket som felar för mig och därför är låten underkänd i min bok.

När jag hörde låten för första gång så gick den mig förbi. När den franska finalen nalkades rangordnade jag ”Mercy” på en blygsam 6:e plats utav åtta tävlande. Redan efter vinsten så började dock låten växa för mig och nu tycker jag det är ett av årets vackraste bidrag. Jag älskar det franska språket och texten är väldigt fin. Jag tror faktiskt att med lite tur så kan Frankrike vinna i år.

Frankrike kommer med ett starkt bidrag till årets Eurovision-tävling. Från början var inte detta mitt favoritbidrag när vi gick igenom den franska uttagningen, som förövrigt var en av säsongens bästa uttagningar. Men den växte på mig och faktum är att låten är ett av årets bästa bidrag av samtliga 43 tävlingsbidrag i ESC 2018. Låten har ett härligt gung och den är svängigt medryckande samtidigt som den är melankolisk och genuint mysig i sin enkelhet. Frankrike börjar ta tävlingen på allvar och jag hoppas verkligen att de får till en riktigt bra placering nu, vilket jag förutsätter att de får. Från en omotiverad nollpoängare för Portugal blir det istället full pott till Frankrike från mig.

Italien tillhör en av de sju länder som var med i Eurovisionens första upplaga, men har anmärkningsvärt nog, trots deras status som "First 7" och "Big 5" inte varit med lika ofta som andra länder tillhörande dessa kategorier. Detta trots att Italien haft en uppsjö av framgångar. Det började 1958 med att man, trots att man bara blev trea, fick en stor hit med låten "Nel blu dipinto di blu" (eller "Volare" som den är känd som), och 1964 tog man sin första seger med Gigliola Cinquetti och hennes "Non ho l'età" som även den blev en framgångsrik hit. Under 80-talet började däremot intresset för tävlingen dala och Italien började komma och gå ganska mycket, och trots att man vann för andra gången 1990 fortsatte man att hoppa av flera gånger. 1998 lämnade Italien igen och skulle denna gång inte komma tillbaka förrän 2011. Men skam den som ger sig, man lyckades bärga hem silvret samma år man återvände, och har till skillnad från vissa andra länder i Big 5 fortsatt håva in bra placeringar allt som oftast, bland annat ett brons 2015. I fjol hamnade man högt igen med sin sjätteplats. Kan Italien hålla uppe dessa framgångar?

En intressant notering är att landet skickar en duo bestående av två män. Senaste gången de gjorde det var 1987 då Italien representerades av Umberto Tozzi och Raf med bidraget "Gente di mare" som slutade på en tredje plats.

Italien skickar i år en låt med ett tydligt samhällsbudskap - vilket inte är särskilt vanligt för just Italien. Förra året gjorde man ju dock ett lite mindre allvarsamt försök på något liknande, när Francesco Gabbani drev med den västerländska "karman". I år är man nästan lite väl gravallvarliga i Italien tycker jag, även om musiken balanserar mellan glad och uppspelt å ena sidan - och nedstämd och tragisk å andra sidan. Jag har ärligt talat lite svårt att svälja det här, dels då sången nästan övergår i rapp - och dels då hela texten framförs på italienska - vilket gör att man faktiskt inte förstår budskapet utan att någon berättar det för en eller utan några visuella ledtrådar. Men, det funkade för Jamala i Globen, och man ska därmed inte räkna bort Italien i år heller. Men någon hög poäng ifrån mig blir det inte.

Jag tänkte att jag skulle inleda med att säga att jag aldrig varit något större fan av fredslåtar i Eurovision, eller överhuvudtaget. De har en tendens att bli väldigt smöriga och fulla av klyschor. Denna italienska duo lyckas dock totalt bryta stereotypen och göra en genuint bra låt. Texten är djup och får en att tänka till och är mer än "låt oss alla älska varandra", som vanligtvis fredslåtar har en tendens att handla om. Här får vi liksom verkligheten rakt i ansiktet - såhär hemsk är vår värld och det är upp till oss att förändra den. Duon sjunger dessutom fantastiskt bra och har en otrolig kemi. Jag älskar musik på italienska och tycker verkligen om detta.

Jag blir lite kluven till årets italienska tävlingsbidrag. Å ena sidan blir jag berörd av låtens tema, å andra sidan känns det lite fel att visa upp hemska bilder i en underhållningstävling. De hade behövt göra det mer subtilt som t.ex. Ukraina gjorde 2016. Men om de tonar ned låten för mycket, som de gjorde i San Remo i vintras (att de bara står på samma plats med sina mikrofoner och sjunger utan bakgrundsbilderna) så förstår i alla fall jag ingenting av vad de vill med sitt framträdande, utan då blir det bara som en poplåt i mängden.

Fredslåtar i allmänhet kan jag tycka lite si och så om, men här tycker jag att Ermal & Fabrizio samt Andrea Febo (som de skrivit låten med) verkligen fått till det riktigt bra! Det här är en låt som inte bara förlitar sig på klyschor och plattityder, utan här har man verkligen tänkt till. Låten börjar med en väldigt mörk ljudbild innan trummorna kommer in och höjer låtens tempo och skapar en atmosfär som säger "det är mörkt men inte totalt hopplöst". Att man sen lyckats sätta denna fredslåt som det ändå är i ett nuvarande sammanhang och referera till olika händelser som drabbat vår närhet (i det här fallet, terrordåd i Europa med omnejd) tycker jag gör det hela mycket mer trovärdigt och behjärtansvärt. Det här berör mig verkligen. Dessutom tycker jag att Ermal & Fabrizio fungerar riktigt bra som duo, de känns väldigt sammansvetsade och synkade. Så med dessa positiva ord jag gett till Italien i år kan jag inte ge nåt annat än ett toppbetyg.

Jag önskar att jag bara kunde säga att det här är en skön låt. För det är precis vad melodin är, skön. Texten är desto mer allvarlig och har ett starkt budskap. Och jag älskar att de sjunger på italienska, ett av mina favoritspråk. Italienarna spåddes ju vinna förra året, men fick nöja sig med en sjätte plats. Kommer de få upprättelse i år? Tveksamt. Men jag skulle inte ha någonting emot att unna dem en vinst.

Italien blandar och ger. Antingen har de tävlingens bästa låt eller så är det nånstans mitt emellan. Ifjol var de min personliga storfavorit och borde ha vunnit enligt mig. De var stora förhandsfavoriter att vinna, men slutade på en snöplig 6:e plats. Det var såklart en stor besvikelse för Italien. Jag är inte lika såld på årets bidrag. Precis som mina kollegor så gillar jag temat och låten är helt okej i min mening. Hoppas de får till ett bra scenframträdande och att budskapet lyfts fram på ett tydligt sätt. Man behöver aldrig oroa sig för falsksång när det kommer till italienska artister och dessa snubbar kommer sätta varenda ton rätt är jag övertygad om. Jag är inte lika säker att det blir en topplacering denna gången. Extra plus att man kör helt och hållet på modersmålet och inte blandar in någon engelska i texten.

Portugal har länge varit ökänt som Eurovisionens värsta sorgebarn, vilket som speglades redan kring deras debut 1964, när man inte fick ett enda poäng. Sedan dess hade Portugal kommit sist två gånger till, och fram till ifjol hade man bara kommit in på topp 10 nio gånger. Det bästa resultatet man då hade var när man kom sexa år 1996 med Lúcia Moniz och hennes "O meu coração não tem cor". Sedan semifinalsystemet infördes 2004 hade Portugal bara nått finalen tre gånger, och resultaten hade demoraliserat landet till den grad att man två gånger hoppade av, 2013 och 2016 (även om ekonomiska faktorer också spelade in).

Men efter senaste frånvaron var Portugal tillbaks, och med besked. Man tog sin första finalplats sedan 2010, och Salvador Sobral lyckades inte bara se till att Portugal tog sin allra första titel, utan även med poängrekord. I år får då alltså Portugal för första gången i Eurovisionens historia agera värdland.

En intressant notering är att Portugal är med och tävlar för 50:e gången i år! De debuterade år 1964, men har missat några år sedan dess.

Att Portugal skulle vinna förra årets ESC var ingenting som jag hade satsat pengar på en månad innan - låten var så oerhört retro att jag inte kunde se den i finalen. Men som det visade sig var Salvador något helt unikt i tävlingen och man vann med rekordsiffror. I år är det inte en ny Salvador Sobral som representerar landet, men låten går i samma lugna stuk som förra årets vinnarlåt. Däremot är årets portugisiska bidrag mycket mer modernt, med inslag av bl.a. Coldplay - vilket faktiskt gör låten till en av de mest relevanta och kontemporära bidragen som Portugal någonsin skickat. Men utan en ny Salvador Sobral lär detta aldrig lyfta i finalen. Det här kommer att sluta på undre halvan i resultaten är jag rädd för!

Om något funkar, varför fixa det? Det är ungefär så jag tänker när jag hör årets värdland Portugal. De kör mer eller mindre samma koncept som gav dem segern förra året. Men skillnaderna finns där och är inte så subtila när man tänker på dem. Först och främst är Cláudia Pascoal inte i närheten lika bra artist som Salvador Sobral. Hon saknar hans naturliga karisma, scennärvaro och är inte i närheten lika excentrisk som Salvador. Hans närvaro bidrog nog mer till hans seger än låten i sig. "Amar Pelos Dois" var jag helt såld på. Detta är rätt tråkigt, och med en relativt svag artist blir det inte direkt bättre. De försökte hålla kvar konceptet, men det lyckas sådär.

Till en början vill jag säga att jag hade helt fel om Portugal ifjol, för jag trodde då inte de kunde vinna med ett sådant sömnpiller till sång, men det gjorde de. I efterhand är jag ändå glad att Portugal vann, inte p.g.a. låten utan att deras TV-bolag RTP tar hand om sitt värdskap på ett mycket seriöst sätt. Jag tror vi kommer få tre bra shower i Lissabon.

Om årets portugisiska tävlingsbidrag då. Jag tycker "O Jardim" är betydligt sämre än "Amar Pelos Dois", och för mig försvinner den lika snabbt som jag lyssnade på den. För min del skulle jag därför bli förvånad om Portugal inte når högre än sistaplatsen i finalen, som Österrike gjorde på hemmaplan 2015. Kanske att grannlandet Spanien ger några poäng eller så, men mer än så blir det nog inte.

I vanliga fall när ett land vunnit så blir det ofta så att man som värdland ofta skickar iväg någonting som kan vara helt annorlunda jämfört med det man vann med. De senaste exemplen på det, Österrike vann med dramatisk Bond-ballad, skickade sen lågmäld poprock, Sverige vann med storslaget framträdande och video, skickade sen avskalad midtempo. Ukraina vann med klagosång, körde sen på hårdare rock. Just Portugal verkar inte ha gått samma väg, utan fortsätter med en lugn ballad. Den här är lite svårbedömd för mig, då den inte lämnar något riktigt eftertryck. Men kanske är det det som är charmen med låten, att den inte försöker "vara någonting den inte är" så att säga. Sen tror jag att om man tar tid till att faktiskt stänga av allting annat och låter låten sjunka in kan den bli väldigt trollbindande. Jag har hört en hel del positiva ord om Portugal i år så jag tror de kan komma högre än vad man tror.

Som bekant så vann landet hela tävlingen förra året med balladen ”Amar Pelos dois”. I år valde man en ballad igen, dock med ett mer modernt sound samt att man bytt ut Salvador Sobral mot två duktiga unga tjejer. Atmosfären i låten är otroligt fin och jag blir aningen berörd, fast än jag inte kan portugisiska. Det dessa två tjejer gör är att de precis som Sobral lyckas förmedla en känsla. När det kommer till musik så spelar det oftast ingen roll vad man sjunger på för språk utan att man lyckas beröra. Att påstå att bidraget skulle vara bättre än förra årets vinnare vore lögn. Men en värdig efterföljare är det definitivt. Jag skulle personligen inte ha någonting emot om Portugal vann två år i rad, även om det är osannolikt.

Jag blev väldigt överraskad när Portugal stod som vinnare av Eurovisionen ifjol. Efter 49 försök sedan 1964 tog man alltså sin första seger och man gjorde det med bravur. Personligen var jag långt ifrån förtjust i vinnarbidraget från Salvador Sobral, men jag kan förstå varför han gick hem i stugorna runt om i Europa med sitt karismatiska scenspråk och sin närvaro. Att man nu fortsätter på samma koncept med ett bidrag som har en lika tydlig nationell prägling som ifjol kommer inte som någon överraskning. Jag hade hellre önskat något mer fartfyllt och upplyftande än denna så kallade vaggvisa som för mig bara känns som ett 3 minuter långt sömnpiller. Hur går det då denna gången? Jag tänker passa mig för att räkna ut Portugal igen, särskilt nu när de verkar ha fått medgång. Vad det än blir för placering denna gång, så kommer det gå betydligt bättre än många andra årgångar då man inte ens tagit sig till final, trots att man i min bok haft betydligt vassare bidrag. Nu när man är direktkvalificerade har man inget att förlora på samma sätt. Stort Grattis till vinsten ifjol och lycka till med värdskapet och med årets tävlingsbidrag, Portugal!

Spanien gjorde sin debut 1961 och hade sin största tid under slutet på 60-talet och 70-talet, då man fick med sig två segrar (varav en delad med tre andra länder) och skrapade ihop tre andraplatser. Detta är en era som man tyvärr inte kommit tillbaka till, man har inte vunnit sen dess och bara kommit tvåa en gång efter det (1995). Och sedan 2004 är deras bästa placering en tiondeplats som man fick 2004, 2012 och 2014. I fjol blev Spanien finalens jumbo för femte gången. Det ska tilläggas att Spanien är det land som väntat längst på sin nästa seger; hela 49 år har gått sedan sist!

En intressant notering är att årets spanska bidrag är den första duetten, mellan en man och en kvinna, som landet skickat sedan 1975. Då hette bidraget"Tú volverás" och framfördes av Sergio Blanco Rivas och Estíbaliz Uranga, och slutade på 10:e plats i Stockholm.

Detta är nog ett av de mest intima bidragen i Eurovision i år - och kanske ett av de mest intima någonsin. Spanjorerna försöker här kombinera Salvador Sobral-romantiken med en laddad duett - och det skulle kunna gå rätt långt om kemin mellan Alfred och Amaia når ut genom rutan. Lite gulligt tycker jag nog att det är, och faktiskt ett av de bästa spanska bidragen på mycket länge. Kanske slipper de sistaplatsen i år?

Jag tycker det är ett mysterium att denna låt är en sådan lågoddsare hos bettingbolagen. Samtidigt tror jag att om inte Salvador hade vunnit förra året så hade denna låten haft skyhöga odds. Detta är inte ens i närheten av Salvador. Detta är så tråkigt, intetsägande och rent ut sagt sliskigt. Duetter och ballader kan vara tilltalande och intressant, men detta gör mig äcklad. De har någon konstig kemi som bara gör mig obekväm. Jag vill liksom ta en dusch efter att ha sett deras live-framträdande.

Snälla Spanien, vad håller ni på med egentligen? Jag blir inte berörd för fem öre av den här tonårskärlekslåten (eller vad det nu är för något). Hade inte Portugal haft en sämre låt hade jag tippat att Spanien får sistaplatsen för andra året i rad.

Åh vad tudelad jag är för denna låt. Om jag ska ta det positiva först så är det att låten står på en bra grund med melodins orkestrala ackompanjemang. Sen med tanke på vad låten handlar om så är det egentligen bara naturligt att sätta Amaia & Alfred som duett, för deras kemi går inte att ta miste på... MEN (ja, jag gör en Tony Irving). Deras kemi blir ett dubbeleggat svärd här. När man har en duett som sjunger (och det här är beroende på låtens tema givetvis) finns det en tendens att de två sångarna bara sjunger till varandra snarare än till publiken, vilket gör helheten onödigt smörig. Den här låten speglar just detta problem, fast tiofaldigt. Om man inte är intresserad av Amaia & Alfreds genuina förälskelse så finns det nästan inget annat i låten som kommer appellera till lyssnaren. Därav ett och annat poängavdrag från mig.

Utav alla de mer än 1100 eurovisionlåtarna jag fått äran att lyssna på så är det den absolut sämsta låten. Faktum är att den enda låten jag hört i mitt liv som skulle kunna vara sämre är Dolly Style's ”Hello hi”. Men den fick tack och lov aldrig åka till Wien, vilket innebär att ”Tu canción” alltså är tidernas sämsta eurovisionbidrag enligt mig. Vad är det då som gör det här så katastrofalt uruselt? Jag fullkomligt avskyr Alfred och Amaias kemi på scenen. Det är så mycket gulligullande att jag blir spyfärdig. Att låten är ett sömpiller och att texten bara är ett gäng trötta klyschor staplade på varandra gör inte saken bättre. Jag ber till högre makter att den här patetiska ursäkten till en låt kommer sist med noll poäng. Spanjorerna borde skämmas. Hade jag kunnat skulle jag gett låten minuspoäng. Men nu får jag vara generös och ge den en stor stinkande nolla eftersom det är där skalan börjar.

En mysig liten kärleksvisa som man blir lugn och harmonisk av, men som har en tendens att uppfattas som lite smått tråkig och smörig. Jag tror inte Spanien har något att göra i toppstriden i ESC-finalen i år heller utan det blir återigen bottenskrap. Det fanns bättre alternativ att skicka från deras nationella final. Nåväl, det är i alla fall ett bättre bidrag än vad Spanien ställde upp med ifjol. Likt Frankrike och Italien så skickar Spanien också bidrag på inhemska språket, vilket är uppskattat.

Storbritannien var en gång en av tävlingens giganter, och meritmässigt en av de mest framgångsrika länderna. Under den tid man varit med lyckades man skrapa ihop fem segrar och 15 andraplatser! Man var alltså i ungefär samma klass som Irland som vunnit flest gånger. Men efter millennieskiftet gick någonting snett. Storbritannien slutade hamna på topp-2, man åkte på sin första sistaplats år 2003 med noll poäng, och har varit kontinuerligt utanför topp 10. I fjol hade man förvisso häng på tiondeplatsen efter att juryn röstade, men tittarna sänkte Storbritannien till en femtondeplats. Kan Storbritannien lyfta sig i år?

En intressant notering är att Storbritannien innehar rekordet att ha tävlat i flest Eurovisionfinaler i rad - samtliga år sedan 1959!

Man blir alltid lika konfunderad av britternas låtval i ESC. Årets brittiska uttagning var ändå hyfsat stark med ett par låtar som mycket väl hade klarat sig bra i finalen. Men av någon anledning vann SuRie - med en låt som antagligen kommer landa mellan 20-26:e plats i resultaten. Det här är inte tillräckligt bra helt enkelt, istället påminner det mycket om samma lands ratade bidrag under 00-talet. Låten är alltså vare sig relevant, intressant eller minnesvärt. Ärligt talat tror jag att anledningen bakom SuRies vinst i uttagningen var hennes höga status bland ESC-fansen - som verkar älska henne. Jag kan tyvärr inte sälla mig till den skaran.

Ännu ett bevis på att Storbritannien inte bryr sig lika mycket om Eurovision som de gjorde en gång i tiden. Vad är annars förklaringen till att världens näst största musikindustri kan vara så dåliga år in och ut? Med framgångsrika artister och producenter i drös, så väljer de detta. De kanske vill lyfta upp nya förmågor, men det har uppenbarligen inte funkat. Och de verkar motvilliga att skicka en stor artist. Så de får nog fortsätta finna sig i bottenträsket ännu en gång. Detta är verkligen ingenting. När en låt inte ens kan väcka en känsla, oavsett om det är en bra eller dålig, så är det en dödsstöt.

Första gången jag hörde SuRies låt tyckte jag den kändes som ett modernt inslag i årets tävling. Men ju mer jag lyssnar på låten desto tråkigare känns den. Jag vet inte riktigt vad som egentligen är fel, för i grunden känns ansatsen ändå rätt. Min gissning är att SuRie känns som en bättre artist än vad låten håller som låt och att det mer blir som att hon får framföra en demo till något som kanske hade kunnat nå upp till i alla fall "bra". Jag gissar därför att det blir ånyo en bottenplacering för Storbritannien, dock att antingen ena parten av jury eller tittarna röstar upp dem som ifjol, men att den andra parten av antingen jury eller tittarna sänker dem till botten.

SuRie är en duktig sångerska som vet hur hon ska tackla låten, men låten i sig gav mig föga. Kändes ganska slätstruken och tam. I slutändan blev det en medioker poplåt med en text som är ganska rik på klichéer. Om bara SuRie hade fått en starkare låt med sig. Spontant känns det inte som Storbritannien tagit ens ett steg åt något håll egentligen och jag har svårt att se dem hamna på övre halvan.

En rätt så trallvänlig låt som skulle kunna spelas på P4 en regnig tisdagseftermiddag. Jag har inte mycket att säga annat än att Surie verkar vara den trevligaste artisten i årets startfält. Dessvärre är låten tämligen medioker. Jag tror inte det blir någon framstående placering för britterna i Lissabon, men jag skulle bespara dem sista platsen.

Okej, jag verkar vara den enda panelmedlemmen som faktiskt gillar det brittiska ESC-bidraget i år. Låten är medryckande, mysig och lätt att ta till sig. Det är en poplåt med ett skönt flow som man blir glad av och man får tankarna på sina familjemedlemmar och minnen från barndomen. Jag gillar sångerskan SuRie som känns både karismatisk, ödmjuk och härlig som person. Min farhåga är att britternas bidrag kanske kommer glömmas bort i ett hav av 25 andra låtar, där flertalet andra bidrag sticker ut mer än vad SuRie och hennes "Storm" gör. Jag hoppas att hon slipper kandidera om jumboplatserna och att britterna får en bra placering som jag tycker de förtjänar.

Tyskland är Eurovisionens mesta deltagare, man har bara varit frånvarande en enda gång i tävlingens historia (1996). Anmärkningsvärt dock har varit att man trots detta inte skördat så jättemånga framgångar. Även om man stundtals haft häng på flertalet segrar under tävlingens historia har man bara vunnit två gånger. Under 80-talet hade Tyskland sin allra bästa period, 1982 tog man en storseger med Nicoles fredslåt "Ein bisschen Frieden", och man lyckades knipa fyra andraplatser under den perioden. Men under 00-talet började det, precis som med de andra "Big Four"-länderna som det då hette innan Italien kom tillbaks, dala rejält för Tyskland. Man kom bara upp till topp-10 tre gånger och hamnade allt som oftast väldigt långt ner i tabellerna, fram tills Lena Meyer-Landrut frälste landet och tog deras andra seger 2010, vilket är hittills enda gången ett nuvarande "Big Five"-land vunnit sedan den regeln infördes. Lena kom tillbaks igen året därpå när tävlingen hölls i Düsseldorf men lyckades inte nå samma höjder och slutade 10:a. På senare år har Tyskland dessvärre tappat tråden igen, då man slutat sist både 2015 och 2016, för att ifjol bli nästjumbo. Ska Tyskland kunna resa sig?

En intressant notering är att det är första gången sedan år 2012 som en manlig soloartist representerar Tyskland.

Jag är generellt inte en lättrörd person, men det här är en låt som faktiskt berör mig rejält. Från början var detta inte en låt som jag direkt hade som favorit, tvärtom är det en ballad som ju lätt hade kommit bort i startfältet. Men efterhand så har den växt på mig, och idag så ser jag den som den klart bästa låten bland alla big-5 länderna. Den är känslosam men samtidigt snyggt producerad. Dock är det enkelheten i låten som kommer få den att gå långt - det blir en minnesvärd låt i slutändan. Michaels röst bidrar dessutom till att höja den mycket högt över de andra balladerna i startfältet. Det här kan faktiskt gå riktigt bra, och jag vågar äntligen säga att Tyskland garanterat slipper en ny sistaplats!

Jag har lyssnat på Michael Schulte innan och tycker han är en duktig sångare. Så jag blev riktigt glad när han blev Tysklands representant. Det är en fin ballad med en djup och känslosam text. Kombinera detta med en fin sångröst, som Michael besitter, och det blir en bra kombination. Det känns äkta och på riktigt. Det som drar ner betyget för mig är att jag kan känna att den kan vara lite tråkig ibland. Men det är nog för jag lyssnat på den många gånger. Jag tror det kan gå bra för Tyskland, även om jag inte tror att det är en vinnare.

Det här är första gången sedan 2013 som jag anser att Tyskland har en anständig Eurovisionlåt! Michael Schulte är inte bara en bra sångare med god sångröst och artisteri, det han sjunger om berör - på ett äkta sätt. Jag är grymt nyfiken på hur detta kommer att bli live på scenen den 12 maj och förhoppningsvis kan Tyskland återta en plats i topp 10 där denna låt förtjänar att hamna. I övrigt tycker jag inte Big Five har så mycket att erbjuda i år, förutom då Frankrike och Tyskland.

Fan jag börjar bryta ihop här märker jag, jag ber om ursäkt för det, får samla mig lite. (*en stund senare*) Okej. Jag kan sticka ut hakan med en gång och säga följande: Tyskland kommer inte behöva oroa sig för att fastna i en bottenstrid i år. Inför när jag tittade på Unser Lied für Lissabon hade jag inte lyssnat så ordentligt på denna låt, men jag blev imponerad av Michaels insats. Dels för att han framför en låt jag kan relatera till, men också tycker jag det är starkt att han kan framföra låten utan att gå sönder mentalt. Mycket starkt!

Tyskland verkar vara det enda big-5 landet som aldrig sjunger på sitt eget språk. Senaste gången var 2007. Årets bidrag är en klar förbättring gentemot ”Perfect life” som var så tråkig och icke originell att man nästan blev vansinnig. Ändå så är den här låten inte mycket att hänga i granen. Om jag hörde den på radion (för där passar den) så skulle jag byta kanal omgående. Får tyskarna starta tidigt i finalen kan det bli en ny sista placering.

Tyskland har haft det tufft resultatmässigt i Eurovisionen sedan Roman Lob tävlade med låten "Standing still" och hamnade på 8:e plats år 2012. Sedan dess har det alltså blivit bottennapp gång på gång. Kanske bryts denna negativa trenden i år när man återigen skickar en duktig singer-songwriter-artist som har en vacker låt som berör och känns både äkta och finstämd. Budskapet i låten är oerhört känsloladdat och det är svårt att inte tycka om denna låten. Tyskland skulle må bra av lite medgång i tävlingen och jag hoppas att det vänder för de, helst redan i år.

Azerbajdzjan är en av de nyaste länderna i Eurovision, man debuterade så sent som 2008 med Elnur Hüseynov & Samir Javadzadeh med deras "Day After Day" och lyckades knipa en åttondeplats i finalen. 2009 höjde man sig direkt då man fick draghjälp från Sverige, och knep bronset. Sedan dess har Azerbajdzjan haft en vana trogen att alltid ha med svenska upphovsmän i sina tävlanden, vilket fungerade till en början, 2011 vann man till och med på det, men sedan 2014 när man kraschlandade till en 22:a plats har landet förvisso vart i final samtliga gånger men aldrig knipit topp 10. Är det nu man kommer tillbaks till toppskiktet?

En intressant notering är att det är tionde gången gillt som svenska låtskrivare står bakom Azerbajdzjans Eurovisionbidrag. Denna gång är det Sandra Bjurman som för femte gången på åtta år är med som låtskrivare för just Azerbajdzjan. Det kan tilläggas att Bjurman har tävlat som låtskrivare i Eurovision varje år sedan 2010, undantaget 2016.

Azerbajdzjan har verkligen tappat stinget de senaste 3 åren. Årets bidrag är - tråkigt! Riktigt tråkigt! Visst är det fortfarande modernt och upptempo, men knappast något som sätter sig i huvudet. Tvärtom, det här är ett bidrag som verkligen försvinner i mängden - och blir helt anonymt för mig. Jag undrar verkligen vad som har hänt, med tanke på hur bra de azeriska bidragen brukade vara en gång i tiden...

När ska Azerbajdzjan komma med något originellt? Detta är inte bara en låt man hör minst två gånger varje år, men det är fruktansvärt tråkigt också. Du har i grund och botten en duktig sångerska som du kunnat göra mycket med. Istället ska man som vanligt dra in svenska upphovsmän och köra på samma gamla koncept man alltid gjort. När ska de förstå att den eran är över och att folk vill ha annat?

Jag tycker att den första semifinalen inte kunde få en bättre inledningslåt. Aisel känns som en bra och stabil sångerska som förutom bra sångröst också är charmig. Även om det låter kanske lite väl internationellt producerat så får jag en härlig känsla varje gång jag hör på Azerbajdzjans bidrag i år. Dock är det något som stör mig med låten, kanske har jag spelat den lite för många gånger inför tävlingen, för nu mot slutet inför repetitionerna så har jag tröttnat lite på låten. Men Azerbajdzjan har ju alltid lyckats gå till final och jag tror inte det blir något undantag från detta i år, även om de får gå ut först av alla. Jag har dock valt att sänka mitt betyg lite p.g.a. att jag inte riktigt uppskattar låten på samma sätt jag gjorde när den släpptes i början av mars.

Ja, var ska man börja... Spontant känns det som om İctimai TV (Azerbajdzjans Tv-bolag) själva kanske inte riktigt vet vad de egentligen håller på och gör. Man väljer en artist internt som vanligen ägnar sig åt jazz och ger henne en blodfattig EDM-låt. Sen tycker jag att de blivit rejält sol-och-vårade av låtskrivarteamet bakom den här. För det som slår mig mest är hur dålig engelskan är i låttexten. "I tear down the firewalls"? "I'm stronger than cannonballs"?? "Luna moon me up"??? Ännu sjukare blir det att den som skrev texten är svensk och så blir det såhär! Näe, man kanske borde porta detta "Dream team", de har nog börjat överleva sig själva.

Det mest överskattade landet i tävlingen enligt mig heter Azerbajdzjan. I princip varenda år de tävlat har de fått högre placering än vad de förtjänat. Jag måste dock erkänna att jag blev positivt överraskad av den här låten. En trallvänlig men klyschig poplåt. Av någon anledning kan jag inte låta bli att tycka bra om den. Azerbajdzjan går ju som bekant alltid till final, tvivlar på att 2018 skulle bli ett undantag.

Azerbajdzjan får äran att inleda årets tävling. Det är verkligen en bra öppningslåt som känns oerhört fartfylld & dansant och som man blir glad av att höra. Man hör tydligt att det är skandinavisk pop som ursprungligen kommer ifrån Sverige och givetvis måste detta vara ett ratat Mello-bidrag. Jag hoppas på ett snyggt scenframträdande och att rösten håller även under liveframträdandet, vilket är min största farhåga. Azerbajdzjan brukar ha en förmåga att alltid ta sig till final. De har faktiskt aldrig missat att ta sig vidare och jag tror den sviten håller i sig även denna gången. Slutligen tror jag på en mittenplacering i finalen. En av mina främsta favoritbidrag i årets tävling har vi här och faktiskt ett av de bättre bidragen någonsin från Azerbajdzjan.

Island debuterade i Eurovision 1986 och är än idag det enda nordiska landet som ännu inte vunnit Eurovision. Närmast segern var man 1999 innan man föll på näst sista rösten och blev tvåa, efter Sverige. 2009 blev Island också tvåa, men då var det flera mil upp till Alexander Rybak och Norge. I modern tid har Island länge haft stundtals med framgångar, åtminstone var man väldigt duktig på att knipa finalplats efter finalplats, men sedan 2015 har de inte varit i en Eurovisionsfinal. Kan denna trend vända i år?

En intressant notering är att det är första gången sedan år 2013 som en manlig soloartist får representera Island i Eurovision Song Contest.

"Hallå, Island: 90-talet ringde, de vill ha sin musik tillbaka!" Jag menar, helt seriöst - vad tänker man med på den där ön egentligen? Det här är fullständigt inaktuellt - det är rena självmordet att spela på radio! Detta kan ju inte på långa vägar vara det bästa som Island kan erbjuda, och jag blir nästan arg bara av att tänka på att en stor grupp människor har suttit och röstat på det här! Ibland önskar man att EBU kunde relegera vissa länder, bara för att markera att Europa inte accepterar vilken skitmusik som helst.

Vad har egentligen hänt med Island? De brukade vara ett av mina favoritländer. De var ständigt innovativa och originella. Nu är de bara tråkiga. Jag är en person som älskar ballader, men detta är så tråkigt. Det ger mig ingenting överhuvudtaget. Den väcker inga känslor och är en låt man helt glömmer bort. Utan tvekan årets sämsta bidrag från Norden.

Hade detta varit Eurovision 2004 så hade jag nog älskat Islands låt. Men nu är det Eurovision 2018 och då känns låten bara mossig. Min gissning är att Island för fjärde gången gillt missar finalen, möjligen att man kommer sist eller bland de sista i år. Dessutom är Island knappast gynnade av att få gå ut tidigt och dessutom mellan två riktiga upptempobidrag.

Island tävlar i vad som verkar vara en tuff semifinal (även om mina betyg till övriga länder kanske inte speglar det). Det som är lite synd är att det ändå är en helt okej ballad, som även om den kan vara lite släpig i början ändå har en klimax två minuter in. Jag tror, som med vissa andra låtar, att den här hade gynnats av att sjungas på sitt egna språk, åtminstone hade jag nog uppskattat den mer.

Tycker den här låter bekant. Påminner den inte lite om Martin Stenmarcks ”Du tar mig tillbaks”? Men det är klart, en svulstig ballad med en text som enbart består av tomma klyschor. Självklart har vi hört det här förut. Varför har Island valt att skicka det här? Skulle inte bli ett dugg förvånad om de kommer fetsist utav alla 43 länderna.

Island hade möjligheten att skicka ett riktigt starkt bidrag i form av Dagur Sigurðsson och låten "Í stormi" som kom tvåa i den nationella finalen på Island, men valde alltså den här ungtuppen istället med en något daterad musikalballad. Den är jättefin på alla sätt och vis, men den lyfter aldrig (trots tonartshöjning på slutet) och har en tendens på att uppfattas som tråkig. Jag tror att den negativa trenden fortsätter för Island och med det sagt blir det ytterligare en missad finalplats för dem. Att de dessutom går ut som startnummer 2 som är lite ut av otursnumret, stärker min tes till detta ännu mer. Dessutom innehåller denna semin mycket bättre låtar. Tråkigt att de sumpade sin chans att bryta det här oturssignalementet.

Albanien har inte varit med i tävlingen särskilt länge, men det har det gått en del upp och ner för dem under den tid de varit med. De debuterade i Istanbul 2004 och lyckades ta sig upp till en sjundeplats, på det stora hela en lyckad debut. Sedan dess har det inte gått lika lyckat för Albanien, de har allt jämt pendlat en del mellan nedre halvan-plats i finalen till att åka ut med huvudet före. Deras bästa resultat fick de i Baku 2012, när Rona Nishliu lite oväntat skickade upp Albanien till en femteplats, deras bästa resultat i tävlingen så här långt. På senare år har Albanien varit i en liten svacka, man har inte varit i final sedan 2015. Kanske blir det ändring på det i år.

En intressant notering är att det är endast den fjärde gången som Albanien tävlar med en manlig artist i Eurovision Song Contest. De andra tre åren var 2006, 2007 och 2013. Än så länge har dock ingen albansk manlig artist lyckats gå vidare till Eurovisionfinalen. Kommer Eugent Bushpepa lyckas bryta den trenden tro?

Det här är väl egentligen min hemliga favoritlåt i årets ESC, då den lyckas få mig väldigt glad varje gång jag hör den. Sådana kvaliteter har blivit utrotningshotade i Eurovision, då Danmark slutat skicka glädjepiller till tävlingen. Det är också stimulerande att höra Albanien framföra en genomtänkt och ändå rätt snyggt och proffsigt producerad låt på hemspråket. Ärligt talat får jag nog medge att jag aldrig gillat deras albanskspråkiga bidrag förut - eftersom det låter underligt i mina öron. Men "Mall" är ett undantag, och jag hoppas på att även andra kommer ryckas med av detta. Håller tummarna för en ny finalplats för Albanien!

Albanien blandar och ger i tävlingen överlag. Ungefär så tycker jag om låten också. Den har potential att vara en bra låt och jag gillar refrängen, men något saknas. Något jag inte riktigt kan sätta fingrarna på. Att de sjunger på albanska är bättre än den så motsägande trasiga engelskan. Plus för Eugent som är en riktigt bra sångare. Men för mig hamnar detta någonstans i mittens rike.

För det första gillar jag att Albanien för en gångs skull har tänkt om i Eurovision. Istället för att skicka en kvinnlig artist med en ganska intetsägande RnB-ballad eller poplåt så skickar man en rockartist med en riktigt bra poprocklåt. Jag har gillat den här låten ända sedan Eugent Bushpepa vann Festivali i Këngës i december och det är en av mina personliga favoriter i år. Hoppas nu att det håller live i Lissabon, för denna låt förtjänar verkligen final.

När jag lyssnade på låten första gången i samband med Albaniens uttagning var jag inte helt övertygad. Jag tyckte att låten var som sådan att den byggde upp och byggde upp utan att riktigt smälla till ordentligt. Sedan dess har jag väntat ganska länge innan jag gav den en ny chans när re-vampen kom ut. Och då slår det mig att ju mer jag lyssnar på den, desto mer gillar jag den. Trots att man skalat tillbaks lite på elgitarrerna har de andra delarna i melodin flyttats fram lite och så har man även flyttat fram Eugents sång, och jag blir varse över vilken pipa han har. En av Albaniens bättre låtar på ett tag.

Albanien är det landet jag tycker absolut minst om i Eurovision. Mina främsta problem är att de har en tendens att skicka divor som står och skriker. Även språkvalen stör jag mig på. Albanska är ett av de fulaste europeiska språken enligt mig (även om det inte är i närheten så fult som vissa asiatiska språk t.ex. Japanska, Thailändska, Kinesiska & Vietnamesiska). Inte blir det bättre när de envisas med att sjunga på så kallad ”broken english”. Alternativet vore ju om de valde att sjunga på något annat språk än engelska eller albanska. Årets bidrag är i min mening ett av de bättre bidragen landet skickat till eurovision. Låten känns tämligen folklig och bombastisk. Men sedan så är den också på tok för svulstig. Kan detta räcka till en finalplats? Osäkert.

Albanien var först ut av alla deltagarländer att välja fram sitt ESC-bidrag och sin representant. Kvällen innan julafton stod det klart att Eugent Bushpepa representerar sitt land i Eurovisionen 2018. Sällan vinner min personliga etta i de nationella uttagningarna och ännu mer sällan i just Albanien, men så var fallet denna gången. Jag älskar denna sköna rocklåten och artisten som känns stabil och bra. Tack och lov blev det inte någon ytterligare skrikig sångerska som Albanien ställer upp med och jag är extremt tacksam att de behöll låten på albanska. Något som man inte har gjort de senaste åren, då låten istället fått en engelsk version istället. Det är bara att hålla tummarna att de får tillräckligt med röster för att ta sig vidare, men jag är tveksam om de kommer komma så bra till i år, trots att jag personligen önskar det.

Belgien tillhör den så kallade "first 7", alltså de sju länder som var med från allra första början i Eurovisionens historia, men är förmodligen det land av de sju som haft minst flyt av alla. Man har bara vunnit en gång, och det var året 1986 med den då blott 13-åriga Sandra Kim och hennes "J'aime la vie", men sen har man kommit sist hela åtta gånger! Sedan när semifinalsystemet infördes 2004 har det inte heller fungerat för Belgien, men från och med 2010 har de börjat få till det igen. Även om det fortsatt med tre finalmissar har Belgien ändå lyckats med att komma med i topp 10 fyra gånger, varav två av dessa slutade man fyra. Kan Belgien fortsätta rida på dessa framgångar?

En intressant notering är att årets belgiska Eurovisionrepresentant arbetar på Ikea i Belgien.

Jag måste erkänna att årets belgiska bidrag går över huvudet på mig. Jag fattar inte vad som är så tilltalande med den här låten! För mig så låter detta som en billig kopia på "Skyfall" med Adele - och inget annat. Visst, "Skyfall" är en grym låt, men den här budgetversionen av låten intresserar inte mig speciellt. Detta är rätt unikt för belgiska bidrag - som jag annars brukar ha starka åsikter om. Speciellt då de senaste årens belgiska bidrag har varit mycket intressanta. Här blir det tyvärr bara en axelryckning från min sida.

Belgien är ett av de länder som verkligen höjt sin kvalitet på musiken och börjat ta tävlingen på allvar de senaste åren. Denna låt kan nog placeras in i samma hög. Det är på något sätt konstnärligt och annorlunda samtidigt som det sticker ut. Dock tycker jag inte det är lika bra som "Rythm Inside" eller "City Lights". Men det är förmodligen en smaksak och att jag personligen inte riktigt går igång på det. Låten är lite seg och ett försök till dramatik som uteblir.

Ifjol var jag inte alls Team Belgien, för "City Lights" som Belgien tävlade med i Kiev, ansåg jag (och fortfarande anser) att den bara var en överskattad och väldigt tråkig låt som kom alldeles för högt i slutresultatet. I år däremot är jag verkligen Team Belgien, för när jag hörde låten första gången önskade jag att den aldrig tog slut, eftersom Sennek lyckades fånga mitt intresse direkt. Låten är mycket behaglig och lugn och samtidigt en spännande låt som absolut skulle kunna synas i en Bond-film. Sedan är Sennek en duktig och mycket karismatisk sångerska. Med tanke på att en så dålig låt som "City Lights" kunde komma fyra i finalen i Kiev hoppas jag att Sennek kan komma mycket högre än så. Kanske blir det Bryssel 2019, och i så fall är det inte mig emot! Jag ger lite avdrag för att låten har en tendens att tappa placeringar för mig, även om låten är absolut en av årets bästa bidrag och ett av Eurovisionens klart bästa bidrag genom tiderna!

Låten växer och är självklart intressant att lyssna på, men som helhet tycker jag den ändå är lite blek. Verserna känns ganska lagom farliga, lockande och spännande, men refrängen blir ganska tam i jämförelse. Det är lite synd för jag tycker också att Sennek har en intressant röst. Kunde hon inte ha fått en bättre låt?

Tävlingens mest ointressanta land, Belgien. Sällan skickar de någonting som får mig att höja på ögonbrynen. Men det finns undantag. B.la. Urban Trads ”Sanomi”, Vanessa Chinitors ”Like the Wind”, två fantastiskt bra bidrag enligt mig. Den förstnämnda tillhör dessutom min topp 10 favoritbidrag i Eurovision någonsin. Årets bidrag är för mig mest ingenting. Vad handlar låten om? Vad är det för genre? Vad tänkte låtskrivarna? Helt ärligt så hade jag inte kunnat bry mig mindre. En annan intressant notering är att sångerskan påstår i en intervju att hon sjunger på engelska eftersom hennes röst inte låter vacker på holländska. Märkligt och tämligen arrogant resonemang då hennes röst bara gjorde låten platt och obehaglig på engelska... Visserligen är det här ett favorittippat bidrag, men jag tror att låten bara är överskattad av fans. Har man i åtanke hur stark första semifinalen är så är jag mer eller mindre övertygad om att Belgien kommer misslyckas med att ta sig till final.

Här håller jag helt och hållet med min panelkollega Markus. Belgien har en fruktansvärt ointressant låt i år och jag börjar tröttna på alla James Bond-bidrag som dyker upp med jämna mellanrum i Eurovisionen. Det är inget fel på sångerskan som jag tycker är bra, men själva låten är totalt ointressant och tråkig. Det händer ingenting och jag lämnas helt oberörd av detta fiaskobidrag. Belgien blandar och ger likt Italien. Ifjol älskade jag deras låt "City Lights" som kom på 4:e plats. Det känns som att det är på tiden att belgarna får sig en rejäl smocka och inte rider på framgångssagan år efter år. Särskilt inte när de skickar något så här dåligt och urtrist.

Tjeckien är en av de minst framgångsrika länderna i tävlingen, vilket delvis beror på att man i år bara gör sitt sjunde försök. Man debuterade år 2007 med rockbandet Kabát och det slutade så illa det kunde gå, sist i semifinalen med bara en ynka poäng. Och det skulle inte bli bättre sen heller, 2008 missade man final igen, näst sist i semin denna gång, och så den ultimata förnedringen 2009, sist i semifinal med 0 poäng. Tjeckien hoppade föga förvånande av, och det såg inte ut som man skulle komma tillbaks under någon nära framtid innan man oväntat kom tillbaka 2015. Även om detta också slutade med stopp i semi var man betydligt närmare denna gång, och året efter blev det till slut final för Tjeckien. Väl där slutade man tyvärr på en 25:e plats, efter att bland annat ha fått noll poäng från tittarna. 2017 var Tjeckien emellertid tillbaka i gamla hjulspår med att missa finalen igen.

En intressant notering är att det är första gången som en manlig soloartist får tävla för Tjeckien. Manliga artister har tidigare fått tävla för Tjeckien men då som i grupp eller duett.

Det här var en av mina första favoriter i år, det är ett bidrag som verkligen lyckas sticka ut men fortfarande ha glimten i ögat. Det tillhör ovanligheterna att få höra rapp-inslag i favorittippade bidrag, men just det här faller nog under kategorin "ofarlig rapp" tillsammans med Macklemore, Psy, eller varför inte Markoolio? Det är lätt att smälta för Mikolas självdistans och coola inställning - men frågan är ju hur det ser ut live? Även om jag verkligen tycker om låten, så tvivlar jag på en hög placering. Det fattas fortfarande ett snyggt och minnesvärt scennummer innan han kan sälja in det här till Europa - och sist jag kollade så tillåter inte reglerna att man har en levande kamel på scenen. Så tjeckerna har mycket att fundera på innan första semin rullar igång...

Jason Derulo tar med sig sin "Talk Dirty To Me" och tävlar för Tjeckien 2018! Det var den första tanken som slog mig när jag hörde denna låten. Men trots denna uppenbara sampling och uppbyggnad av låten så gillar jag det. Det är för en gång skull en upptempolåt som man inte hör år in och år ut (á la "Fuego" och "X My Heart"). Detta gör låten kul och intressant för mig. Om du hade kollat mina spellistor så hade du inte hittat en enda låt som liknar detta, för det är ingen musik jag vanligtvis dras till, men jag är såld på Mikolas. Jag är ingen dansande person heller, men denna låten gör mig genuint glad och jag får lust att dansa! Mikolas är varken en bra sångare eller rappare, men han är underhållande. Och det viktigaste är att han får mig som lyssnare att bli underhållen.

Ärligt talat vet jag inte riktigt var jag ska börja när det gäller att recensera Tjeckien, för jag kan inte förstå vad folk ser i den här märkliga röra till låt. För mig känns detta som ett stort hån mot hela tävlingen när någon person kommer in och ska spela Allan Ballan i tre minuter på ett sätt som inte känns varken trovärdigt eller ens intressant att kolla på. Det blir inte seriöst för fem öre och det tänker i alla fall inte jag belöna. Nej, hade Tjeckien skickat den mäktiga balladen "Fly" av Eva Burešová så hade jag gett Tjeckien fem poäng. Nu blir det bara en nolla här och en sur Hollac16 som kommer bli förbannad när denna kommer topp 5 i finalen.

Jag håller med Hollac16, jag tycker det här är fullkomligt banalt. Jag kan inte förstå hur det här rosar marknaden så mycket. En riktigt obehaglig låt, som känns som en skamlös rip-off av Jason Derulo, ingen ordentlig melodi överhuvudtaget heller. När jag lyssnat på låten ett antal gånger slog det mig att det inte finns någon del i låten där mer än ett instrument medverkar bortsett trum-beatet. I verserna är det någon basgång lite här och var, i låtens "drop" är det en enstaka trumpet. Samt att Mikolas Josef växlar mellan att halvsjunga och rappa halvdant. Där låter det som om han vaknat kl 4 på morgonen helt sömndepraverad, hans flow är inte bra, och det finns ingen tyngd i hans ord. Summan av kardemumman blir att vi har en låt som lyser med sin usla ambitionsnivå. Jag sticker ut hakan, det här är Tjeckiens sämsta låt någonsin. Sen kommer givetvis få hålla med mig, men jag står lika stadigt ändå i mitt tycke.

Ett av de mer moderna bidragen i årets upplaga. Låten har vuxit för mig, jag tycker den är snyggt gjord. Dock så lyssnar jag aldrig på sådan här musik så jag kan inte uttala mig om den är unik eller icke. Men bra är den i vilket fall.

Här har vi en av storfavoriterna att kamma hem vinsten. Jag måste erkänna att jag var väldigt skeptisk till den här låten från början, men allt eftersom tiden har gått har Tjeckien seglat upp som en av de bättre bidragen i år. Tjeckien som är en av de yngsta deltagarnationerna i Eurovisionen misslyckas nästan alltid att komma bra till. Bara en gång tidigare har man tagit sig till final. I år känns det glasklart att de både tar sig till final, men faktiskt har en rimlig chans att vinna tävlingen. Oavsett om man vinner eller ej kan man räkna med att få till sin bästa placering någonsin. Mikolas Josef är en riktigt entertainer och låten har ett härligt gung och känns modern. Lite Justin Timberlake-vibbar får jag av detta sköna rnb-popbidrag och jag hoppas att få se ett bra shownummer.

Litauen är ett av de länder som haft det mest motigt sett till Eurovisionens historia. Man debuterade i tävlingen 1994 och det gick så illa det kunde gå, sist med noll poäng, enda gången det hänt ett land som debuterade under rådande röstningssystem. Efter det kom man inte tillbaks förrän 1999, och fick till det lite bättre under historians gång, men inte mycket. Det är det enda landet i Baltikum som inte vunnit. Det bästa resultatet fick man år 2006, när komikergruppen LT United ställde upp med "We Are the Winners". Vann gjorde man inte, men det räckte till en sjätteplats och att man var direktkvalificerad till finalen året därpå. Efter det har det gått både upp och ned, med en niondeplats i finalen 2016 som senaste bästa slutplacering.

En intressant notering är att det är första gången sedan år 2001 som Litauen sjunger (åtminstone lite) på hemspråket litauiska. Åren efter 2001 har man uteslutande sjungit på engelska även om Sasha Son och Evelina Sašenko lade in ryska respektive franska fraser i sina låtar.

Det här dessvärre inget bidrag som jag har någonting positivt att säga om. Årets litauiska bidrag är sentimentalt fast på fel sätt, och dessutom på ett helt ointressant sätt. Det är lättglömligt, anonymt och tråkigt. Helt klart årets första kissepaus för mig. Tyvärr, med tanke på att landet tidigare visat sig bra på upptempolåtar. Bättre lycka nästa gång!

Denna låten summerar Litauen för mig. Envisas med att år in och år ut skicka tråkiga och motsägande låtar. Ändå lyckas de på något sätt ta sig till final då och då. Personligen tycker jag detta är så tråkigt. Det ger mig ingenting. Det är inget annat än ännu en långsam kärleksballad. Vi har hört det innan, och det har aldrig lockat mig. Jag är snäll som ger detta en etta, men det är pga sångerskans harmoniska stämma.

Jag ÄLSKAR Litauens låt i år! Och troligen är jag rätt ensam om det, så håll i hatten så ska jag förklara.

Det här är första gången sedan år 2010, då jag blev smått förälskad i Slovakiens Kristina Pelakova, som jag får gåshud VARJE GÅNG jag hör en låt. Detta är ÄKTA känslor, jag blir lugn och harmonisk när jag hör Ieva sjunga. För en gångs skull har Litauen äntligen hittat rätt efter alla bedrövliga låtar de tävlat med - och när något sådant inträffar hoppas jag att det kommer belönas, inte bara av mig.

För mig finns det ingen annan riktig vinnare än Litauen, även om jag inser att det med största sannolikhet inte blir Vilnius som Eurovision kommer att hållas i 2019. Den stora risken är ju att Ieva går samma öde till mötes som Kristina Pelakova gjorde, nämligen att hon kommer näst sist i sin semifinal. Men jag hoppas i alla fall att Litauen går till final och kommer högt, även om segern möjligen sedan går till någon annan. Hjärta Litauen i år.

Det här har varit en låt jag behövt ge flertalet lyssningar för att kunna forma en ordentlig åsikt om den. Jag var inte helt övertygad av den här låten när jag hörde den för första gången, men bestämde mig för att kolla på Ievas liveframträdande ett par gånger. Där märkte jag att hon ändå levererade på scen, så det började se ganska lovande ut, tänkte jag då. Men i slutändan insåg jag att det här inte var mer än en kärleksballad, och jag ledsnade lite efteråt. Till slut dalade jag ner till en tvåa.

En tämligen tråkig kärleksballad på engelska. Ja vad mer kan man förvänta sig av Litauen? Jag blir vare sig berörd eller provocerad. Låten säger mig absolut ingenting. Måste jag tillägga någonting positivt så är det att hon har en fin röst. Annars har ju landet en förmåga att nästla sig in i finalen, så jag skulle inte utesluta dem. Själv kommer jag bara låta de här tre minuterna falla i glömska.

Detta är enligt mig en av tävlingens mest underskattade låtar. Den är jättevacker, lugn och behaglig att lyssna på. Den är inte tippad att gå vidare, men jag tycker Litauen gjorde ett mycket bra val som skickade denna finstämda kärleksballad från Ieva. Hennes röst är dessutom gudabenådad. Kärlek är något vackert, men ibland kan det i dessa sammanhang bli väldigt klyschigt. Denna låten är inte det pga att sångerskan tillägnar låten till sin man och handlar om deras förälskelse och att de ska bli gamla tillsammans, ihop med psykisk ohälsa och om hur viktigt det är att ha någon vid sin sida när det stormar som värst. Jag blir varm inombords och tänker ge höga poäng till Litauen i år. Ifjol kom Litauen näst sist i en av semifinalerna. Jag hoppas inte att de kommer lika lågt i år, för det förtjänar de verkligen inte.

Israel debuterade 1973 och inledde starkt med en fjärdeplats. Sedan dess har man haft blandade framgångar under alla år, med bland annat tre vinster (1978, 1979 & 1998), men också en hel del bottennapp. Men man är också ökänd för att vara det enda land som inte varit med året efter att man vunnit, detta var 1980 och då kunde Israel till och börja med inte vara värdland p.g.a. ekonomiska svårigheter, och efter att tävlingsdatumet var satt tvingades man hoppa av då datumet inföll på en israelisk helgdag. Tack och lov har detta inte varit lika problematiskt för dem på senare år, även om de ibland blivit placerade i en viss semifinal för att inte behöva hoppa av på grund av det. De senaste åren har Israel efter vissa finalmissar hamnat på benen igen och har sedan 2015 inte missat någon final. Kan de fortsätta upprätthålla detta?

En intressant notering är att Israel i år är en av lågoddsarna till att ta hem segern i Eurovision 2018. Det var 20 år sedan Israel senast vann, kommer de lyckas? Det återstår att se.

Då var det dags att ge sig på den stora oddsfavoriten Israel - vilket är en svår utmaning minst sagt. En av anledningarna till varför det är så svårt, är också anledningen till varför den är så populär: Det här är nämligen ett sjukt konstigt bidrag som bryter mot alla regler. Här har man blandat in en överviktig "sassy" tjej med rejäl attityd, ett starkt socialt budskap, röst-akrobatik, tuggummipop och utmanande kläder och färger. Det som står klart är att detta sticker ut - och inte så lite heller. Det är ett starkt tecken på att detta kommer att sluta högt i resultatet, och förklarar varför den är favorit. Men så värst bra är det ju inte annars - det här är ingen lysande musik. Tvärtom är det rätt svårlyssnat och skränigt. Detta innebär att Israels styrka består i chock snarare än kvalitet - vilket inte alltid är så enkelt. Om man ska kunna vinna ESC i år, behöver de ställa till med ett hejdlöst spektakel på scenen och sätta sig i minnet tidigt. Tyvärr har de problemet att de går ut tidigt redan i första semin - tillsammans med alla de andra favoriterna som kommer strax före och efter. Det blir en stenhård fajt för Israel, och jag tror inte att de kommer att lyckas så bra som oddsen säger. Detta blir en repris på "Occidentali's karma" från ifjol, en favorit som inte kommer genom rutan när det väl gäller!

Jag har lovat att bita mig i tungan vad gäller detta bidrag och vara så diplomatisk jag kan. Jag börjar med att säga att jag gillade låten i början. Melodin liksom drog in mig, och jag gick igång på den otroligt catchiga refrängen. Men sen gick jag tillbaka lite och verkligen lyssnade på vad hon sjöng. Då insåg jag att denna låt är inget annat än propaganda i ett glatt omslag. Det är propaganda för hela MeToo och self-acceptance rörelsen. Och jag stör mig enormt när ett bidrag ska blanda in sina politiska frågor i musiken. Det fick låten att sjunka enormt mycket i mina ögon. Men jag förstår favoritskapet, för denna typen av "empowerment" bidrag har en tendens att locka röster, precis som Österrike 2014. Jag har alltid unnat Israel en framgång, men inte på detta billiga sätt. En etta för den enorma catchigheten i låten, som är lite kul.

Till en början är jag rätt fascinerad av att det är Israel som ligger etta hos oddsen och hos många fans just nu. Å ena sidan kan jag förstå detta eftersom det träffar rätt med tanke på låtens tema och att låten är en partylåt. Oavsett detta så finns det en anledning till att Israel är i toppen och det är nog för att folk gillar låten. Hos mig är det däremot ingen favorit även om låten kanske har växt lite på slutet. Det gör dock inte att jag gillar låten för det.

Många kommer säkert gå i taket när de ser mitt betyg här, men tillåt mig att förklara mig. Vi måste prata om låten. Till och börja med, ja jag förstår, den ligger rätt i tiden, det ska jag inte ta ifrån den. Den är inspirerad av metoo-rörelsen, som jag för övrigt stöttar. Men hur det hela blev paketerat, där tycker jag tyvärr det brister rejält. Det som jag tar till mig i låten blir inte budskapet, utan jag lägger nästan enbart märke till hur mycket "sång-stunts" Netta ska envisas med att ha med. Om vi ska ta bryggan innan refrängen till exempel, vad i hela friden var det där? Jag trodde inte det skulle vara Netta Barzilai featuring Hacke Hackspett! När jag hörde låten första gången trodde jag uppriktigt att jag hade lyssnat på en demoversion av misstag där man lät Netta svamla runt lite så att producenterna kunde ha det som en platshållare när man satte ihop låten. Men i sann "Chacarron Macarron"-anda följde de delarna med i den slutliga produkten. Och där har vi låtens stora problem. Ett bra budskap som undermineras totalt pga Nettas stunts, och framstår snarare som en skämtlåt utan dess like. Påminner mig om Silvia Night (Island 2006) när jag tänker efter...

Åh herregud var ska jag börja? Låten är minst sagt catchy. Väldigt VÄLDIGT catchy. Faktum är att den så catchy att det kryper ("cringe") i hela kroppen när jag lyssnar på den. Dessutom avskyr jag de oerhört irriterande ”kycklingljuden” som hörs i början av låten. Nettas scenspråk är också avskyvärt, hon är helt enkelt för kaxig. Visserligen behöver det inte vara en dålig grej, tvärtom faktiskt. Men är det för mycket så är det. Texten är dessutom obegriplig. Vadå ”I'm not your toy”? Vem tusan vill ha en annan människa som sin leksak, det låter ju för f** perverst! Det värsta av allt är att Israel spås vinna hela tävlingen i år. Och TYVÄRR så tror jag att de har god chans. Problemet är att låten sätter sig direkt, fastän jag inte har orkat lyssna på den på flera veckor så kommer jag ihåg den. Det spelar alltså ingen som helst roll om den får startnummer 2 i finalen, folk kommer att komma ihåg den, och många kommer antagligen att nynna på den långt efter att tävlingen är över. Jag ber till högre makter att Israel inte ska vinna. Men risken är övergripande.

Här har vi kanske årets vinnarkandidat? Netta med låten "Toy" är den som har lägst odds enligt spelbolagen att kamma hem Eurovision Song Contest 2018 och jag förstår varför. Den har allt en vinnare behöver. Den sticker ut på alla sätt i form av en energisk sångerska som är lite udda milt sagt. Dels är det en medryckande låt ihop med kacklande och grimaser som vi aldrig tidigare har upplevt och gör hon ett bra framträdande live och sjunger bra tror jag att det blir en jordskredsseger. Personligen tycker jag det är svårt att ogilla detta humoristiska och helgalna bidrag. Men jag förstår också att det kommer bildas två åsiktsläger, där den ena delen fullkomligt älskar detta bidrag p.g.a det är helknasigt, kul, underhållande och medryckande, medan den andra delen avskyr den för att man stör sig på den, dess budskap eller sångerskans uttryck & kacklande eller rent av p.g.a politiska orsaker. Israel har chansen att ta sig till final för fjärde gången på raken. Om det skulle bli seger, så är det inte bara budskapet och dess galenskap som är i fokus. Utan låten speglar också in här och här finns en bra mix av både etno, pop och rap. Det kan nog bli ett chicken-race mellan Israel och Tjeckien om segern. Två moderna och stekheta utmanare.

Belarus gjorde sin debut i Istanbul 2004, men det skulle dröja till 2007 innan de fick någon märkbar framgång i tävlingen. Men 2007 kom deras styrkebesked när Dmitry Koldun skickade Belarus till en sjätteplats i finalen, vilket är deras bästa resultat hittills. Någon sådan framgång har dock inte kunnat skådas efter det. Man har pendlat lite med att vara i final och åka ut, och de gånger man vart i final har det slutat på nedre halvan. Samma sak hände förra året då man slutade på sjuttondeplats. Anmärkningsvärt var det ifjol första gången som Belarus skickade en låt som sjöngs på belarusiska.

En intressant notering är att en ukrainsk artist i år representerar Belarus.

Vissa länder, framförallt gamla Sovjetländer, har en tendens att vara ganska tondöva gentemot övriga Europa. Belarus är en sådan nation - och man lyckas förvånansvärt ofta hitta de underligaste bidragen att skicka till ESC. Årets belarusiska bidrag påminner mig mycket om 00-talets och det tidiga 10-talets ratade öststatsbidrag - mörka, enkla och starkt inspirerade av storheter som Dima Bilan och Dmitry Koldun m.fl. Sen lyckades ju Europa utveckla sin musiksmak bort från detta, men i år verkar Belarus hittat tillbaka dit. Och detta, med en artist som knappt kan uttala ett enda engelskt ord rätt. Dessutom har de snickrat ihop en troligtvis mycket kostsam scenshow som ändå ser patetiskt enkel ut - lite som att nån sågat sönder datorskärmar och limmat på sig. Hur tänker man här? Jag skakar på huvudet och tycker synd om låtskrivarna, som när de skrev låten för ca 10 år sedan (förmodar jag) inte hade kunnat ana hur illa den skulle framföras.

När jag såg detta framträdande första gången så skrattade jag ordentligt. Hans outfit och hela presentationen var rent ut sagt pinsam. Sedan de gjorde om låten till den slutgiltiga versionen så har den växt en del på mig. Inte så att jag tycker den är en fantastisk låt, men så pass att den är ok att lyssna på och jag behöver inte skämmas lika mycket. Lämnar han dräkten från den nationella uttagningen kvar i hemlandet så kan det gå helt ok för Belarus.

Någonstans känns det som att det inte riktigt går att räkna ut vad Belarus kommer att skicka till Eurovision. Precis som många andra länder har det "sitt sound" men i år känns det mer som att man litar på gamla meriter från 00-talet än något som skulle kunna låta 2018. Den här låten passerar mig bara obemärkt förbi.

Ifjol stack Belarus ut som ett av de få länder som sjöng på sitt egna språk och verkligen satsade på ett lokalt sound med sin folkrocklåt. I år gör man en komplett 180-sväng, och försöker köra det klassiska "ung pojke med smörballad". Ingenting som fångat mig direkt, samt att jag är ganska bekymrad över Alekseevs insats live. När han sjöng i uttagningen lät det väldigt surt. Samt att han inte sjunger på någon bra engelska, vilket märks genom att han betonar fel på flera ord i låten. Jag antar att det blir så när man har en låt som är på ett annat språk till första början och så försöker man göra en rak översättning utav det.

Åh, herre min skapare vilken extrem nedgradering från Naviband (som för övrigt var min etta förra året.)! Första versionen, den som vann belarusiska  finalen var skaplig. Men sedan dess har de släppt en revamp. Låten som inte var mycket att ha till en början är nu i princip helt olyssningsbar. Att Alekseevs röst är obehaglig och att texten är fullkomligt vedervärdig gör inte saken bättre. Belarus har ju inte för vana att gå till final. Låt oss hoppas att de får stanna i semifinalen...

Från vinnarkandidaten Israel till en riktig högoddsare i form av Belarus. I år bjuder de på smörig pop av en sångare som älskar sitt utseende och säkert många därtill. Jag tycker också att Belarus nedgraderar sig från fjolårets succé med detta bidraget. Låten är absolut helt okej, men Alekseev är så långt från en vare sig bra artist eller framför allt en bra sångröst eller bra uttal på engelska. Det låter inte bra vare sig i studioversion och framförallt inte live (se nationella finalframträdandet). Han borde framfört låten på belarusiska istället, så hade det säkert blivit ett bättre koncept. Vi i panelen verkar eniga om att vi inte tror det kommer gå så särskilt bra för Belarus i årets ESC.

Estland gjorde sin debut 1994 och fick en katastrofal start, man skrapade bara ihop 2 poäng och slutade näst sist, vilket gjorde att man var ute ur nästa tävling. 1996 lyckades Estland vända på det direkt genom att sluta femma, och 2001 nåddes kulmen då man blev det första forna östblockslandet som vann. Sedan dess har det inte gått särskilt bra för Estland, sedan 2004 när semifinal infördes har man bara lyckats ta sig vidare fem gånger. Senaste gången man var i final var 2015 då man lyckades bli sjua. I fjol missade man finalen trots att man var favorittippade. Ska Estland komma tillbaks till final i år?

En intressant notering är att det är första gången på tio år som Estland kommer att tävla med en låt som inte framförs på engelska och/eller på estniska.

Detta är enligt bettingoddsen, ett av de bidrag som bör ha störst chans att vinna årets ESC - och även jag ser Estland som stora favoriter. Om vi diskuterar wow-faktor, så har nog "La forza" den mesta wow-faktorn bland årets favoriter. Opera i kombination med ett spektakulärt framförande i stil med vad vi såg i estniska finalen borde räcka till en riktigt hög placering för Estland i år. Men, det som ständigt maler i mitt huvud är huruvida opera faktiskt kommer att funka i ESC - med både Malena Ernman 2009 och Amaury Vassilli 2011 relativt färskt i minnet. Även "Grande amore" från 2015 gick ju bet bakom Måns Z efter att jurygrupperna gjort tummen ned för opera. Just därför tror jag inte att detta är vinnaren - utan snarare tvåan eller trean i finalen efter att jurygrupperna röstat bort den. Gott så, för det här är ett utmärkt operanummer som förhöjer kvaliteten rejält i årets ESC - utan att vara given vinnare.

Jag brukar gilla operalåtar i Eurovision. Några av de starkaste emotionella reaktionerna i tävlingen har jag fått av låtar som "Sognu" och "Grande Amore". Men hur duktig sångerska hon än är så får jag inte samma rysningar i kroppen. Det händer liksom ingenting. Än idag reser sig håren när jag lyssnar på de tidigare nämnda låtarna. Vet inte om det handlar om låten i sig eller om hon inte är lika bra som Amaury eller Il Volo även om hon i sig är en fantastisk sångerska. Jag brukar gilla opera-bidrag så mycket att vid både 2011 och 2015 var det klara 5:or och absoluta favoritbidrag för mig. Men det är något som fattas här och jag kan inte riktigt sätta fingret på det.

Opera på riktigt, så tycker jag man kan sammanfatta Estlands låt i år. Efter många olika typer av pop-operanummer i den här tävlingen kliver Elina in och gör något som vi inte sett förut och det ger pluspoäng i min bok. I jämförelse med många andra operanummer vi sett i den här tävlingen sjunger Elina som en gudinna och jag hoppas det kommer att belöna sig. För mig måste Estland vara med i finalen för det här är originellt på ett riktigt bra sätt. Tror dock att hon kommer få mer juryröster än tittarröster, vilket möjligen kan sänka låtens slutplacering om den väl tar sig till final. Själv sänker jag mina poäng lite för att jag på senare tid hittat andra favoriter än Estland, men det är en bra låt för det.

Här vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Opera brukar vara lite hit and miss för mig. Antingen blir det riktigt bra, eller så känns det som hur jag skulle låta när jag skämtsjunger. Lyckligtvis, för Elinas del, kan jag säga att hon gör det riktigt bra. Och det kanske inte är så förvånande då opera är hennes huvudsakliga musikaliska inriktning. Låten då? Ja... den känns däremot lite tom på innehåll. Det tycks mig som att huvudfokuset ska ligga på att Elina levererar. Men däremot, skulle hon "choka" (vilket inte är så sannolikt i och för sig), då fallerar allt.

Vilken röst... Jag lyssnar vanligtvis inte på opera, men den här låten har vuxit för mig. Lite svulstig är den, men det är på en förlåtlig nivå. Dessutom så är italienska ett fantastiskt vackert språk. Jag är osäker på hur det här kommer att fungera i Lissabon. En finalplats är möjlig. Men med tanke hur det har gått för tidigare bidrag inom samma kategori så tvivlar jag på att det blir någon seger för Esterna i år.

Estland som alltid brukar skicka tilltalande låtar till Eurovisionen och ofta moderna sådana väljer i år att skicka något udda. En klassisk operalåt på italienska. Själv har jag ännu inte fallit för detta storslagna operabidrag och kommer förmodligen inte göra det heller. Den är tillsammans med Israel och Tjeckien också en av förhandsfavoriterna och ytterligare en kandidat som sticker ut ur mängden. Dock har jag svårt att se att tittarna kommer rösta på detta. Juryn kommer säkerligen att lovorda detta bidrag. Rent generellt brukar det gå rätt tufft för opera-bidrag i Eurovisionen. Jag tilltalas mer av opera-låtar när det är inslag av modern pop och lite mer dansanta låtar. Men detta är alldeles för tråkigt för mig, tyvärr. Att projektera bilder på kläder har gjorts ett flertal gånger förut, men visst förstärker det en annars så medioker låt. Jag tror inte att Estland står som vinnare.

Bulgarien debuterade år 2005 under ganska kaotiska omständigheter, då det framfördes anklagelser om röstfusk gällande den låt som valdes ut som representant. Oavsett hur det nu var gick det inte alls vägen för dem, man åkte ut i semifinalen och hamnade på en nittonde plats, långt från finalplatserna. 2007 knep man sin första finalplats och lyckades även sluta femma i finalen i Helsingfors, men 2008 var man tillbaka i botten igen och fortsatte att ta stopp i semin år efter år, så till den grad att man inför 2014 hoppade av. 2016 var Bulgarien tillbaka igen och då blev det plattan i mattan, man nådde finalen igen och lyckades även slå sitt tidigare bästa resultat med en fjärdeplats. I fjol gick det ännu bättre då Bulgarien knep silvret. Blir det i år Bulgarien kan aspirera på ett Eurovisionsguld?

En intressant notering är att det är första gången som Bulgarien tävlar med en sammansatt grupp med personer från olika delar av världen (lite som Armenien gjorde 2015).

Det här är garanterat en av årets topp-3 låtar i resultatlistan. Det här kan också vara Bulgariens bästa bidrag genom historien, och med stor sannolikhet kommer den att tillsammans med Estland och Israel dominera årets ESC. Frågan är dessutom om inte detta är årets potentiellt starkaste vinnarkandidat? Influenserna från Loreen, Måns Z, och inte minst Jamala är tydliga - och lägg därtill en riktigt snygg scenshow så tror jag ingenting kan hindra att Bulgarien tar hem spelet i år. Vad kan då gå fel? Att sätta sitt hopp till en grupp har historiskt sett inte varit en bra idé. Den senaste gruppen som vann ESC var Lordi 2006, om man inte räknar duetten som vann 2011. Faktum är, att om vi räknar bort alla duos och duetter, så är Lordi den enda gruppen som vunnit Eurovision de senaste 20 åren. Och Lordi är ju sitt eget undantag - så frågan är om Europa kommer att välja en ny grupp som vinnare 2018?

Det är inte ofta jag slänger runt termer som mästerverk, men jag hittar inget annat adjektiv för att rättfärdiga vad jag tycker om årets bidrag från Bulgarien. Mystiken, atmosfären och den mörka stämningen är något som jag går igång på starkt. Oerhört välproducerat med riktigt bra sångare. Det är modernt och i tiden, samtidigt som det känns fräscht och nytt. Denna låten hade funkat i alla sammanhang även utanför Eurovision. Djupet i texten ska man inte heller blunda för, då det egentligen är en kärlekslåt som är väldigt djup. Kärlek som är djupare och större än oss själva. Jag är övertygad om att de dessutom kommer få till ett riktigt häftigt scennummer. För det finns ingen chans att detta kan misslyckas på scen. Två år i rad har Bulgarien toppat sina tidigare bästa placeringar, först 4:a sedan 2:a. Så det finns bara en placering kvar att erövra. Kan Equinox göra det? Jag hoppas det verkligen! Det är en av årets vinnarkandidater utan tvekan. Nu får vi bara hoppas att Europa också tar till sig det. En given femma!

Det märks att Bulgarien är sugna på att få stå värd för Eurovision 2019, för tredje året i rad går man på det moderna spåret och det är roligt. Ifjol gillade jag inte alls Bulgariens låt men får glädja sig att det börjar gå bra för länder som det tidigare gått åt skogen för i tävlingen. Årets låt är såklart en vinnarkandidat och jag är mer eller mindre övertygad om att de kommer göra ett riktigt snyggt nummer i Lissabon. Om de gör det kommer de absolut vinna första semin och i finalen kommer de hamna topp 3 - med god vinstchans. Vinner Bulgarien så får vi säga Hej Sofia (ursäkta Benjamin Ingrosso-ironin) och får åka till ännu ett land som inte vunnit, vilket såklart alltid är skoj. Även om jag även i år inte är riktigt fans till årets bulgariska tävlingsbidrag så tar jag av mig hatten för en bra produktion och önskar Bulgarien lycka till.

I grund och botten tycker jag den här stundtals liknar en del P3-radiopop som är ganska långsam och ibland lite trist sådär, men trots detta ser jag faktiskt mycket potential i denna låt. Jag tycker det är intressant att man istället för att köra på en solist låta en hel grupp vara med och sjunga låten, och refrängerna stärks utav det när de sjunger tillsammans. Låtens rytm fungerar också riktigt bra här. Det enda som jag inte riktigt är helt med på är texten som jag tycker är lite osammanhängande. Ska bli intressant att se hur det här kommer se ut på scenen i Lissabon.

Så mörkt, och så mystiskt. Atmosfären i den här låten är fängslande. Dessutom så kan jag relatera till texten, vilket kan göra vilken halvtaskig poplåt som helst till en av mina favoriter (exempelvis Cyperns bidrag ”Gravity” från förra året som var i min topp 5 enbart för att texten mer eller mindre beskrev mitt liv just när låten släpptes). ”Bones” är dock ingen halvtaskig poplåt utan unik och välproducerad. Det enda negativa är egentligen att deras röster emellanåt kan bli aningen för skrikiga. Finalplatsen är given, med rätt framträdande är jag övertygande om att Bulgarien kan vinna i år. De var ju inte långt ifrån förra året.

Ännu en av årets förhandsfavoriter. Bulgariens formkurva pekar spikrakt uppåt efter att ha kommit 4:a i ESC 2016 och nu senast så när, med en 2:a placering i ESC 2017. Ska man kanske gå hela vägen denna gången? Denna supergrupp har jag höga förväntningar över. Låten är modern och kraftfull och jag förväntar mig ett maffigt scenframträdande. Det är många storfavoriter som tävlar i denna semin och för att sticka ut tillräckligt mycket behöver man ha det lilla extra som piffar upp numret och helheten. Jag är övertygad om att Bulgarien kommer få en topp-placering i år igen.

Nordmakedonien debuterade 1998 och har jämfört med de andra före detta jugoslaviska länderna inte haft någon större framgång i tävlingen. Deras bästa placering är en 12:e plats år 2006. Detta var under en period när Nordmakedonien blev ökända för att alltid klara sig igenom semifinalen på håret, men även om de gick vidare till final så hamnade de ändå utanför topplaceringarna och fick kvala året därpå ändå. Efter 2008 har finalplatserna inte duggat lika tätt, för faktum är att från 2008 har Nordmakedonien bara nått finalen en gång, nämligen 2012. Senaste gången var inte något lyckad heller, man hamnade på en femtondeplats i sin semi.

En intressant notering är att Nordmakedonien höll på att inte få delta i årets Eurovision p.g.a. sitt skuldberg till EBU (lite som för Rumänien 2016). Men efter de hade genomfört en avbetalningsplan fick Nordmakedonien grönt ljus att tävla i årets upplaga.

Det här bidraget känner jag att jag med stor säkerhet kan kategorisera som "snygg mellanmjölk". Lite väl ointressant för att lyckas bra - men stjärna i kanten för en snygg och proffsig produktion. Tyvärr är det just det som har blivit Nordmakedoniens signum de senaste åren, med idel snyggt producerade låtar som man fort glömmer. När bryter man den här trenden tro?

Om Nordmakedonien var en person så hade jag beskrivit det som en person med kraftig beslutsångest. Den vet inte riktigt vad den vill, så den kör allt på en gång. Tre genrer i en låt på tre minuter är modigt, eller bara förvirrande. Sångerskan ser så obekväm ut i videon att det är lite roligt. Men av någon märklig anledning gillar jag det. Jag finner hennes förvirrande tillstånd charmigt. Och jag gillar refrängen av någon anledning. Detta gör också att låten aldrig blir tråkig för mig. Det är absolut en av årets konstigaste låtar, men konstigt är kul ibland!

Nordmakedonien kommer även i år med en i grunden rätt skaplig låt. Men det är i grunden. I verkligheten blir det sedan väldigt rörigt när de väljer att byta tempo från snabbt till långsamt och från genre till genre på tre minuter. Det blir bara mischmasch av allting vilket jag inte tror gynnar dem i år även om betyget landar på mittemellan bra och dålig.

Här bjuds vi på en blandad kompott av genres. Reggae-verser, EDM-refräng, allt detta i poprock-kläder. Jag blir ganska förvirrad faktiskt. Personligen tycker jag verserna är mer intressanta att lyssna på än refrängen, och detta är egentligen inte ett så bra tecken. Verserna sitter jag och diggar med i reggae-takterna, men under refrängen sitter jag bara och väntar på att den ska passera. Det är lite som att varva mellan ett glas Fanta Exotic och ett glas vatten för mig... Nåja, nog med metaforer, vad tror jag om låtens chanser... den hade nog klarat sig vidare till final under ett annat startfält, men jag tror återigen konkurrensen blir för hård för Nordmakedonien.

Var ska jag börja? Har otroligt svårt att greppa den här låten. Det är som att låtskrivarna gjort ett medley utav tre olika låtar. Av någon anledning så gillar jag ändå det jag hör. Konceptet är intressant. Samtidigt så kan jag inte låta bli att tycka att verserna påminner om "DJ take me away" (Bulgarien 2008), det kanske bara är jag som tycker så?

För mig personligen är detta en av de mer anonyma bidragen av årets alla 43 bidrag. Den sticker liksom inte ut på ett tydligt sätt utan känns mer som en utfyllnad än något som kommer slå särskilt stort. Det är en modern och helt okej poplåt som jag tror gör sig bättre i sin studioversion och på radio än på en ESC-scen. Mitt tips är att Nordmakedonien återigen blir utan finalplats. Noterbart är att Nordmakedonien är det landet som har väntat längst på en finalplats. Senast man var i final var år 2012. Det var 6 år sedan sist.

Kroatien debuterade i Eurovision år 1993 och hade då en ganska blygsam start med en 15:e plats. Men sakta men säkert började man lyfta då man två år senare blev sexa, för att sen toppa det med att bli fyra året därpå. Framgångarna fortsatte även år 1998 med att man blev femma, och så den andra fjärdeplatsen 1999 som emellertid blev lite kontroversiell p.g.a. misstankar att man hade förinspelad körsång, vilket egentligen inte var tillåtet. Efter en niondeplats 2000 och tiondeplats 2001 har det däremot inte gått lika bra för kroaterna. Man har inte nått topp 10 sen dess, och efter fyra raka finalmissar mellan 2010 och 2013 hoppade landet av. 2016 var man tillbaks igen och även tillbaks i final, även om det slutade på en snöplig 23:e plats. I fjol däremot höjde man sig igen till en 13:e plats. Kan Kroatien fortsätta hålla formkurvan stigande?

En intressant notering är att Kroatien i år sjunger för tredje gången gillt på engelska. Efter otal försök på hemspråket kroatiska har man nu svängt om helt och hållet.

Plötsligt kommer 90- och 00-talets R'n'B tillbaka till Eurovisionscenen, som om Atomic Kitten eller Destiny's Child aldrig splittrats! Och vem hade trott att det skulle komma från samma land som ifjol skickade smörpaketet Jacques Houdek till ESC? Kroatien - vilket land! Jag känner mig faktiskt en smula förbryllad - Franka är en artist som borde ha representerat landet för länge sen - samtliga hennes tidigare bidrag hade förtjänat en plats i ESC. Men tyvärr är det med denna ouppdaterade fossil till låt - som hon äntligen får tillträde till ESC-scenen. Jag lider verkligen för hennes skull - för det här är tyvärr väldigt svårplacerat. Visst kommer man säkert kunna piffa upp låten med en uppdaterad scenshow men låten håller ju helt enkelt inte särskilt långt. Synd på en så bra artist.

Till skillnad från de andra länderna från forna Jugoslavien så letar Kroatien fortfarande efter sin identitet i Eurovision. Och de får leta vidare. Detta ger mig absolut ingenting. Låten är platt och slät rätt igenom. Refrängen är svag och det kommer ingen del där det liksom lyfter och får en att bli investerad i låten. Det enda som gjorde den lite intressant för mig var när jag ökade basen på högtalarna och det skakade till lite. Det finns två anledningar till att jag inte kommer nolla Kroatien. Den första är att med ett bra scennummer så kan det växa som låt och det andra är att det finns värre låtar.

Kroatien kommer i år med något mystiskt och spännande, och jag tycker det är svårt att nu räkna ut hur det kommer att bli live på scenen. Videon som de producerat är väldigt bra och artisten utstrålar säkerhet och kaxighet - på det positiva sättet. I början hade jag lite svårt att förstå mig på låten, men efter några veckors lyssningar så börjar den sitta mer och mer och nu gillar jag den väldigt mycket. Dock gissar jag att det är där som skon klämmer gällande låten, eftersom att allt måste sitta perfekt vid första liveframträdandet i Lissabon och bli ihågkommen. Dessutom innehåller den första semifinalen väldigt många starka kandidater som sticker ut, så därför blir jag inte förvånad om Kroatien faller ut och placerar sig långt ned i resultattabellen. Mycket oförtjänt på en bra låt skulle jag säga i det läget.

Det som jag kommer komma ihåg från låten efter att ha lyssnat på den är: Lo-o-o-ove! Den hooken kommer behövas, för jag tycker inte det händer så mycket i låten. Den bara flyter med utan att någonting annat händer, refrängen är inte särskilt stark, och då går det upp för mig att den hook jag pratade om plötsligt inte känns som den passar riktigt. Jag funderar på om man borde ha den till en låt med dubbelt så högt tempo. Dubblera låten från 65 till 130 BPM (Beats per minute) och det hade säkert kunna blivit en riktig stänkare på scen.

Av någon anledning tycker jag mycket om melodin i den här låten. Den har en slags trollbindande effekt, fastän låten överlag inte är speciell alls. Den växer, men den är ingen favorit hos mig, än.

Uppdatering 25/4: Låten växte för mig. nu är den en av mina favoriter. Höjer betyget från 3 till 4.

Kroatien skickade ett underhållande och knasigt bidrag ifjol. Mannen som sjöng duett med sig själv. Det stack ut och var ett trevligt inslag. Årets bidrag är bara mörkt och tråkigt. Franka är absolut en duktig sångerska, men låten är hemskt tråkig och ytterligare en utfyllnad. Plus till videon som är riktigt snygg, men några sympatipoäng får Kroatien inte denna gången när det är låten vi ska betygsätta. Skulle jag vara tvungen att lyssna på denna låten allt för mycket skulle jag bli just Crazy.

Österrike gjorde sin debut 1957 och blev det första (men givetvis inte det sista) landet som blev sist i debuten. Man skördade inte särskilt många framgångar förrän när Udo Jürgens kom in i bilden och första året (1964) lyfte landet till en sjätteplats, sen en fjärdeplats året därpå för att sen runda av med en seger 1966. Detta skulle bli sista gången Österrike vann fram till 2014, en period på 48 år. Under denna period hade då Österrike lyckats komma sist 6 gånger (varav en semifinaljumbo), och i två av dessa fall blev man helt utan poäng. Men även efter segern 2014 blev det upp som en sol och platt som en pannkaka när Österrike kraschade på hemmaplan med noll poäng, ett öde man delade med Tyskland. Det är den enda gången det hänt att ett värdland blivit utan poäng. Trots detta har Österrike ändå klarat sig hyfsat på senare år, med en 13:e plats 2016 och 16:e plats 2017. Kommer de fortsätta i samma spår i år?

En intressant notering är att Österrike har nollats i finaler av tv-tittarna två gånger de senaste tre åren. Både på hemmaplan 2015 och ifjol 2017 gav tv-tittarna noll poäng till Österrike. Ett undantag gjordes i finalen 2016 när Zoë blev topplacerad av tv-tittarna men bottenplacerad hos juryerna.

Om jag ska vara helt ärlig så är detta min personliga favoritlåt i årets Eurovision. Jag får vibbar från både Australiens debutbidrag 2015, och Italiens bidrag från ifjol - två fantastiska låtar! Tyvärr hade dem det gemensamt att de var svåra att framföra live på ett snyggt sätt - i Italiens fall så var det ett rent katastrofalt scennummer. Frågan är därför hur "Nobody but you" ser ut live? Blir det gospelkör på scenen, eller blir det något mer uppdaterat i form av dans eller liknande? Ärligt talat vet jag inte hur jag skulle vilja se bidraget, låten är svår att föreställa sig visuellt. Men bortsett ifrån det, så kommer jag inte ifrån att detta är årets bästa låt - oavsett hur man ställer det på scenen i Lissabon.

När jag inte ägnar mig åt Eurovision så föredrar jag alla former av musik. Men i grund och botten är det rock & metal för min del. Det finns också en genre som jag älskar som inte många vet om och det är soul och gospel. Och jag är så glad att äntligen få se denna kombination i Eurovision. Det är inte varje dag ett land vågar satsa på denna kombination. Men Österrike gjorde det och lyckades dessutom göra det riktigt bra! Som låt är detta en perfekt låt, men kanske något svår för Eurovision. Jag är lite orolig att den kan försvinna i ett tävlingssammanhang som Eurovision, men det hade kunnat bli en megahit utanför tävlingen. Cesár är en fantastisk sångare och låten sitter som en smäck. När gospelkören kommer in så ryser jag längst med hela ryggraden. Det är helt underbart. Han lyckas även vara emotionell som är så viktigt i denna genre. Jag hoppas verkligen detta går hem live och jag önskar Österrike all lycka. Dessutom en liten pluspoäng för kanske årets bästa musikvideo i tävlingen.

"Vad är det som går och går men aldrig når dörren: klockan." Den gåtan tycker jag passar bra in på Österrike i år. Själva låten är det inte något direkt fel på. Ändå tycker jag att helheten känns så långsam och tråkig. Hur det kommer gå är jag osäker på.

En sak som jag vanligen brukar uppskatta med Eurovision är att jag hittar låtar jag vanligen inte skulle höra någon annanstans. Den här känns däremot som att den skulle kunna höra hemma lika mycket på diverse hitlistor. Och det konstiga är att jag går ändå igång på det här! Jag tror att i det här fallet är det de små "fixen och trixen" som gör den här intressant. Cesár som har en intressant röst att lyssna på, gospelkörerna, samt att låten, trots att det är en soulballad i grund och botten, kommer igång med ett bra driv när grundbeatet kommer in, och jag kan sitta och stampa med. (Ja, jag kommer prata mycket om låtars beat i mina recensioner) Med andra ord är det här en låt som känns hemma i vilket sammanhang den än skulle tillhöra, och ändå tycker jag den är trevlig att lyssna på. Bra jobbat där Österrike!

Känns som en repris på deras bidrag från förra året. Fast med en mörkhyad sångare och med inslag av gospel. Personligen tycker jag bättre om den här låten. Tycker överlag att det är en mysig låt som är lätt att lyssna på. Borde fungera i Lissabon.

Österrike har på de senaste åren skickat trevliga bidrag till Eurovisionen. Så är fallet även i år. Denna gospel-trudelutt har ett skönt sound och en kompetent sångare som känns stabil och intressant. Han påminner lite om John Lundvik och Isaiah som tävlade för Australien ifjol.

Grekland deltog i Eurovisionen för första gången 1974 när Sverige tog sitt första guld. Deras framgångar hade inte duggat särskilt tätt under någon period under 1900-talet, och man var dessutom borta från tävlingen sex gånger. Efter en lite längre frånvaro mellan 1999-2000 svängde pendeln för Grekland och man inledde sin framgångsrika trend med att knipa bronset både år 2001 och 2004, för att sedan direkt efter ta sin första seger med Sveriges egna Helena Paparizou. Succéerna fortsatte att hålla i sig så till den grad att Grekland mellan 2004-2011 var bofasta i topp 10, innan sviten bröts 2012. 2013 var man tillbaks till topp 10 igen, men däremot bara tillfälligt, och 2016 missade Grekland sin första finalplats. I fjol var man tillbaks i final igen men hamnade på en snöplig nittondeplats.

En intressant notering är att det gått fem år sedan Grekland senast kom topp 10 i en Eurovisionfinal.

Grekerna är modiga i år! Det var mycket länge sen vi fick höra något genuint etnoinspirerat av grekerna - på grekiska! Närmast är nog faktiskt Horepse från 1997 - alltså över 20 år sedan! Att det alltså skulle dröja till 2018 innan man försökte sig på något liknande igen, beror nog i stora drag på att etnogenren varit rätt så död. Om inte annat så tog grekerna själva död på den, genom att blanda in både engelska och modern pop/dansmusik i den under 00-talet. Frågan är hur den här, mer traditionella etnon klarar sig 2018? Det här är tidlöst, magiskt och suggestivt. Men är det något som faktiskt kan gå hem i stugorna? Nja... Visst är detta vackert och snyggt, men sett på de senaste årens topplacerade bidrag, så lär det här få otroligt svårt att klara sig.

Yes! Grekland är tillbaka med riktig grekisk musik. Det är riktigt maffigt och det känns som att man ska bege sig ut i strid á la filmen "300". Jag gillar att grekerna går tillbaka till sina rötter och släpper de där tråkiga överproducerade poplåtarna. Detta känns genuint och äkta. Det känns som att Grekland vill tillbaka med sin typ av musik och det glädjer mig. Ser fram emot ett mäktigt nummer i Lissabon!

Det här är första gången på många, många år som Grekland skickar något som låter grekiskt som bygger på äkta känslor utan en massa politiskt tjafs eller är överproducerade poplåtar på engelska. Jag fastnar för Giannas och låtens känsla väldigt mycket, dock möjligen fångas jag mer av de vackra miljöer man har lagt in i videon. Därför hoppas jag att Grekland gör något mäktigt på scenen i Lissabon så att det inte bara blir en Loreen-kopia eller något som faller platt. För den här låten kan ta sig långt om den väl tar sig till final. Inte överraskad om Grekland äntligen får sin topplacering man inte haft på många år.

Här får vi oss en rejäl dos av lokal förankring. "Jag ser underbara ting" som Howard Carter sa! Hela alltet, hur låten är uppbyggd, samt inramningen är förträfflig. Den här låten känns som filmmusik till en scen där någon skulle kunna ge sig ut på ett äventyr ute i den grekiska vildmarken. En resa genom hela landet på tre minuter. Det här tycker jag är positivt då jag gillar det folklore-aktiga. Grekiska är dessutom ett riktigt vackert språk att sjunga på. Om det är något år Grekland ska hitta tillbaks till övre halvan i finalen, så är det nu.

Det är sådan här musik som Grekland ska skicka till Eurovision! Inte halvtaskiga poplåtar som deras föregående bidrag. Jag älskar de etniska inslagen och det grekiska språket. Om jag skulle beskriva den med ett ord så skulle det vara ”magisk”. Jag skulle absolut inte ha någonting emot om Grekland vann i år. Det är ju inte direkt som om de inte förtjänar det.

Grekland har hittat tillbaka till rötterna igen efter sitt försök med mainstream radiopop från ifjol. Åh, jag vill verkligen gilla detta bidrag mer än vad jag gör. Jag gillar verkligen de etniska elementen i denna låten, men den ger mig inga woow-känslor, tyvärr.

Finland, Eurovision Song Contests fula ankunge. Man gjorde sin debut 1961 och slutade på en delad tiondeplats. Ingen hade då räknat med att Finland skulle bli associerat med fiasko på fiasko under de efterföljande decennierna som komma skulle. Fram tills 2005 hade Finland bara lyckats bli sexa som bäst (1973), och hela åtta gånger hade man kommit sist. Men år 2006 vändes tävlingen nästintill upp och ner när Finland skickade monsterrockarna Lordi och gick och vann. Detta satte viss prägel på tävlingen då det de efterföljande tre åren skickades ett större antal rockbidrag från Europa. Tyvärr har Finland återgått till sin vanliga kräftgång efter segern, man har inte varit i toppen sedan dess, och deras bästa placering efter det har varit en snöplig 11:e-plats.

En intressant notering är att Finland för första gången någonsin valt ut sin tävlingsartist internt istället för att välja både artist och bidrag vid samma tillfälle.

Jag är fortfarande lite bitter över att inte "Domino" vann den finska uttagningen - en låt som definitivt är min favoritlåt av alla bidragen i årets uttagningar! "Monsters" är visserligen helt okej, och kommer troligen nå finalen, men den har ett antal stora fel som pajar allting för mig! För det första så innehåller den en stor del förinspelade barnröster - något som hela studiolåten baseras på. Detta är omöjligt att ha med i ESC live - vare sig barn eller körer på mer än 6 personer får ju vara med. Detta kommer att ersättas med vuxna körsångare - och därför låta helt annorlunda. Därmed blir detta lite Malena Ernman igen - what you vote for is not what you get. Sen var liveframträdandet i finska finalen katastrofalt - och nästan barnsligt. Jag hade större förväntningar på Saara Aalto än ett sådant platt och oattraktivt nummer - och enligt mig så riskerar Finland att helt missa finalen om de inte får ordning på det. Låten är modern och känns helt relevant för ESC - men får de inte ordning på dessa två saker så blir det ett nytt fiasko för Finland.

Jag hatade denna låten till att börja med. Jag tror det mest berodde på att jag såg liveframträdandet först. Det var riktigt dåligt och passade inte med låten. Sedan hörde jag studioversionen och diggade den mer. Låten har sedan dess växt på mig. Jag lyssnade sedan på texten och tyckte att den tilltalade mig på något konstigt sätt. Det känns som att hon sjunger till mig. Då jag är en person med ångestsyndrom känns det som att jag slåss med demoner och monster dagligen. Kan Saara bjuda på en show som påminner något om musikvideon så tror jag det kan bli snyggt och lyfta bidraget ordentligt.

Då har det blivit dags för den eviga tvåan Saara Aalto att äntligen få tävla i Eurovisionen. På det positiva planet tycker jag det var rätt av YLE att de valde artist internt, med tanke på att Finland i sin UMK-uttagning på senare år har haft en tendens att rösta på sånt som kanske fungerar på hemmaplan men som faller pladask i Eurovision. Och med det sagt är jag övertygad om att hade Saara Aalto fått möta nio andra kandidater i en UMK-final så hade hon som bäst lyckats bli tvåa - igen.

Nu när hon då äntligen har blivit utvald att få tävla för Finland i Eurovision så tycker jag först att låten känns ganska okej. Mitt problem är att låten inte känns 2018, utan det låter ett par år gammalt. Lägg sedan till det märkliga numret som Saara gjorde i UMK-finalen så blev jag inte alls mer övertygad. Sedan bör det tilläggas att det finns väldigt många pop-akter i denna semifinal som t.ex. Cypern, som verkligen kommer ge en show och som jag tror har större fördel. Därför skulle det kunna bli så att Finland för fjärde gången gillt inte når finalen, även om de säkert lär bjuda på något bättre framträdande när det verkligen gäller live.

Avslutningsvis vill jag säga att jag är inte ett jättestort fans till låten, men jag önskar Finland lycka till i år.

Jag ska inte säga att jag var något större fan av Saara Aalto och var inte helt okej med att Finland valde henne. När jag dessutom lyssnat en del på denna låt så visar sig låtens brister allt tydligare för varje gång. Hennes framträdande i den nationella tävlingen lämnade väldigt mycket att önska då hennes röst sprack en hel del framför allt när hon skulle ta de höga tonerna, samt att scensättningen såg väldigt överdriven ut. Sen märkte jag att jag inte ville se Saara, för att jag tyckte hon såg så väldigt mycket ut som en popdiva, väldigt plastig och så.

Detta är en åsikt jag höll vid väldigt länge, men först nu har jag börjat mjukna lite (gjorde en sen korrigering i betyg och kommentar). Inte nödvändigtvis för att låten vuxit, den är fortfarande en tämligen juvenil EDM-låt som jag vanligen har en viss allergi mot, men däremot lärde jag mig en sak som gjorde mig lite bedrövad; Saara Aalto verkar inte må särskilt bra, vilket givetvis är jättetråkigt. Jag inser ju då att låtens melodi till trots, blir i alla fall budskapet mer genuint, därav min lilla betygshöjning från 1,5 till 2. Hoppas Saara Aalto kan hamna i en bättre tillvaro.

Tycker texten är tämligen intressant. Melodin är inte svår att ryckas med av heller. Visserligen har Finland haft det kämpigt, inte bara de senaste åren utan ända sedan de debuterade i tävlingen... En finalplats är möjlig, men risk är att det här blir årets ”fanwank” dvs ett bidrag som blir väldigt omtyckt av ESC-fansen, men som misslyckas i tävlingen. (Exempel från tidigare år är Israel 2014 & Island 2016).

Ett tryggt val av Finland att tävla med Saara Aalto som är lite av en personlig favoritartist. Dansvänliga “Monsters” är en skön klubbpoplåt med en refräng som fastnar och som man blir taggad av att lyssna på. Det är på tiden att Finland tar sig till final nu efter flera år av misslyckade resultat. Senast man var i final var alltså år 2014 och det var allt för länge sen. Jag håller tummarna för att man tar sig till final och får en bra slutplacering, för det är de förtjänta av.

Armenien är ett av de yngsta länderna sett till när man medverkade i Eurovision Song Contest första gången. De gjorde sin debut i Aten år 2006 med André och hans "Without Your Love", där man stod för en skaplig insats med en åttondeplats i finalen. Även om man inte vunnit än eller ens hamnat på pallplats har man varit nära topp 3 två gånger: både 2008 och 2014, då man blev fyra båda gångerna. Armenien har varit ett återkommande land i final förutom 2011 (hittills enda gången man åkte ut) samt 2012 (då man drog sig ur med kort varsel då tävlingen hölls i Azerbajdzjan, som Armenien varit i en långdragen konflikt med). På senare år har det inte gått lika bra som i början. För även om man fortsätter nå finalen har man stundtals varit långt bort från topp 10. Senaste gången blev det en snöplig artondeplats. Kan Armenien höja sig i år?

En intressant notering är att det är första gången någonsin som Armenien tävlar med ett bidrag som enbart sjungs på modersmålet armeniska. Tidigare har det förekommit kombination av armeniska med engelska, men denna gång är engelskan alltså helt slopad.

Jag gillar faktiskt Armeniens bidrag i år, trots att bidraget i mångt och mycket faller på sin dåliga relevans. En intressant notering som jag gör är att jag faktiskt gillar armeniska som sångspråk - till skillnad från exempelvis albanska och italienska. Armeniskan är harmonisk att lyssna på, vilket passar väldigt bra i den här balladen. Gör mer sånt, Armenien! Men visst, det här hör till bottendivisionen i år, eftersom en ballad av det här mer traditionella stuket aldrig kommer att kunna bli en kioskvältare i ESC 2018. Synd egentligen, men de får iallafall stödpoäng från mig!

En svår låt att bedöma. I början gillade jag den inte alls, men den har växt till sig. Tycker uppbyggnaden av låten påminner lite om deras bidrag "Not Alone" från 2014. Det börjar långsamt och når sitt fulla crescendo först i slutet. Ungefär samma stuk, men jag känner att låten från 2014 var starkare än årets bidrag. Men den framförs på armeniska, vilket är väldigt trevligt. Svårt att bedöma eller tippa placering här.

Jag har lite svårt att bedöma Armenien i år, för å ena sidan är det en väldigt vacker ballad som Sevak framför som är välskriven och välproducerad men å andra sidan blir jag inte lika berörd som jag blivit av t.ex. Litauen. Dock tror jag Armenien tar sig till final och låten kan nog komma rätt högt där, men inte så högt som det gjort när det gått som allra bäst (fjärdeplatserna år 2008 och 2014). I mitt tycke är "Qami" Armeniens bästa låt sedan Eva Rivas sjöng "Apricot Stone" i Eurovision 2010 (ett förtydligande kring detta är att jag har inte varit något större fans till de låtar Armenien tävlat med mellan 2011 och 2017).

Tänk vilken skillnad det kan bli beroende på vilket språk man sjunger på! Om Sevak hade sjungit på engelska hade jag nog kanske gett det här en svag fyra. Nu sjunger han helt på armeniska, och ja, ni kan se vilket betyg det landar på. Anledningen är som så, att sjunga på armeniska i detta fall ger låten en mer spirituell känsla som den inte skulle ha om den sjöngs på engelska. Kombinera det språket med Sevaks röstresurser och vi har ett paket till låt som är gripande och som jag vill komma tillbaks och lyssna på.

När låten vann den armeniska finalen blev den genast en av mina favoriter. Den har dock sjunkit i mina ögon efter att de gjorde om den. Jag tycker ändå om låten fortfarande, och jag är otroligt glad att de för en gångs skull sjunger enbart på armeniska. Deras bidrag förra året var uruselt för mig eftersom texten var vedervärdig och sjöngs på dålig engelska... Jag önskar Sevak lycka till i Lissabon. Men någon vinst är det inte tal om.

Armenien gjorde bort sig som skickade detta smöriga balladstycke istället för någon av låtarna "You & I", "Poison" eller "Stand Up" från deras nationella uttagning. Sångaren är ointressant och sjunger dessutom falskt. Det finns dock värre låtar i denna semin, så helt nollad blir den inte. Armenien brukar på något underligt vis alltid ta sig till final och så blir nog fallet även i år. Men då gäller det att han sätter tonerna.

Schweiz är betraktad som Eurovision Song Contests födelseland, och med viss rätt då den första upplagan hölls i Lugano. Det året vann man dessutom med Lys Assia och hennes låt "Refrain". Hon återkom till tävlingen två gånger till de efterföljande två åren och avslutade med att ta hem silver 1958. Sedan dess har landet haft vissa framgångar med enstaka topp 5-placeringar och pallplatser, men det var först 1988 som man fick ta guld igen med den numera meriterade kanadensiskan Céline Dion som vann en av de jämnaste omgångarna någonsin, bara en poäng före tvåan! Från år 2000 och framåt har det däremot inte alls stämt för Schweiz. Man har bara fått en topp 10-placering detta millennium och den kom 2005.

En intressant notering är att Schweiz just nu innehar det något tråkiga rekordet i att ha flest sistaplatser i Eurovisionens semifinaler. Sedan år 2004 har det blivit totalt fyra stycken (2004, 2010, 2015 och 2016). Detta rekord delar Schweiz dock med Lettland.

Schweizarna har numera, precis som tyskarna, ganska svårt att få till bra placeringar i ESC. Detta har tidvis varit lite oförtjänt, och årets schweiziska bidrag är ännu ett exempel på ett bidrag som är riktigt bra - men kanske inte för ESC. "Stones" är ett snyggt producerat, modernt och kaxigt bidrag, som slår an på en mörk sträng i tävlingen, precis som årets bulgariska bidrag. Men, tyvärr är det inte alltid en lukrativ sträng att slå an på, tvärtom tror jag det här riskerar att missa finalen just p.g.a. både stämningen och tonen i låten. Till detta kommer problemet att Bulgarien, som har en betydligt bättre låt i samma genre, tävlar i samma semifinal. Tyvärr känns därför detta som ett stolpskott - igen - för Schweiz, trots att låten faktiskt är riktigt bra. Från mig får den iallafall en klar 3.5!

Jag vill verkligen gilla detta bidrag mer än vad jag gör. Den har alla ingredienser för att vara ett bidrag som jag vanligtvis skulle tycka om, men det känns som att den sista ingrediensen saknas. Det är kaxigt, modernt, rockigt och ganska catchigt, men ändå är jag inte såld på det. Har ingen riktigt förklaring till varför heller. Schweiz har haft det tufft de senaste åren och jag tror tyvärr att Zibbz får nöja sig med ett framträdande på tisdagskvällen.

Ifjol var Schweiz min stora favorit då de skickade gruppen Timebelle, men på grund av ett inte allt för bra liveframträdande gick det inte så bra som jag hoppades. Ändå gillar jag fortfarande fjolårets tävlingsbidrag mer än vad jag gillar "Stones", även om årets låt är en av de bättre i årets startfält. Jag tycker så här: Zibbz bjuder på en av de modernare låtarna och numren, men det faller på att det blir lite för mainstream. Jag har försökt och försökt få upp Schweiz på min topp 10-topplista över alla bidrag, men hur jag än vrider och vänder så är det för mycket som saknas för att det ska bli "bra". I själva Eurovision hoppas jag dock att Schweiz tar sig till final, men jag är tveksam till att det kan bli några större framgångar trots ett betydligt sent startnummer. Det finns en risk att de kommer sämre än vad de förtjänar.

Det här är en av de mer intressanta låtarna Schweiz har skickat på ett bra tag. Här har vi en låt som är ganska attitydfylld och vet var den vill komma. Detta stärks av en tung basgång som får stå för hooken med dess "mhm"-tongång. Budskapet till låten är också bra, en låt som berör mobbar-mentaliteten som tycks bli allt mer vanlig vart man än går. En sak som stör mig dock är att Corinne har en tendens att "översjunga", och skulle hon låta surt i nån passage på grund av det, då kan det orsaka en del skada i låten. Man får hoppas att hon inte tar för stora risker när det väl kommer till kritan.

Som jag skrev inför landets nationella final så är Schweiz ett av mina favoritländer i eurovision. Då påpekade jag att det inte gått så bra för dem på sistone. Min teori var att Schweiz de senaste åren kört på ett förlorande koncept, nämligen att man skickar en kvinnlig sångerska som sjunger en powerballad och som sedan mördade finalchanserna med ett uselt framträdande. Jag älskade både ”Time to shine” och ”Apollo” och anser än idag att båda bidragen var mer än värdiga en finalplats.

Jag påpekade även att landet borde skicka någonting annorlunda och hade låten Compass som favorit. I slutändan vann som bekant låten Stones en låt med mycket attityd och rockig framtoning.

Det är definitivt ingen powerballad, och de bryter det mönstret landet har haft de senaste åren. Frågan är hur det kommer att fungera i Lissabon. Jag hoppas personligen att Zibbz ska gå till final, de förtjänar det verkligen. Och andra sidan så förtjänade bidragen "Era Stupendo", "The highest heights", "Il pleut de l'or", "Unbreakable", "You and me" (Som för övrigt är tidernas mest underskattade ESC-bidrag), "Time to shine" & "Apollo" också finalplatser. Men samtliga misslyckades brutalt...

Här har vi en låt som jag gillade skarpt när Schweiz hade sin nationella final. Då tyckte jag att det var en riktigt bra låt. Allt eftersom tiden har gått har den bara sjunkit för mig och jag tycker mer att det är en i raden av alla utfyllningar till låtar numera. Schweiz har haft det tufft i tävlingen och likt Finland och Island inte heller varit i final sedan år 2014. Jag har svårt att se att den negativa trenden bryts i år utan det lär nog inte bli någon final för Schweiz i år heller.

Irland är än idag betraktat som en av de mest framgångsrika i Eurovisionens historia, och med all rätt. Detta i första hand tack vare deras ihållande rekord i flest vinster. Detta favoritskap har emellertid inte hållit i samband med millennieskiftet, då man bara kommit på topp 10 tre gånger, nämligen 2000, 2006 och 2011. Sedan har Irland inte haft ett så lyckat facit i att kvala vidare till finaler sen semifinaler infördes, då man bara lyckats gå vidare fem gånger på 11 försök.

En intressant notering är att Ryan O'Shaughnessy som tävlar för Irland i år är syskonbarn till Gary O'Shaughnessy som tävlade för Irland 2001 med "Without Your Love".

Årets irländska bidrag är ett av ett handfull bidrag i år som har lämnat mig helt oberörd. Jag känner faktiskt ingenting när jag lyssnar på det här, trots att låten ändå ger sken av att ha ett budskap. Och visst får jag erkänna att Ryan sjunger helt okej, och att det är en välstämd ballad, men hos mig så händer ingenting. Kan inte ge mer än 2 här - det här borde inte nå finalen.

Det är finstämt och välsjunget, men också rätt tråkigt. Vi har hört denna typen av låtar så många gånger innan och de har egentligen aldrig funkat. Jag tycker ändå låten är rätt ok jämfört med andra tråkiga bidrag i år och är långt ifrån det värsta jag har hört. Men det händer inte så mycket mer för mig. De mesta mästarna lär nog få vänta ett tag på sin åttonde seger.

När det gäller Irland tycker jag inte det finns något att anmärka på i år. Jag får lite Erik Segerstedt & Tone Damli-känsla (deras framträdande från Melodifestivalen 2013) när jag hör låten och det gör mig glad. Problemet som irländska Ryan kommer att ställas inför i Lissabon är hur tuff denna semifinal är. Trots att Ryan går ut näst sist för tisdagskvällen så tror jag han kommer få det svårt. Det finns allt för många andra som förvisso inte har likadana nummer men liknande nummer som sticker ut mer. Min åsikt är att låten är fin och Ryan verkar vara en bra artist. Men tyvärr tror jag Irland kanske får räkna med att det blir de eller Island som kommer sist i semi 1.

I ett annat sammanhang hade jag kunnat se det här som en hyfsad popballad med lite 90-talsvibbar. Men jämfört med det andra vi får se i semifinal 1 blir den här väldigt anonym. Jag tycker nästan att Irland borde ta en time-out och fundera på vad de egentligen vill med den här tävlingen. För det som jag sett vara ett genomgående problem för dem på senare år har varit att i princip varje låt man skickat har varit alldeles för simpel och/eller minimalistisk för att utmana, och i förlängningen har låtarna alltid drunknat i konkurrensen med andra låtar som varit mer slagkraftiga. Den här är inget undantag.

Ja, den är väl fin. Men originell är den ju knappast. Bara en långsam ballad med klyschig text. Jag försöker alltid att skriva så mycket som möjligt, men jag har helt enkelt ingenting att säga om det här otroligt intetsägande bidraget. Den här kommer glömmas bort och Irland missar finalen återigen.

Det går tufft för mesta mästarna av Eurovisionen. Man har inte varit i närheten av vare sig topplaceringar eller finalen på flera år nu och jag är tveksam om den här finstämda balladen kommer ta landet till nya höjder. Istället för att skicka samma koncept som man skickade ifjol borde man kanske kommit med något nytt? Jag hoppas att formsvackan snart tar slut för Irland, men jag räknar inte med att detta sker i år.

Cypern gjorde sin debut i Eurovision 1981 och inledde starkt med en sjätteplats, bara för att sedan höja sig året därpå med att bli femma. Men efter det har framgångarna i tävlingen inte duggat särskilt tätt, deras bästa placering har fortsatt vara femte plats, som de lyckats uppnå två gånger till. Annars har Cypern på senare år inte lyckats särskilt bra, trots att låten man tävlade med 2012, "La La Love", blev en hit i Sverige och även fick Sveriges 12:a bland annat.

En intressant notering är att det är tredje året i rad som svenska låtskrivare står bakom Cyperns Eurovisionbidrag. Efter två år med Thomas G:son är det nu svenskgrekiska Alex P. som styr rodret tillsammans med ett ytterligare gäng låtskrivare.

Cypern är ett av de länder som gjort det till tradition att bruka svenska låtskrivare - en tradition som dock bara resulterat i 16:e-22:a placeringar i finalen. Till plussidan hör dock att landet numera hör till finalistgänget - som brukar klara kvalificeringen till finalen. Årets cypriotiska popalster torde också klara sig till final, men det tillhör knappast det bästa svenskproducerade som skickats in i år. Det är visserligen snyggt, modernt och uppdaterat - och lägg därtill rejält kaxigt, men det faller lite grann på att det inte är särskilt minnesvärt. Tyvärr finns ingen hook, inget att lägga på minnet och ingen omedelbar refräng! I och med det, så lär det knappast bli någon topplacering för Cypern, men pluspoäng från mig för den moderna touchen!

Detta är praktexempel på musik jag avskyr. Det har ingenting som tilltalar mig. Till och med etno-inslagen som jag annars hade gillat blir intetsägande i denna smörja. Det känns billigt och påklistrat. Det är just denna typen av musik som jag tycker har förstört Eurovision de senaste åren. Som tur är så börjar vi gå ifrån den eran. Cypern är dock kvar. Jag upplever som att de hade riktigt bråttom och bara tog fram lite samples de hade liggande, lät en tjej som har utseendet sjunga, och sen klistra på lite etniska toner på det. Det är en tråkigare variant av "La La Love". Som tur är så är inte Sverige i denna semifinal för att ge dem en 12a igen.

Okej, låt mig börja med att recensera själva musikvideon som jag tycker känns väldigt stereotypisk, vilket är lite tråkigt i just det här sammanhanget. Så man får hoppas att numret tänks om inför live-framträdandet.

Tänker jag bort bilden från videon för ett ögonblick och bara lyssnar på själva låten så hör jag att Alex P. & co har försökt göra en ny sommarpop à la "La La Love" men enligt mig misslyckats totalt. Låten känns alldeles för tråkigt uppbyggd och är väldigt mycket "fast food music". Tyvärr tror jag ändå att folk kommer köpa låten och numret i tävlingen, och i och med att Cypern har fått det gyllene läget att gå ut sist i startfältet så räknar jag därför med att Cypern trots allt går till final. Men det kommer också att ske på bekostnad av en bättre låt. Efter att jag har haft Cypern som favorit tre år i rad faller de ned i bottenträsket för mig i år.

Här har vi nog faktiskt urtypen av en speciell stil av låt jag inte gillar. Jag tycker det märks väldigt tydligt att när man gjorde denna låt ville man spela på Elenis "sex appeal" i första hand och konstruera låten därefter. Vi har sett det tidigare gånger där det resultatmässigt gått bra för såna låtar förvisso, Grekland '08 och Turkiet '09 för att ta några exempel. Men jag har aldrig gillat dem. Sådana här typer av låtar tär på min energi och jag blir verkligen utmattad av att försöka lyssna på dem. Ryser av obehag när jag misstänker att Cypern kommer bjuda på årets nakenchock...

Vad tusan är det som har hänt med Cypern? För ett par år sedan var det ett av de länderna som alltid gick mig obemärkt förbi i Eurovision. Nu är de i min topp 10 för tredje året i rad. (Alter Ego var min 1:a och Gravity var min 4:a.) Årets bidrag är en energisk poplåt med mycket attityd. (Men inte för mycket som i exempelvis Israels bidrag...) Frågan är hur detta kommer att fungera i Lissabon. En finalplats är möjlig, men med tanke på att de två föregående bidragen bara fick en varsin blygsam 21:a placering, så skulle jag inte räkna med en framstående placering i finalen. Personligen skulle jag hemskt gärna se den här låten i topp 10.

Glad upptempo-pop med sköna rytmer från Cypern. Hoppas på ett snyggt scenframträdande och att det låter lika bra när det kommer till live-sången. Cypern och Finland har liknande dansanta låtar i semi 1 och är de största hoten mot varandra.

Norge gjorde sin debut i tävlingen 1960 och inledde hyfsat med en delad fjärdeplats, men kom sakta men säkert bli ett av de minst framgångsrika länderna i Eurovisionen, då man förutom ett brons år 1966 åkte på en hel del bottennapp dessutom lyckades skramla ihop 6 stycken jumboplatser, bland annat den mest ökända utav dem 1978 när man åkte på den första nollpoängaren under det moderna röstningssystemet, innan man till slut tog sitt första guld år 1985. Här började Norge få lite större flyt då man fick ett antal placeringar i topp 5 innan man vann igen 1995. I modern tid har Norge haft ett klart bättre flyt då man sedan 2004 inte bara gått till final 8 av 11 gånger, utan också nått topp-10 sju gånger, och toppade det 2009 när Alexander Rybak tog en jordskredsseger i Moskva.

En intressant notering är att Norges representant Alexander Rybak redan har varit med och tävlat en gång, nämligen år 2009 med låten "Fairytale". Han vann då hela tävlingen och satte då poängrekordet 387 poäng. Med dagens poängsystem hade det resulterat i 690 poäng. Men oavsett vilket innebär det att förra årets vinnare Salvador Sobral ändå skulle ha slagit Rybaks poängrekord oavsett om dagens system varit verksamt år 2009 eller inte.

En intressant notering man kan göra är att alla tidigare ESC-vinnare som ställer upp i ESC igen, tenderar att göra så med total brist på självinsikt och med enormt stort självförtroende. Just därför tenderar också deras comeback-låtar vara överdrivet bombastiska, eller överdrivet suggestiva. Charlotte Perrelli 2008, Dana International 2011, eller Lena 2011 påminner oss om det - och i samtliga fallen gick det illa i slutändan. I Rybaks fall, så är problemet inte suggestiva undertoner eller bombastiska schlagerdängor - utan hans ego. Låten är nästan lite arrogant enkel - och är helt uppenbart ett bevis för att Rybak antingen inte hade någon tanke på att få åka till ESC igen utan bara ville lattja lite på norsk tv, eller att han trodde sig kunna vinna med vilken skit som helst eftersom han är den han är. I vilket fall som helst så är låten en skymf mot tävlingen, då vare sig låttext eller scenografi innehåller någon tillstymmelse till logik. Allt är istället fokuserat på honom, i rollen som någon slags låtskrivar-guru. Ironin att han själv står bakom denna hopplösa låt är uppenbar. Han får iallafall poäng för att han har den gladaste sången i tävlingen - det är mycket som är mörkt annars.

Jag erkänner, jag gillar verkligen det här. Det är en väldigt enkel låt, men Alexander är en mästare på att underhålla och jag blir genuint underhållen. Ibland behöver man inte göra det komplicerat för att lyckas. Och ja, jag tycker låten påminner en del om Bruno Mars superhit "Uptown Funk", men jag väljer att se förbi det i det här fallet. Det är något trallvänligt och glatt med denna låten som får mig på gott humör varje gång jag lyssnar på den. Denna låt kommer leva på Alexanders gamla meriter i tävlingen, och kommer därför ta honom till final. Ingen annan i tävlingen hade kommit undan med detta bidrag.

Då var Alexander Rybak tillbaka i Eurovisionen igen. Som tidigare vinnare av hela tävlingen och dessutom med sin tidigare rekordsumma i bagaget har han ju egentligen allt att förlora på att ställa upp en gång till. Se bara hur det gick för till exempel Eurovisionvinnarna Charlotte Perrelli (1999) och Dana International (1998) när de kom tillbaka efter 10-15 år för ett nytt försök - bägge fick betydligt sämre placeringar mot vad många trodde att det skulle bli (och även jag själv i åtminstone Charlottes fall). Det som Rybak dock vinner på, som både Charlotte Perrelli och Dana International missade, är att han har en väldigt ihågkommande låt. För oavsett om man hör den för första gången i direktsändningen eller har spelat den miljarder gånger på Spotify så sätter den sig direkt med sin påklistrade tuggummirefräng. Så Rybak lär ändå gå långt i år, även om det inte blir en ny seger. Så Johnny Logan kommer nog få vara kvar som ensam på tronen att ha vunnit Eurovision två gånger.

Min personliga åsikt om Alexander Rybaks "That's How You Write A Song" då är att jag tycker att låten känns mer som ett skämtbidrag än ett riktigt bidrag som han hade med sist. Fairytale var en bra vinnare, den här låten gillar jag inte.

Om det var någon som hade allt att förlora på att komma tillbaka var det Alexander Rybak. Ett problem var att efter att han vann med "Fairytale" föll han lite under radarn fram tills ifjol när han gjorde en (i mitt tycke vacker) engelskspråkig cover på "Amar Pelos Dois". Så när han då ska tävla igen trodde jag att det skulle bli med en låt i det stuket och så är det det här han kommer tillbaks med. Det låter nästan som en audition till en inte så bra adaption av en Sesame Street-musikal. Anledningen dock till att jag inte sätter en nolla här, är för att Rybaks inspiration till den här låten kom från massvis med brev han fick från flertalet barn efter att han vann, där han fick massvis med frågor om hur man kunde skriva en låt och bli en artist som han. Och på sätt och vis ger han ett bra svar på det i refrängen; Steg 1, tro på det, steg 2, kör på. Trots att låten är bedrövlig är den skriven med goda intentioner, och därför får den alltså en poäng.

Jag var inte överförtjust i Rybaks tidigare bidrag, även om jag lärt att tycka om låten med åren. Min favorit i årets norska uttagning var Tengo Otra med sångaren Alejandro Fuentes. En emotionell poplåt framförd på ett så vackert språk som spanska. Bidraget som Norge nu valt att skicka är en tramsig men glad låt på engelska. Jag tycker det är oerhört märkligt att Rybak väljer att sjunga på just engelska när han släppt låtar på både norska och ryska. Jag kan egentligen inte säga någonting dåligt om låten annat än att den är tramsig, men catchy är den. Jag tror definitivt att Norge tar sig till final och att Sverige ger höga poäng. Men om det blir någon framstående placering är osäkert.

Kärt återseende. Alexander Rybak är verkligen ett proffs när det kommer till att underhålla. Låten är egentligen inget vidare, men den är catchy och småtrevlig ändå. Det är lite riskabelt att komma tillbaka till tävlingen efter att ha vunnit den en gång tidigare. Men jag tror inte Alexander förväntar sig att vinna ytterligare en gång. Hursomhelst kommer Norge garanterat ta sig till finalen och placera sig högt.

Rumänien debuterade i Dublin år 1994, men fick inte alls till det då man slutade på en snöplig 21:a plats, och skulle inte synas till i en Eurovisionsfinal förrän 1998, vilket även där blev en flopp. Med deras dystra facit blev det en smärre skräll när man år 2002 lyckades klättra till en niondeplats, och där började Rumänien få till det i tävlingen, då man bland annat rodde hem två bronsmedaljer år 2005 och 2010, och än idag är Rumänien en utav väldigt få länder som aldrig missat en semifinal. 2016 däremot uteslöts Rumänien från tävlingen under tämligen kontroversiella omständigheter, men i fjol kom man tillbaks med storslam och lyckades bli sjua.

En intressant notering är att det är sjunde gången sedan år 2010 som Rumänien väljer att skicka en grupp/duo till Eurovision. Enda gången det här årtiondet de valt en soloartist var 2013 när det skickade operasångaren Cezar. Även 2016 valde de en soloartisten (Ovidiu Anton) men blev diskade och fick inte tävla alls det året.

Årets rumänska bidrag har i princip gått mig förbi helt obemärkt! Det här är en typ av bidrag som jag glömmer ens innan jag har hört dem, vilket inte är ett bra tecken! Man lyckas inte beröra, chocka eller förarga någon, tvärtom så känns detta som en klockren toapaus. Kan hända, är Rumäniens 100%- kvalificeringshistorik historia nu?

En låt som bara är där. Jag lyckas ständigt glömma bort att den är med i tävlingen. Tanken "vad var det Rumänien tävlade med nu igen?" har flugit genom skallen på mig flera gånger. Och det är inget gott tecken. Vi lyssnar ändå på låtarna ganska mycket. Tänk då en casual som bara ser tävlingen. Den personen kommer definitivt glömma bort denna låten. Jag gillar rocklåtar, men denna låten förstör allt för mig och vad rock innebär. Jag är ledsen Rumänien, bättre lycka nästa gång.

Rumänien har varit mitt favoritland många gånger, inte minst 2016, då de tyvärr inte fick tävla, och 2017, för att det var en rolig mix med joddlingen. Därför är det tråkigt att årets rumänska bidrag inte är något att hänga i julgranen. Allting som detta rockband försöker förmedla under sina tre minuter känns bara deppigt, skrikigt, ogenomtänkt och tråkigt. Rumänien har ju haft en tendens att alltid gå till final sedan semifinalsystemet infördes, men i år hoppas jag verkligen att det blir ett trendbrott på den punkten för just Rumänien. Detta för att det finns så många andra låtar som är absolut mycket bättre och intressantare att få höra en gång till i finalen.

Vanligen brukar jag tycka om låtar i denna genre men det finns ett stort problem som ödelägger låten för mig. Det tar 1:20 för den här att komma igång. Då har jag redan hunnit gå ner och koka te, fixa disken, och komma tillbaks till tv:n. Då är det alldeles för sent! Nu när man också fått startnummer 2, vilket brukar vara dödens kyss i dessa sammanhang tror jag Rumänien får säga just "Goodbye" till sin finalplats i år.

Det här är precis vad jag skulle kalla tre minuter av absolut ingenting. Bara en tråkig rockballad som framförs på engelska. Texten säger mig ingenting alls. Jag kommer knappt ihåg vad det är jag har lyssnat på. Hela bidraget påminner mig om Armeniens "Lonely Planet" som tävlade 2013. Låten ignorerades av fansen men tog sig mirakulöst till final. Det bidragen har gemensamt är att de är intetsägande rockballader som ignoreras av fansen. Kan detta bli första gången Rumänien inte går till final? Inte mig emot.

Rumänien är ett av fem länder som har 100 % final-kvalificering. I år kan det bli första gången någonsin som man missar en finalplats med denna midtempo-rocklåten som tar alldeles för lång tid på sig att komma igång och som bara tuggar på utan att man blir berörd. De hade så mycket bättre alternativ att skicka än det här. Jag känner lite att de får skylla sig själva.

Serbien är en stat som uppstod ur spillrorna efter att Montenegro bröt sig ur i maj 2006, och 2007 gjorde båda två länder debut. För Serbiens del blev det succé direkt då man vann, vilket är första gången det hänt sedan Schweiz vann på hemmaplan i tävlingens första upplaga. Man fick också bra resultat som värdland året efter när man slutade sexa. Men sedan dess har det varit lite upp och ner. 2009 missade man finalen för första gången, vilket även drabbade dem 2013 och 2017. Men så har man även lyckats bärga hem ett brons 2012.

En intressant notering är att landet för första gången kommer att skicka en låt som framförs på torlakisk dialekt. Huvudspråket för låten är visserligen serbiska, men några enstaka fraser kommer att framföras på den torlakiska dialekten.

Mmmmm.... 00-talet är tillbaka, och denna gång är det Serbien som skakar liv i den gamla etno-trenden igen! Medan grannlandet Montenegro satsar allt på en hederlig balkanballad, så fläskar alltså Serbien på med en etno-disco mash-up som bär tankarna till både Bulgarien 2007 och Serbien 2008. Det är vackert, det är lidelsefullt, det är romantiskt, men framförallt är det - gammalt. Det här kommer aldrig att funka 2018, det är helt enkelt alldeles för gammaldags. Men mitt nostalgiska hjärta går igång på det här - och med ett snyggt etniskt scennummer så kommer jag iallafall rösta på Serbien i den andra semifinalen!

Jag tycker det är kul att Serbien går tillbaka till det man kan. Även om det inte är en ballad denna gången. Det är inte den bästa låten, men det är kul. Framför allt tycker jag huvuddelen av låten faktiskt är bra. Sångaren Mladen Lukić slog igenom i första säsongen av X-Factor Adria där hans mentor var självaste Željko Joksimović. Tyvärr åkte han dock ut i första omgången när veckofinalerna drog igång. Men han visade att han var en oerhört duktig sångare. Här får han inte så stor möjlighet att visa det, men i det lilla så briljerar han ändå. Kul att serberna slutat experimentera och går tillbaka till sina rötter, även om detta är så långt bort från 2018 man kan komma.

Jag är väldigt kluven till årets serbiska bidrag och detta för att jag inte riktigt vet hur bra eller dålig låten är. Ena lyssningen blir jag bara uttråkad medan andra lyssningen är det lite mer intressant. Som helhet är låten någorlunda okej, men samtidigt är det så otroligt mycket grejer som händer på scenen som bara gör det rörigt. I det här fallet kommer det att stå och falla med hur de gör sitt liveframträdande i Lissabon. Om det blir som i den nationella finalen är jag ganska tveksam till att Serbien går vidare till finalen eftersom konkurrensen är hög även i denna semifinal. Det positiva och det som höjer mitt betyg lite grann är att de sjunger på sitt modersmål serbiska och att det låter som Balkanmusik ska låta. Till skillnad från när de ifjol försökte satsa på svengelsk popmusik som inte riktigt höll måttet.

Till och börja med är jag glad att Serbien sjunger på sitt modersmål igen, det var ett tag sen sist. Det här är sannerligen en intressant låt att lyssna på, man vet inte riktigt var man har den eller var den ska ta en. Det finns alltid en ny överraskning i varje del. Huvuddelen, där den manlige sångaren sjunger och körtjejerna kör sitt i bakgrunden är nog den bästa delen i låten, det är ett parti jag märker att det ofta fastnar i mitt huvud och jag går omkring och nynnar på ibland.

En blandning av folkmusik och modern popmusik? Varför inte! Låten är lite som ett lyckat experiment. Jag blir smått fascinerad varje gång jag hör den. Att Serbien dessutom släppt taget om engelskan och gått tillbaka till sitt egna språk är ett stort plus. Jag hoppas att det ska gå bra för landet. Men något säger mig att Serbien eventuellt kommer att missa finalen. Det kan vara så att låten helt enkelt är för konstig för den större skaran.

Serbien har även de hittat tillbaka till rötterna och det glädjer mig. Låten är bra och jag är svag för balkanmelodier. Jag tycker den saknar det där lilla extra för att fånga mig helt och hållet. Det är alldeles för många ingredienser och den tar tid på sig att komma igång. Det blir ett mitt-emellan-betyg från mig.

San Marino är den senaste mikrostaten som gjort debut i Eurovision, och är nu den enda som fortfarande aktivt deltar. Sedan 2000-talet har mikrostater haft en rejält brant uppförsbacke, Monaco missade finalen tre gånger på raken innan de hoppade av, Andorra missade på sex försök och hoppade av dem med. San Marino har inte haft det så lätt heller, man har i många fall varit långt bort från en finalplats, med undantaget 2014 där man faktiskt lyckades ta sig upp, även om det sen kraschlandade till en 24:e plats. Men sen dess har landet inte varit i närheten, och senaste gången lyckades man bli sist med endast en poäng.

En intressant notering är att San Marino första gången har anordnat en egen (inter)nationell final. Tidigare har landet alltid valt artist och bidrag internt.

We are the heroes of our time!! Oah oaaah oh oh..... Eller? Var det inte den låten? Skumt.. De låter mycket lika... Frågan är hur mycket man kan sno ifrån en Eurovisionvinnare utan att det blir plagiat? Det är ju en juridisk fråga, som jag inte kan svara på. Men hur mycket kan man sno ifrån en Eurovisionvinnare innan det blir patetiskt? Betydligt mindre än vad San Marino har gjort - helt uppenbart. Det här är pinsamt - och rent löjeväckande beteende från San Marino då man så uppenbart har baserat nästan hela sitt bidrag på Måns Z:s vinnarlåt från 2015. Trots att landet hade en spännande och förvånansvärt bra uttagning, så blev resultatet ännu en bottennotering. Tänk om, och tänk rätt nästa gång!

Jag vet inte vart jag ska börja. Vi börjar med en fråga; Är detta årets sämsta bidrag? Absolut. Ibland undrar jag om man i San Marino inte har tillgång till musik från resten av världen. Trots att man gjort sig av med Valentina Monetta och Ralph Siegel så lyckas man ändå med bedriften att skicka den sämsta låten i tävlingen. Inte bara har de mer eller mindre tagit "Heroes" och gjort en sämre kopia av den, de har dessutom klämt in en rap-del i låten. Detta är en låt man inte kan beskriva, utan man måste uppleva den för att inse hur dåligt det är. Jag skrattar varje gång jag hör den och skämskudden åker fram och jag vill kväva mig i den när hon börjar rappa. Kom ihåg att jag inte skrattar för att det är kul, utan för detta är 3 minuter av ren cringe! Jag hade uppmanat San Marino att bara ge upp, men jag känner att jag behöver min dos av 3 minuters cringe minst en gång per år.

San Marino, ni anordnade en stor uttagning för att välja något seriöst till Eurovision som skulle kunna hålla hela vägen och vad händer? Jag fattar ingenting! Låten är bedrövligt dålig men det enda som räddar det hela är att sången sitter bra. Men jag kan faktiskt inte ge poäng till den här låten för den är som sagt var dålig.

San Marino testade ett nytt koncept att välja låt och artist som såg ganska intressant ut, men precis som i många fall byggdes inte Rom på en dag. Utan att bli för långrandig kan jag konstatera att hur det hela sköttes säkert gav en del huvudvärk för mikrostaten.

Själva låten då... jag ska inte vara så cynisk att säga att den är totalt plagierad av "Heroes" (Sverige 2015). Det finns vissa likheter, javisst, men jag ser de tydliga skillnaderna också. Egentligen ganska hyfsad låt som inte gör så värst mycket väsen av sig. Rappartiet hade jag i och för sig kunnat acceptera i sig självt, men jag tyckte inte det gifte sig så bra med resten av låten.

San Marino är mitt absoluta favoritland i eurovision. Jag älskar alla deras bidrag och har haft dem i min topp 10 varenda år de tävlat. Du som läser tror säkert att jag är ironisk. Men jag är faktiskt helt seriös. Vad som är oerhört tråkigt är att landet är så smärtsamt underskattat i tävlingen. Inte en enda gång har de fått den framstående placeringen de förtjänat sedan debuten 2008.

Årets bidrag är en catchy poplåt. Texten är inte så märkvärdig. Men jag rycks med i melodin och kommer ofta på mig själv med att nynna på den. Dessutom gillar jag Jessika och Jenifers attityd på scenen. De är coola och kaxiga, men inte på ett överdrivet sätt (som exempelvis Netta från Israel...)

Jag nog är den enda i panelen. Kanske till och med den enda i hela Europa som är fullkomligt övertygad om att San Marino kommer att gå till final (Nej jag är fortfarande inte ironisk). Visst, de har ett dåligt utgångsläge. Men det har funnits sämre bidrag med mycket sämre utgångslägen som ändå lyckats kvalificera sig till finalen. Låten är asgrym och jag är övertygad om att Jessika och Jenifer kommer göra ett supergrymt framträdande. Lägg även till att de har goda chanser att få höga poäng av Malta & Tyskland, länderna som artisterna härstammar ifrån. Italien som är deras enda grannland. Och Montenegro, som har för vana att ge poäng till dem. Heja San Marino!

Jag är glad att en av mina absoluta favoritartister från Malta får möjligheten att tävla i Eurovision efter flera försök att nå dit med sitt hemland. Det är bara så synd att hon inte kommer dit med en tillräckligt bra låt. Det första jag tänkte på när jag hörde denna låten var att det är en exakt kopia av Måns Zelmerlöw's "Heroes" i refrängen. Det här kommer inte fungera. Det är alldeles för rörigt och platt. Givetvis stannar denna i semin utan tvekan. San Marino var nära på att stå över årets tävling och kanske dröjer det till vi får se dem i tävlingen igen om det blir fiasko i år igen?

Danmark var det första nordiska landet att närvara i Eurovision när man debuterade 1957 med den gamla klassikern "Skibet skal sejle i nat", vars framträdande blev känt för den 33 sekunder långa kyssen. Till skillnad från vissa nordiska länder fick Danmark till det bra redan från start då man inledde med att bli trea det året samt att sen år 1963 bärga sin första seger. Trots detta hoppade Danmark av 1967 och kom inte tillbaks förrän 11 år senare där man länge hade ganska skralt med topplaceringar fram till på 80-talet då man kom in i en mer positiv trend med flera topp 5-placeringar. Efter en nedgång under nittiotalet lyckades Danmark år 2000 ta sin andra seger, 37 år efter sin första! Lyckligtvis behövde man inte vänta lika länge på sin tredje seger 2013. På senare år har det inte gått lika bra, man har missat två finalplatser på raken, i fjol var man tillbaks i final igen men hade ingenting med någon toppstrid att göra. Kan Danmark steppa upp i år?

En intressant notering är att låten är enligt artisten själv inspirerad av legenden Magnus Erlendsson, som var en hövding på Vikingatiden. Själva låten handlar om hans vägran att slåss vid slaget om Anglesey sound år 1098. Till skillnad från den traditionella bilden av viking så trodde inte Erlendsson på krig eller plundring. Dessa värden reflekteras i låten, att lyssna och tolerera sina medmänniskor samt att försöka lösa konflikter på ett fredligt sätt.

Danmark tar oss i år, inte tillbaka till vikingatiden, utan till 00-talets etnolåtar. Uppenbart höga på Vikings-seriens framgångar har man alltså i år valt att skicka "Higher ground" med en artist direkt hämtad från Hobbit-filmerna. Låten däremot är direkt hämtad ur 00-talets etnoträsk, med influenser av Magnus Bäcklund, E-type och Roger Pontare - och hade sannolikt sopat banan med alla ESC-bidrag 2005. Nu 2018, så är detta däremot nästan skrattretande gammaldags, och allting känns som ett ratat Mello-bidrag som Björkman kastat bort vid första lyssningen. Och som av en händelse, så är det faktiskt just det som har hänt med "Higher ground"! Kort sagt: detta är hopplöst utdaterat och irrelevant för årets ESC, och ett nästintill pinsamt uppenbart försök att anspela på populära historiska serier och filmer. Utan tvekan det sämsta Danmark har skickat på mycket länge!

Jag fullkomligt älskade denna låten när bidragen för årets Eurovision började trilla in. Men den har gått stadigt neråt sedan dess. Om det beror på att andra bättre låtar kommit eller om jag lyssnat sönder den vet jag inte. Men jag tycker i grunden att det är en bra låt och jag gillar hela auran kring den. Kanske något utdaterad, men när det är bra så kvittar det. Hade dock önskat en sångare med lite mer riv i rösten.

Efter förra årets tråkiga poplåt från Danmark skickar de i år värsta överraskningen - som gör mig glad och inspirerad. Jag fängslas av Rasmussens framträdande och detta är helt klart ett av årets guldkorn. Sedan finns det säkert en och annan som kommer att tycka att låten är löjlig och gammaldags, och att den inte kom med i Sverige och vann i Danmark istället (lex 2010). Till dessa personer säger jag bara att för mig får Danmark gärna vinna placeringsmässigt över Sverige i årets Eurovision, för den här låten är bra på riktigt trots att den kanske inte är up-to-date och saknar både LED-väggar och neonljus. Men detta är härligt.

Wow, var kom den här killen ifrån? När jag tänker Danmark i Eurovision tänker jag mest på lättsinniga, lättviktiga poplåtar. Och nu går man på tung Game of Thrones-musik som påminner mig lite om Roger Pontares verk ("Silverland" till exempel). Danmark är för mig största överraskningen i år. Den här låten är riktigt bra, den har ett bra driv med en pampig ljudbild och passar väldigt bra på en livescen, vilket Rasmussen också lyckas visa i sitt framträdande. Jag brukar vanligen inte gilla när svenska låtskrivare tävlar för andra länder eftersom låtarna de skickar ofta blir väldigt plastiga, men det här är undantaget som bekräftar regeln. Det bisarra i detta är att den här låten skickades till Melodifestivalen och sållades bort. Och så vinner den i Danmark. Lite skrattretande kanske. Nåja, hatten av för våra grannar i syd, jag trodde inte ni skulle ha det här esset i rockärmen! Jag vet inte om det är den bästa låten Danmark skickat hittills, men den är där uppe och nosar.

Jag stämmer in i hyllningskören och hyser beröm till vårt kära grannland till ett bra val av såväl artist som låt. Detta bidrag är oerhört pampigt och ger mig hårresningar, både låten som sådan och framträdandet. Helt klart ett av de bästa bidragen Danmark skickat någonsin. I årets Eurovision-tävling är det ett antal bidrag som jag har valt att ge full pott till och Danmark är ett av dessa länder. Danmark brukar ha en förmåga att plocka upp ratade Melodifestival-bidrag och det brukar gå bra för just dessa. Även om jag tror att Sverige får en bättre placering än Danmark i årets tävling, så är jag övertygad om att det blir en finalplats för Rasmussen.

Ryssland gjorde sin debut 1994 och inledde skapligt med en niondeplats. Efter det hade man ett ganska ljummet 90-tal där man bara medverkade två gånger till och som bäst kom på 15:e plats. Efter två års frånvaro kom man tillbaka år 2000 och då kom maskineriet igång då man knep silver. Sedan dess har man allt som allt ordnat sju pallplatser varav ett guld år 2008. Ryssland är alltså en av de mest framgångsrika länderna i modern tid då man tillsammans med Sverige har nått topp 5 nio gånger detta millennium. Men i fjol var det andra rubriker, Ryssland hade då skickat Julia Samoylova till Kiev och där blev det problem. Hon hade uppträtt på Krim efter att Ryssland hade annekterat den regionen, vilket gjorde att Ukraina vägrade släppa in henne i landet för att tävla. Detta ledde till att Ryssland tvingades hoppa av. I år får Julia Samoylova en ny chans.

En intressant notering är att landet väljer att skicka Julia Samoylova som egentligen skulle ha tävlat i Kiev förra året med låten "Flame is burning". Men då hoppade Ryssland av tävlingen eftersom att deras artist fick inreseförbud till Ukraina p.g.a. att hon uppträtt på det annekterade Krim utan tillstånd från ukrainska myndigheterna.

Ryssland har sedan 2013 blivit en mycket kontroversiell nation i ESC - och årets ryska bidrag accentuerar verkligen landets särställning just i den saken. Julia fick ju inte delta ifjol, p.g.a. sina kopplingar till annekterandet av Krim, och att man också väljer att skicka henne i år är ju helt klart en politisk markering. Att hon dessutom är rörelsehindrad sätter ytterligare fokus på hennes artistskap, vilket stör mig lite. Det här är nämligen ett av de klart sämsta bidragen i år, och ifrån Ryssland någonsin. Tyvärr beror mycket på att Julias handikapp även hörs när hon sjunger, eftersom hon inte får samma andningsförmåga som andra. Det gör att allting låter oprofessionellt. Samtidigt är låten i sig riktigt taskigt ihopsatt - och allting luktar dålig produktion. Jag hoppas att Europa ser detta för vad det är - och låter Ryssland se finalen från läktarna i år.

Jag vill verkligen inte vara personen som verbalt sparkar på en handikappad person, men jag måste vara ärlig i mitt omdöme. Och hennes handikapp är något som ryssarna säljer in mer än själva låten. Ryssland har genom åren varit experter på att fiska sympatiröster. Inte bara väljer de en handikappad sångerska, men de väljer samma sångerska som inte fick tävla i Ukraina förra året. Luktar politisk agenda lång väg.

Låten i sig är helt värdelös. Julia är ingen dålig sångerska, men man hör att hennes handikapp påverkar hennes sång och hennes uttal blir även konstigt. Så det gör att jag inte blir imponerad av hennes sång. Det känns mer som att ryska tv-bolaget utnyttjar hennes handikapp för att få fler röster och att Julia bara hamnat i en konstig sits. Därför får hela den här smörjan en stor fet nolla. Kombinationen av Rysslands uppenbart politiska motivation, jakt på sympatiröster, samt en låt som faktiskt är dålig.

Efter förra årets sena avhopp från Ryssland trodde jag inte att vi skulle få se Julia Samoylova igen, men tji fick jag. Anledningarna är väl möjligen att man vill ge henne en ny chans att få tävla, och ur den aspekten är väl allt okej. Så jag har alltså inget emot Julia Samoylova som artist, däremot hade man hoppats på att det skulle bli en bättre låt. För i det här fallet bedömer jag låten och den kan jag inte ge mer än noll poäng till.

I och med att många av mina panelkollegor kommenterat såpass mycket om Rysslands eventuella baktankar kring denna låt lämnar jag därhän vad jag tycker och tänker om det. Jag kan bara fortsätta konstatera att det är trist att man inte sjungit på sitt modersmål sen 2009. Ryska råkar ha varit ett språk jag pluggat en gång i tiden och jag saknar att höra det i Eurovision. Det om det.

Ryssland gör emellertid helt rätt i att låta Julia få en ny chans efter debaclet förra året, anser jag. Men låten i sig övertygade inte mig. En ganska tråkig och intetsägande ballad som försöker kopiera Sia (som inte är så bra hon heller). Jag är också fundersam på hur det här kommer hålla live, då jag märker att Julias röst är väldigt bearbetad i studioversionen och ändå märker jag att hennes engelska uttal inte håller måttet.

Egentligen ingen usel låt. Men Julia sjunger hemskt dåligt. Faktum är att jag skulle gå så långt och säga att till och med jag själv som är tondöv sjunger bättre. Musikvideon är för övrigt riktigt obehaglig. Men melodin är åtminstone fin... Kan detta bli första gången Ryssland inte tar sig till final?

Ryssland gör comeback efter att ha hoppat av tävlande ifjol, då man nekades att tävla med Julia som hade inreseförbud till Ukraina. I år är man alltså tillbaka igen med samma artist som var tilltänkt att representera sitt land i ESC 2017. För mig är detta en sångerska som känns totalt ointressant, men jag gläds ändå att hon fick tävla till slut. Till skillnad från Danmark och många andra länder så är detta långt ifrån trovärdigt och bra. Låten är riktigt billig och intetsägande. Jag stör mig också på att hennes röst låter så redigerad i studioversionen. Det kommer inte låta fullt lika bra live, det har vi b.la sett från diverse liveframträdanden som hon har gett på förhand. Ryssland har för vana att alltid ta sig vidare till final och satsa på snygga scenframträdanden. Det kommer säkert gå vägen även i år. De lär dessutom få många sympatiröster p.g.a hennes handikapp. Några sympatiröster blir det dock inte från min sida denna gången, utan det blir en fet nolla.

Moldavien gjorde sin debut 2005 och satte avtryck redan då med punkbandet Zdob și Zdub som sjöng om farmor som slog på trumman, vilket räckte till att man skulle bli sexa. Sedan dess har det gått upp och ner för dem, där man växlat mellan final och mittenresultat till att åka ut. 2010 var inget undantag då man slutade på plats 22 i finalen, men det som hände sen var att låten man tävlade med fick kultstatus tack vare en viss saxofonspelare, så till den grad att när samma grupp kom tillbaks i fjol lyckades man segla ända upp till tredjeplats. Kan Moldavien fortsätta vidare på denna framgång?

En intressant notering är att ett flertal svenska låtskrivare tävlade med olika bidrag i finalen, däribland systrarna Ylva & Linda Persson som tillsammans med Niklas Bergqvist & Simon Johansson tävlade med två stycken bidrag. Dessutom fick John Ballard, som tävlat med ett antal låtar i Eurovision de senaste åren (exempelvis "You are the only one" - Sergey Lazarev, 2016), med det bidrag som sedan också vann finalen.

Moldavien har verkligen gått all-in på rena plojbidrag på senaste tiden. Även om landet redan vid debuten 2005 nådde framgång med den kultförklarade plojlåten "Boonika bate doba" med den trummande farmodern, så är det först på sistone som det här verkligen blivit en moldavisk paradgren. Och visst, det är lite skönt med denna smått galna Balkan-Cirkus på scenen, men särskilt bra är det ju inte. Tvärtom så känns det lite som en tröttsam repris på alla andra plojbidrag i tävlingen. Frågan är verkligen om det funkar ännu en gång?

Tonerna i detta nummer är det närmaste jag kommer komma populär bosnisk folkmusik i Eurovision. Upptempo och glatt för hela slanten. Vissa kanske ser det som ploj eller skämt, men om detta inte var framfört på engelska så hade det varit som vilken annan hit på Balkan. Jag gillar egentligen inte denna typen av musik, men det är svårt att inte ryckas med och bli glad. Kul att Moldavien vågar köra sin egna grej och det förtjänar de pluspoäng för.

Knasiga och galna nummer kommer man aldrig ifrån i Eurovision, och detta på gott och ont. Ifjol var det Rumänien som joddlade och i år bjuder grannen Moldavien in till någon slags jag-vet-inte-vad-anda. För denna låt som DoReDos tävlar med är galen ur en positiv synvinkel anser jag. Själva låten är fartfylld och catchig även om texten är helt oförståelig och känns mest som utfyllnad och som någon form av hittepåengelska "bara för att vi måste sjunga något". Sedan kommer jag heller inte ifrån att de tre medlemmarna i DoReDos mer känns som sådana här konferensvärdar som på en jobbkonferens ska stå och hålla låda en hel kväll med karaokeklubben samtidigt som de försöker peppa igång en publik som kanske mer vill gå och lägga sig för att orka upp till 2 mil jogging morgonen därpå.

Trots dessa invändningar om konstig låttext och andra udda melodier så tycker jag ändå detta är bra. Så på samma kriterier som rumänska joddlingen var rolig ifjol är detta roligt i år.

Moldavien fick till det riktigt bra senast med sin bronsplats, och någonting man säkert lagt märke till är att deras bättre resultat ofta kommer när man skickar mer gladlynta feelgood-låtar. Så ur den aspekten är det inte så konstigt att man skickar den här låten. Det som jag tänker på när jag hör den är två saker, dels hur texten är en stor salig röra, samt att låten är väldigt hektisk. Jag blir stressad utav den, och hittar liksom ingenting i låten att gripa tag i för att hänga med i tempot.

Det här är vad jag brukar kalla för cirkusmusik. Ha ha. Skämt åsido, jag kan tycka att bidraget låter lite gammalmodigt. Som någonting som lika gärna kunde ha tävlat år 2004. Inte fasligt längesedan. Men modernt låter det verkligen inte. Överlag så är det en bra låt och smått nostalgisk gör den mig också.

Moldavien har medvind efter bronsplatsen ifjol och de kommer återigen tillbaka med glada & medryckande toner från ytterligare en grupp som underhåller med ett spännande nummer. Varför ändra på ett vinnande koncept liksom. Jag blir glad och tilltalad av detta och hoppas på en riktigt bra placering för Moldavien på nytt. Enligt oddsen kommer de inte komma så högt, men jag tror nog att man inte ska underskatta detta bidrag. Dessutom är superstjärnan Phillip Kirkorov en av hitmakarna till låten.

Nederländerna är inte bara tillhörande en av de första sju som var med från Eurovisionens start, utan har också äran att ha varit det allra första landet som framfört sin låt. Man hade en kanonstart under 50-talet där man bärgade hem två titlar, innan det sen gick utför under 60-talet fram till 1969 då man tog en delad titel med Frankrike, Storbritannien och Spanien. Efter att man tog sin senaste titel 1975 har det däremot inte alls gått lika bra för Nederländerna, då även topp 10-placeringarna började komma allt mer sällan, och botten nåddes under 00-talet och en bit in på 10-talet, då Nederländerna hamnade i en period på åtta upplagor där man inte gick till final. 2013 vände trenden till slut och Nederländerna lyckades bli nia, bästa resultatet sedan 1999, för att sen toppa med att bli tvåa året därpå. De senaste två åren har Nederländerna blivit 11:a.

En intressant notering är att Waylon tävlade år 2014 med gruppen The Common Linnets och bidraget "Calm after the storm". De slutade på en respektabel andraplats som också var Nederländernas bästa placering sedan vinsten år 1975!

Nederländerna har verkligen gjort country till sin genre - och blivit ett land som aldrig följer strömmen i ESC. Det har sina fördelar, för man brukar numera alltid sticka ut väsentligt ifrån mängden. Så ock i år, då man skickar en av de mest inavlade countrydängorna som tävlingen någonsin sett! Nu är det ju så att just country är min favoritgenre - inte i Eurovision men rent allmänt. Problemet är dock att riktigt bra country sällan gör sig bra i Eurovision - med några bra undantag just från Nederländerna. Det här känns på rak arm som ett av de svårare country bidragen, som mer gränsar till Western-musik än regelrätt country. Således blir det lite väl mycket cowboy över det här - och det funkar inte för mig! Tyvärr är detta ett av de sämre bidragen från Nederländerna i min bok - men ändå klart mer intressant än mycket annat i årets ESC.

Detta var min första favoritlåt i årets tävling. Då hade alla bidrag inte presenterats ännu, men så fort jag hörde den så fastnade jag. En av mina absoluta favoritserier är Sons of Anarchy, och jag kan inte låta bli att tänka på den när Waylon drar igång med gitarren i början. Country-rock är ett rätt oprövat koncept i Eurovision, men jag gillar det verkligen. Hela auran kring bidraget, med både artist och låt är så coolt bara. Jag gillar attityden, kaxigheten, rivet och att det är så rått. Jag tror inte Waylon plockar en andra plats som han gjorde sist, men jag hoppas att han når en riktigt fin placering.

Nederländerna fortsätter att bjuda på något eget och i år med riktig amerikansk countryrock. Waylon är en mycket bra artist och jag tror han kommer komma till Eurovision med gott självförtroende i och med andraplatsen det blev i Köpenhamn 2014. Då med en något mer intim låt, i år rockar han på för fullt. Jag hoppas att Nederländerna går till final även om Waylon nog inte riktigt kan räkna med en topplacering som det var 2014.

Jag kan inte låta bli att fascineras av det här. Att riktig amerikansk Country-rock a la 90-talets Aerosmith ska nästla sig in i tävlingen. Utanför den bubblan vet jag inte om jag skulle lyssna på det här så mycket, men i Eurovisionens sammanhang är det här nånting jag inte har hört förut, men jag vill höra det. Waylon ska också ha sagt att anledningen till varför han valde denna låt framför hans andra alternativ var för att den här var minst mainstream. Om det stämmer att han sa så, så är det ett uttalande jag respekterar, och till och med kan gilla.

Vilken UPPGRADERING från Calm after the storm som tävlade 2014. Och det var inte en usel låt, bara väl melankolisk. I år är Waylon tillbaka med en cool countryrock låt med mycket attityd. Inte den typen av musik som jag brukar lyssna på. Men jag gillar låten. En finalplats är mer än möjlig.

Detta är ett av de mest ointressanta bidragen i årets tävling för mig personligen. Det är inget fel på Waylon som artist, för han är bra och jag gillar hans röst i vanliga fall, men denna rock-countrylåten är bara skränig och förskräcklig i mina öron. Något som jag ändå uppskattar är att detta sticker ut från mängden och att man går sin egen väg. Nederländerna kommer nog få det svårt att kvalificera sig till final.

Australien, det nyaste landet i Eurovision Song Contest, och redan en av de mest framgångsrika sett till resultat så här långt. 2015 bjöds landet in som gäst för att fira att Eurovision Song Contest fyllde 60 år, och man lyckades segla upp till en femteplats. Trots att den ursprungliga planen var att Australien bara skulle vara med det året har de sedan dess fortsatt bjudas in till tävlingen och fortsatt göra bra ifrån sig. 2016 var man nära segern, då man seglade upp som klar favorit hos juryn, innan tittarna sedan satte käppar i hjulet. Lite samma historia hände även i fjol när Australien blev fyra hos juryn, medan tittarna hade dem näst sist! Det räckte ändå till en ny topp 10-placering, med deras 9:e plats.

En intressant notering är att artisten Jessica Mauboy faktiskt har varit med i Eurovision förut - i Köpenhamn år 2014 som mellanakt i den andra semifinalen. Där framförde Jessica låten "Sea of Flags". Men nu tre år efter den verkliga debuten får hon alltså vara med och tävla på riktigt.

Då har vi tagit oss fram till ett av de ytterst få bidrag i år som jag faktiskt tycker känns som värdiga vinnare. Till första början måste jag dock säga att "We got love" faller lite platt, den lyfter egentligen aldrig helt. Men, Jessica är helt överlägsen live-sångerska och detta är ett solklart live-nummer. det här har all potential att lyfta till nya höjder när den framförs live. Det kommer dock att sätta hårt tryck på scenproduktionen, så frågan är hur bra det faktiskt blir i slutändan? Om de lyckas, så kommer jag se Australien som favorit att vinna i år.

Australien inledde denna tävling på ett magnifikt sätt. "Tonight Again" var ett rent mästerverk. Året efter var man minst lika bra. Men sedan känns det som att det bara gått neråt. Förra året bjöds vi på en rätt tråkig ballad och i år blir det ännu sämre. Vi har en duktig artist, men med en alldeles för platt låt. Den lyfter inte alls. Känns som att den går i samma tempo hela vägen igenom. För mig faller detta i samma kategori som alla tråkiga upptempolåtar som vi får varje år. Typisk musik som är på Spotifys topplistor, som jag finner sjukt tråkig och själlös. Och jag skrev det i ett annat inlägg tidigare, men det känns som eran för denna typen av musik har passerat i Eurovision. Folk vill ha äkta musik. Detta känns snabbproducerat och ihop-mixat bara för att få något med i Eurovision.

Australien skickar i år en låt som känns väldigt befriande, äkta och härligt, och tillhör i alla fall hos mig som ett av de bättre bidragen i startfältet. Det är dock ingen vinnare, men jag tror att Australien kan få mycket röster och åter igen en ny topplacering.

Om Australien får vara med nästa år hoppas jag dock att deras TV-bolag SBS genomför någon form av nationell uttagning så det blir lite variation mellan alla dessa internval. Nu har TV-bolaget fått bestämma själva så länge, låt publiken i Australien få hjälpa till!

Nu var det så dags att Jessica Mauboy skulle få tävla för Australiens räkning, det hängde lite i luften. Innerst inne tror jag nog att jag hoppades på att nån annan skulle få tävla, för den här låten känns faktiskt inte så kul att lyssna på, måste jag säga. Vi har hört den här typen av sång förut, flertalet gånger, och det här adderar verkligen ingenting till sin genre. Det är dessutom ingen karismatisk sångerska jag ser i Jessica. Jag kommer nog knappt känna nånting att Australien är med i år när den här låten går igång, tror jag.

Australien skickar återigen en stabil och kompetent artist till Eurovisionen med ett bidrag helt i min smak. Det är en positiv & fräsch uptempo-poplåt som är medryckande och upplyftande till tusen. Jag blir på gott humör när jag hör denna låten och kanske är detta det bästa bidraget de tävlat med i tävlingen hittills. Det kan vara min personliga favorit av alla 43 bidrag. Unnar Australien en riktigt bra placering i år.

Georgien gjorde sitt första försök år 2007 och fick till en skaplig debut då man slutade 12:a. Andra året fortsatte man på samma bana med att bli 11:a, innan man år 2009 hoppade av med kort varsel p.g.a. låtens politiska budskap. Precis som sina grannländer i Kaukasus (Armenien och Azerbajdzjan) har Georgien fått till det väl på kort tid, dock inte lika bra som dessa länder, då man aldrig nått topp 5. Deras bästa placering är en niondeplats som man lyckats skrapa ihop två gånger, 2010 med Sofia Nizharadze och 2011 med rockgruppen Eldrine. Senaste året missade man finalplatsen med en hårsmån.

En intressant notering är att det inte är första gången Georgien skickar en jazz-artist till Eurovision. Redan 2014 tävlade fusion-jazzbandet The Shin & Mariko för landet, med bidraget "Three minutes to earth". På scenen hade de bl.a. en fallskärm men resultatmässigt nådde låten aldrig skyarna utan slutade på sista plats i semifinalen.

Årets georgiska bidrag balanserar verkligen på gränsen på vad som är lyssningsbart - utan att bli alldeles för konstigt. Denna typ av bidrag brukar allmänheten aldrig förstå sig på, och just därför så lär detta aldrig ta sig till finalen. Personligen tycker jag däremot att låten är rätt skön - för att var så konstig som den ju faktiskt är. Någonstans känns detta ändå rätt trevligt och harmlöst, men samtidigt helt poänglöst i ESC.

Jag brukar uppskatta lokala och etniska bidrag, men här händer ingenting. Jag klarar inte av att lyssna på det här. Precis som Kroatien 2013 är detta hemskt. Jag tycker inte det är harmoniskt eller avslappnande. Jag känner mig mer skrämd och ängslig av hela låten. Faller mig inte alls i smaken. En av få låtar i årets Eurovision som jag tagit bort från spellistan för årets bidrag. Den är verkligen en stämningsdödare.

Det här är nog årets märkligaste tävlingsbidrag. Män sjunger stämsång om något. Möjligen är det säkert jättevackert men jag blir inte så berörd som jag blev när Kroatien tävlade med en liknande genre 2013. Jag utesluter däremot inte att Georgien ändå skulle kunna ta finalplats i och med att de tidigare har lyckats gå till final med de mest märkliga låtar som finns och att de med säkerhet kommer att sticka ut lite från alla låtar som har mer upptemponummer.

Jag vill gilla det här mer än vad jag gör. Uppskattar som sagt när länder satsar lokalt, och här får vi en bit av traditionell georgisk folkmusik med stämsång i god harmoni som verkligen får mig att slappna av. Det tar dock ganska lång tid innan låten kommer igång, och den lämnar inte heller något större avtryck efter sig. Inte jätteoptimalt, kanske.

I ärlighetens namn vet jag inte vad jag tycker om den här låten. Jag älskar ju etno och folkmusik, dessutom sjunger de på sitt egna vackra språk. Ändå så är låten inte i närheten av min topp 10. Varför? Antagligen är den för långsam för min smak. Tycker jag om det här eller inte, jag vet faktiskt inte. Får helt enkelt gå halva vägen och ge Iriao 2,5 poäng.

En vacker godnatt-visa från Georgien som för första gången skickar en låt på det egna språket och som låter väldigt lokalt förankrat. Fina stämmor och oerhört musikaliskt & äkta. Jag är dessvärre inte superförtjust i låten som sådan, men plus för att de skickar ett inhemskt bidrag som dessutom sticker ut. Kul att de vågar ta ut svängarna och sätter krydda på tävlingen. Jag skulle inte bli förvånad om de lyckas ta sig till final, men skulle inte heller bli besviken om de misslyckas.

Polen gjorde sin debut i Eurovision 1994 och fick till en strålande debut då man lyckades bli tvåa. Efterföljande låtar gick däremot inte alls lika bra, man höll sig ofta på nedre halvan av resultattavlan i många fall, förutom 2003 då man lyckades bli sjua. När semifinalsystemet infördes 2004 lyckades Polen bara kvala sig vidare till final en gång, och då slutade man näst sist. 2012 hoppade Polen av tävlingen, mest sannolikt p.g.a. ekonomiska grunder, innan man sen kom tillbaks 2014, med "My słowianie", som åter tog Polen till final. Sedan dess har man lyckats utveckla en fin svit genom att inte missa någon final, ofta tack vare större stöd från tittarna jämfört med juryn.

En intressant notering är att detta är första gången som det polska bidraget har svenska musiker bakom sig. Bidraget är producerat i Sverige och skriven av svenskar - och dessutom framfört av en svensk artist (Lukas Meijer). Detta trots att svenska låtskrivare och artister under nästan ett decennium tävlat i den polska uttagningen: bl.a. duon Man Meadow, 2008, och låtskrivarna Anders Wrethov och Linnea Deb, 2016.

Polen chockar mig faktiskt lite i år, framförallt då man väljer ett mycket uppdaterat house-inspirerat bidrag som lätt hade platsat på svensk radio. Nog för att man också har en svensk DJ, Lukas Meijer med sig, men denna typ av bidrag är generellt ganska ovanlig i Eurovision och extremt ovanlig för Polen. Hur kommer då detta Avicii/SHM-nummer att stå sig i ESC? Nja, trots att låten känns oerhört uppdaterad så lyfter den aldrig och jag har svårt att se den här framförd live på scenen. Men bara ambitionsnivån tycker jag är värd en plats i finalen - om än att vi ju inte har någon topplacering här på något sätt.

Jag avskyr hela den här DJ-trenden och housemusiken. Aldrig förstått mig på folk som går och ser DJs live. Det är som att gå på ett stand-up gig och komikern sätter på en dvd och går av. Jag försöker hitta något positivt i detta bidrag, men det finns verkligen ingenting som faller mig i smaken. Det låter dessutom som utdaterad housemusik. Såhär lät det ungefär vid 2010 när man var ung och hängde på nattklubbarna. Gillade det inte då och jag gillar det inte idag heller.

När det gäller Polen i år får jag väldigt mycket flashbacks till när The Attic feat. Therese ställde upp i Melodifestivalen 2007 med just en sådan här låt. När sedan en liknande låt dyker upp i tävlingen igen fast 11 år senare tycker jag att det bara känns ointressant och väldigt passé. Det blir väldigt mycket dans för ingenting.

Musikaliskt sett är den här låten ingenting speciellt för mig alls. Det är medioker sommar-house som gör sig bäst antingen i nån ångig nattklubb och/eller Summerburst och enbart där. Så då tycker jag givetvis att Eurovision är fel forum. Vidare blev jag förvirrad när jag såg liveframträdandet. Lukas Meijer såg ut som att han inte fattade vad det var för scen han stod på, där han stod i full rockutstyrsel med gitarren i högsta hugg! Och så har vi den förbannade sångsamplar-effekten efter refrängen som aldrig tycks hamna rätt i tonläge.

I vanliga fall så gillar jag inte EDM-musik. Allt låter ungefär likadant och på tok för modernt. Men den här låten fungerar för mig helt enkelt. Den är skön att lyssna på och jag skulle inte ha någonting emot om Polen knep en finalplats, även om jag har andra favoriter.

Sedan Polens återkomst i Eurovisionen år 2014 har man lyckats ta sig till final samtliga gånger sedan dess. Fortsätter framgångarna även i år? Denna sköna uptempo-låten är enkel att ta till sig och konstellationen påminner väldigt mycket om Norges ESC-bidrag från ifjol med en DJ och en frontsångare. En upplyftande partylåt helt enkelt. Framträdandet från den polska nationella finalen lät inte helt hundra, men jag hoppas verkligen det låter bättre när den framförs i Lissabon. I studioversionen låter allt perfekt.

Malta prövade lyckan i Eurovision för första gången 1971. Det gick inte alls vägen, man slutade sist. Inte så mycket bättre blev det året efter då man blev sist igen. Efter det hoppade Malta av, innan man kom tillbaks 1975 och hamnade på tolfteplats innan man sen försvann igen. Denna gång kom Malta inte tillbaks igen förrän 1991 och då började man få saker att stämma bättre, man blev sexa i comebacken för att sen ta bronset året efter, och hade under både 90-talet och första halvan på 00-talet lyckats bärga hem två silvermedaljer och två bronsmedaljer. Ett bra facit för ett såpass litet land, trots att man aldrig vunnit. På senare år har man inte lyckats få till det, sett till finalplatser har Malta kommit och gått under en ganska lång tid sen 2008. I fjol hamnade man på en snöplig sextondeplats i semifinalen. Ska Malta ta sig tillbaks till finalen i år?

En intressant notering är att årets maltesiska bidrag är skrivet av svenske Thomas G:son. Låten är därmed hans 14:e Eurovisionbidrag, och hans allra första för Malta. Han har tidigare skrivit bidrag för Sverige, Norge, Danmark, Spanien, Cypern och Georgien. G:son är dock långt bakom legendaren Ralph Siegel som har haft 24 bidrag med i Eurovision, dock bara för 5 olika länder.

Jag är rädd för att Malta helt verkar ha tappat motivationen i år - detta är landets klart sämsta bidrag på åtminstone 6 år. För det första är det ett av flertalet bidrag i år som fokuserar helt på aktuella samhällsfrågor - i detta fall psykisk ohälsa. För att göra oss alla förvirrade har de dock producerat någon konstig "Hunger games"-musikvideo till detta, så jag undrar hur seriösa de faktiskt är med låtens budskap? Utöver detta saknar låten dessutom en refräng - vilket ändå får räknas som en stor blunder i en tävling vars första vinnarbidrag hette just "Refrain". Låten är heller inte i övrigt speciellt intressant eller välproducerad och jag ser därför ingen anledning till att ge mer än en etta i betyg. Lägg därtill att jag kommer att hålla tummarna för att Maltas förvirrande dåliga bidrag missar finalen i år!

Som vanligt skickar Malta samma bidrag år in och år ut. Förutom "Coming Home", som bröt den trenden, kör man med nästan samma tråkiga stuk år efter år. Inte konstigt att de aldrig vinner. Det är lika tråkigt och långt ifrån vad Europa vill ha, speciellt 2018. Dock är det något litet jag gillar med Christabelle. Men bidraget är alldeles för svagt för att ge Malta någon vettig slutplacering.

Jag begriper mig inte riktigt på Maltas "Taboo". Nej, det här är bara en märklig röra av allt möjligt. Jag ger 1 poäng till Christabelle för att hon är en duktig sångerska

En ganska enkel stapplande poplåt, där jag åter tycker verserna blir bättre än refrängen. Däremot såg jag väldigt tydligt på liveframträdandet att man vill få fram budskapet så tydligt det går, vilket är värt beröm här med tanke på hur psykisk ohälsa fortsätter stigmatiseras i en alltför stor utsträckning, vilket titeln "Taboo" tydligt klargör. Däremot tycker jag inte riktigt Christabelle känns helt dedikerad till ämnet... jag vet inte riktigt var skon klämmer, men det är någonting med hennes scenspråk som inte gifter sig med låten och dess tänk.

Tyckte mycket om den här först, till en början var den till och med i min personliga topp 10. Texten är grymt bra och har ett starkt budskap. Själva melodin har jag dock lyckats tröttna på. Risken är att man lätt glömmer bort en sådan här låt. Om Malta mot förmodan går till final lär det bli en bottenplacering.

Malta skickar allt som oftast något som faller mig i smaken och så är fallet även denna gången. Det är en riktigt fartig låt med power som har ett viktigt budskap om att bryta psykisk ohälsa och om att tala om problemen istället för att hålla de inom sig. Extra kul att svenska Thomas G:son ligger bakom bidraget. Han har ju haft med framgångsrika ESC-bidrag tidigare och t.om vunnit tävlingen med “Euphoria” 2012. Dock är låten "Taboo" långt ifrån en vinnarkandidat. Min gissning är att Malta kommer få det svårt att ta sig vidare med detta bidrag. Det behövs en fantastisk scenshow för att de på något sätt ska ha en chans.

Ungern har inte varit med särskilt länge, men det har gått en hel del upp och ner för dem. Man fick en strålande debut 1994 då man knep fjärdeplatsen. Sedan kom man in i en sämre period med bottenmarkeringar varvat med mittenplaceringar innan man till slut hoppade av 1999 och inte kom tillbaks förrän 2005. Sen har man hållit sig borta både 2006 och 2010, detta mest sannolikt p.g.a. ekonomiska skäl. Men sedan 2011 har Ungern varit med kontinuerligt, och har även fortsatt skörda vissa framgångar, bl.a. lyckats gå till final varje gång. År 2014 lyckades man bli femma, och har även åren 2013 och nu senast 2017 nått topp 10. Kan det bli ny topp-10-placering i år igen?

En intressant notering är att årets ungerska bidrag presenterar en helt ny genre i Eurovision: Post-Hardcore, en genre kommen ur post-punk och noise rock och som angränsar till både Emo och Metalcore. Genren är relativt utbredd i USA, men ännu ovanlig i Europa.

Ungern är väldigt modiga i år, det måste ändå sägas! Den här typen av metal är något som man vare sig hör på radio eller ser i Eurovision. Närmast till hands ligger Kabat för Tjeckien 2007 eller Outtrigger i Melodifestivalen 2014. Anledningen bakom varför man inte ser den här typen av låtar i ESC längre är ju dock att den tilltalar en ytterst liten minoritet av ESC-tittarna. Just därför är det modigt, eller kanske korkat, av Ungern att skicka just en sådan låt till Lissabon! Jag tror personligen att den enda chansen som den här låten kommer att ha att ta sig till final - skulle vara effekten av ren chock. ESC-tittarna är nog inte beredda på det här, och just därför så sticker det också ut maximalt. Enbart chocken ifrån det kan leda till final. Men ett bidrag på ungerska, med growl och amelodiskt komp är i slutändan en parentes i ESC-historian - och måste i mitt tycke också förbli en parentes.

Ungern skickar ett intressant bidrag. Metal på ungerska. Det är unikt och äkta, vilket får AWS att skilja sig från mängden. Det finns ingen annan låt i denna genre, vilket kan vara till deras fördel. Samt det faktum att de uppträder efter några sämre bidrag. Annars kan detta bli lite svårsmält för Europa, och många casuals kanske just därför väljer att inte rösta på detta. Denna typen av musik är vad jag lyssnar på dagligen, men ändå har AWS inte lyckats övertyga mig helt. Det är bra, men känns ändå som att något saknas för att få mig att höja betyget. Men jag gillar modigheten och hoppas det ger dem en finalplats. Ungern har överlag skickat bra bidrag de senaste åren.

Efter (enligt mig) tre sämre bidrag i rad från Georgien, Polen och Malta kommer Ungern in och verkligen visar var skåpet ska stå! Jag älskar all typ av rockmusik och framförallt när grupper gör sitt eget sound, vilket AWS verkligen gör. För det här är äkta och AWS har absolut inte valt att "schlagerfiera" låten, något som med all säkerhet hade varit ett krav om den hade fått tävla i svenska Melodifestivalen. För övrigt är jag mer eller mindre övertygad om att en sådan här rå-äkta rocklåt hade aldrig ens blivit uttagen till svenska Melodifestivalen så länge den ser ut som den gör med sitt format, så därför blir jag väldigt glad att länder som Ungern visar att det faktiskt är möjligt att denna genre är välkommen i tävlingen. Med det sagt är det min förhoppning att Ungern går till final. Och det kommer de att göra om de fortsätter i denna stil och sångaren inte håller tillbaka känslorna på scenen i Lissabon.

Det här är så nära perfektion man kan komma. Har precis allt en bra hårdrockslåt ska ha, och lite till. Kompromisslöst slagkraftig från början till slut, framförs i precis det snabba tempo jag vill ha, men har ändå en tydlig melodi och en lika tydlig refräng som verkligen griper tag. Sen, och det här är det som jag syftar på som "lite till", låten sjungs på ungerska som enligt mig är ett av de vackraste språken att sjunga på, samt att den har en tonartshöjning som stärker låten ännu mer.

Låtens budskap förtjänar ett eget stycke nu när jag skriver detta, för jädrar vad sångaren levererar. Låten handlar alltså om hans pappas bortgång, och jag tror inte jag varit med om någon som uttryckt sina känslor kring det på ett såpass rått och otyglat sätt. Man känner med hans ilska, hans uppgivenhet och hans frustration. AWS har verkligen fått till det perfekta paketet till låt. För mig får Ungern gärna vinna i år.

När jag lyssnat på i stort sett alla låtar i Eurovisionens historia har jag delat ut mången femma och nolla och allt där emellan. Men just för den här låten kommer jag (trots att poängskalan egentligen inte tillåter det) ge min allra första 6:a. Så bra är den!

Till att börja med så vill jag nämna att min favorit från A dal var låten "1 szó mint 100", en magiskt bra ballad med etniska inslag. Av någon obegriplig anledning åkte den ut med huvudet före. Hade detta bidrag vunnit A dal hade det också blivit min klara favorit i årets Eurovision... *suck* Ja, och så ska jag väl också recensera den låten som Ungern faktiskt tävlar med. Deras bidrag har vuxit för mig sedan A dal och jag är glad över att de väljer att skicka en rocklåt som dessutom framförs på ungerska, ett av mina favoritspråk. En av mina panelkollegor har sagt sig vara osäker på om AWS kommer att kunna ta sig till final. Tja, om Ungern nu kunde gå till final med ett av tidernas sämsta och mest intetsägande bidrag (Fredsballaden från 2015...) så kan de lika gärna skicka en tondöv gubbe som står och skriker nonsens i tre minuter och ändå gå till final. Med andra ord, AWS kommer med all säkerhet att gå vidare, men en vinst känns tämligen långt borta.

Ett mycket oväntat och bra val av Ungern att skicka en genre som likt den traditionella pop-schlagern är mer eller mindre utrotningshotad. Man ska inte underskatta detta energifyllda rockbidrag som verkligen sticker ut från mycket annat som tävlar i år. Jag gillar att de kör sin grej fullt ut och inte anpassar sin låt till denna sångtävling. Många tidigare rockbidrag genom åren har haft en tendens att blanda in element som känns mer som schlagerrock, medans detta upplevs som en mer äkta låt i sin genre. Ungern ligger lite pyrt till i oddsen att gå vidare till final, men jag hoppas att de kniper en finalplats som de är förtjänta av. Frågan är om den stora folkmassan kommer rösta på detta eller om de tycker det låter lite för skrikigt och "too much". Skulle det bli en finalplats tror jag inte de hamnar särskilt högt. Ungern har historiskt sett skickat bidrag som jag varit tillfreds med och så är fallet även i år, då de återigen finns med högt på min absoluta topp-tio-topplista.

Lettland deltog för första gången i Eurovision när det hölls i Stockholm år 2000 och fick en suverän start då Brainstorm tog hem bronset. Året efter halkade man ner på en artondeplats och skulle ha varit uteslutna år 2002 om det inte vore för att Portugal hoppade av. Detta ledde i stället till att Lettland vann! Men sedan dess har det inte alls fungerat för dem. Kraschlandning som värdland (24:e plats), finalmiss i 2004 som var första året med semifinal. En lite bättre period kom mellan 2005-2008 där man först blev femma, och sen varit i final samtliga de åren, innan den verkliga sorgeperioden kom från och med 2009. Lettland hade fram till 2015 missat finalen sex gånger på raken, och dessutom kommit sist i semin tre av dessa! 2015 lyckades man vända den sorgliga trenden genom att sticka iväg till en sjätteplats, men nu senast återkom fadäsen med att komma sist i sin semifinal för fjärde gången! Var det här bara en tillfällighet?

En intressant notering är att årets lettiska representant, Laura Rizzotto, faktiskt har portugisiskt påbrå. Hennes mamma är nämligen portugis-brasilian och har efternamnet de Cavalho - liksom en av Portugals stora Eurovisionstjärnor Paolo de Carvalho som bl.a. deltog i tävlingen 1974.

Årets lettiska bidrag är ett snyggt producerat och tämligen unikt bidrag - som lär sticka ut. På samma sätt som mina tankar omedelbart förs till 90-talets Neneh Cherry, lika tidlös känns själva låten. Detta kommer nog därför låta lika bra om 20 år, som det låter idag. Problemet är tyvärr att "Funny girl" knappast är någon kioskvältare - och än mindre ett vinnarbidrag. Om publiken är intresserad av uppdaterad pop eller minnesvärda scennummer så kommer det här bidraget aldrig nå finalen. Istället spår jag att Lettland ännu en gång får se finalen från läktarna.

En väldigt svårbedömd låt tycker jag. Det är inget i den som får den att sticka ut för mig. Den väcker inga känslor inom mig, varken positiva eller negativa. Jag glömmer bort den lika snabbt som jag lyssnat färdigt på den. Lettland försöker vara annorlunda och artistiska, men för mig blir det bara tråkigt. Även om det är en helt annan typ av musik så för det tankarna tillbaka till "Love Injected". Skillnaden är väl bara att jag avskydde den låten, medan denna är bara där.

Precis som i fallet med Serbien är jag väldigt kluven till om Lettlands låt är bra eller dålig. Jag tycker dock att Laura bygger upp låten ganska bra, men det händer inte så mycket när hon väl sjunger. Dessutom har hon tyvärr placerats mellan två upptempobidrag som sticker ut mycket (Ungern och Sverige) som jag tror kommer ta en hel del fokus. Om det sedan gynnar eller missgynnar henne återstår att se. Som sagt så har jag svårt att bestämma mig för vad jag ska tycka, men låten är okej så den är åtminstone godkänd.

När jag hörde låten första gången slogs jag direkt av paradoxen av att den hette "Funny Girl" och hur jag snarare tyckte att den var urbota trist. När jag däremot gett låten lite tid har jag tyckt att den vuxit en aning. Nu kan jag ändå känna en viss uppskattning kring denna ändå rätt så tidlösa soul-låt, som låter relevant oavsett när man skulle kunna höra den, vare sig 00-talet, 10-talet eller 20-talet. Men fortfarande tycker jag inte den känns så jättehet, och jag tror inte Lettland fixar en finalplats i år, speciellt inte med tanke på vilka låtar de hamnat mitt emellan.

Lettland brukade vara ett av mina favoritländer i Eurovision. Men sedan 2015 har de blivit svagare. Mina personliga favoriter i deras uttagning var reggaetonlåten Soledad och den vackra balladen Esamība som framfördes på lettiska, ett av mina favoritspråk. Jag försökte faktiskt lära mig lettiska för ett par år sedan. Jag hade nämligen hört att det skulle vara väldigt LÄTT att lära sig...! Fast sedan visade sig att det inte var så lätt, så jag gick över till ett annat språk. Ah juste, jag kanske ska säga något om deras bidrag också. Det är dock inte så ”lätt” att kommentera då låten går in genom ena örat och ut genom det andra. Jag kommer knappt ihåg den.

Åh, nej. Jag är så förbannat trött på alla dessa James Bond-theme-bidrag. Det är inget fel på sångerskan som känns stabil och duktig på alla sätt och vis, men detta soul-bidrag är bara så tråkigt och intetsägande. Jag hoppas att den stannar kvar i semin och att något mer upplyftande bidrag får finalplatsen istället. Lettland hade kunnat skicka ett mycket bättre ESC-bidrag än det här.

Sverige är idag en av Eurovisions giganter, men så har det inte alltid sett ut i början. Landet debuterade redan 1958, och fick en skaplig debut när man blev fyra. Sedan under 60-talet var det inte så mycket som talade för Sverige då man ofta hamnade i nedre halvan av tabellen, och dessutom kom sist 1963. Man hoppade också av året efter pga en artiststrejk. 1966 lyckades man emellertid knipa silvret, men det var inte förrän 1974 som ABBA tog Europa med storm och tog Sveriges första seger. Och där började det se bättre ut för Sverige, även om man under slutet av 70-talet hamnade i en svacka med en ny sistaplats 1977 bland annat, innan man började sakta men säkert rycka upp sig och ta sin andra seger 1984. Därefter duggade framgångarna tätt med två nya segrar 1991 och 1999. 2000-talet började också bra då man hamnade på övre halvan fram tills 2005 då man trillade ner till en snöplig nittondeplats. Sverige tog revansch direkt och blev femma året därpå, men 2007 var man tillbaka i bottenträsket i finalerna, och 2010 var botten nådd då Sverige fick bli varse om att missa finalen för hittills enda gången. Men vid 2011 vände formkurvan igen och man lyckades knipa bronset, för att sen ta den femte segern året därpå, och har med 2013 som enda undantag varit cementerad i topp 5 från 2011, man tog också sin sjätte seger 2015. Kommer 2018 bli ett nytt succéår för Sverige?

En intressant notering är att årets svenska representant är den första som också vunnit Lilla Melodifestivalen. Benjamin Ingrosso (då Wahlgren) vann 2006 med låten "Hej Sofia" men fick inte representera Sverige i Junior Eurovision utan istället i Melodi Grand Prix Nordic som då arrangerades i Stockholm. Där slutade Benjamin utanför topp-3.

Man kan alltid tycka vad man vill om låten i sig, men faktum kvarstår att liveframträdandet är visuellt guld. Sverige har ju genom de senaste åren lyckats mycket bra med att skicka moderna poplåtar med snygga scenproduktioner - nu senast Robin Bengtsson och hans löpband. Ingrossos ljusramp är dock i jämförelse en rejäl uppgradering, och skapar en liveupplevelse som helt övergår till att kännas som en musikvideo. Det är något som är helt unikt i årets ESC! Bara det kommer att vara tillräckligt för att kamma hem en ny topplacering. Men, visst måste jag flika in att låten hör till de sämsta svenska bidragen på mycket länge - och skulle nog inte ha vunnit Melodifestivalen om inte startfältet varit så svagt som det var i år.

Det jag kommer skriva nu trodde jag aldrig skulle hända. Jag avskydde denna låten när Melodifestivalen gick. Jag ville verkligen inte se den som vinnare. Men nu har det gått någon månad och jag gillar verkligen det här. Låt oss för en sekund lägga undan det faktum att Benjamin förmodligen kommer ha det coolaste scennumret i Lissabon, och istället fokusera på låten. Ja det finns många bättre låtar, men detta har blivit den bästa upptempolåten i årets tävling för mig. Det finns ingen låt som gör mig så glad som denna låt. Jag blir genuint ständigt på gott humör av detta. Jag vill dansa med och göra Benjamins rörelser varje gång jag hör låten. Jag har totalt vänt min åsikt om en låt. En bitter cyniker har blivit glad, allt pga att "Dance You Off" gör mig på så gott humör. Sverige kommer fortsätta trenden med fina placeringar, och detta kommer sluta minst topp 10.

Så här är det, jag vill börja med att säga att Benjamin Ingrosso är en duktig entertainer och artist. Han vet vad han gör och gör det bra. Mitt problem här är låten som jag inte har något större intresse för. Den är dock inte dålig men inte min typ av genre. I Melodifestivalen visade Benjamin att han kan leverera otroligt bra och det lär han också göra i Eurovision, men i år har jag andra favoriter än Sverige. Poängen är efter vad jag tycker om låten.

Till och börja med ska jag göra en pudel. Jag trodde att Ingrosso bara var ett artistnamn Benjamin tog, fram tills jag lärde mig att nej, det är hans riktiga efternamn. Det om det, nu till min bedömning.

Jag var inte alls impad av Benjamins låt i år och tycker fortfarande inte den är bra. Inför vår Melodifestival tyckte jag den lät som en låt tillägnad någon annan artist som förpassades till skrivbordet och så tycker jag fortfarande. Sen tycker jag nånstans att helheten med låten kontra scensättningen känns väldigt ogenomtänkt. Det var som att man hade kostat på sig rejält till att få till musikvideo-framträdandet utan någon som helst tanke på vad för sorts låt som passade bäst till det och så valde man den här låten bara för att. Slutresultatet blir att de två sakerna inte passar ihop och jag mindes inte ens låten efter att den hade framförts i sin deltävling. Det här är tredje året på raken jag inte kan stå bakom Sverige. Faktum är att några timmar efter att Benjamin vann övervägde jag att sänka mitt betyg till en nolla, men ångrade mig av två anledningar, dels för att låten ändå har en hyfsad basgång i refrängen, samt att det vore rejält illa utav mig att ge noll till Sverige två år på raken! (Tro mig, "I can't go on" från förra året var verkligen inget vidare...) Trots mina hårda ord tror jag faktiskt att Sverige kommer hamna på övre halvan i final igen. Inte för att det här är bra, utan för att det alltid blir så varje gång vi skickar Donken-mat till tävlingen.

Varför, varför, VARFÖR vann Benjamin Melodifestivalen?! Okej, jag vet varför. Det var ett oerhört svagt år (det sämsta som jag varit med om) och han hade ett snyggt framträdande. Jag hade mycket hellre sett Martin, Jessica, Kalle, Mendez, Edward, John, Kamferdrops, Stiko-Per, Barbi, Samir & Viktor, Rolandz, Emmi, Elias, Liamoo, Kikki, Renaida, Moncho, Ida, Jonas, Mariette eller Mimi i Eurovision. Det fanns med andra ord TJUGO-EN bidrag som var betydligt bättre, och ändå så vann Benjamin. Ja man tar sig för pannan... För en gångs skull så ber jag på mina bara knän att Sverige skall misslyckas med att ta sig till final MED RÅGE. Jag skulle helt ärligt bli överlycklig om Benjamin kom fetsist av alla de 43 tävlande. Det skulle ge SVT en rejäl tankeställare och kanske, bara kanske överväga att skicka en mer traditionell folk/etnolåt på SVENSKA! Är så oerhört less på att vi bara skickar låtar på engelska varenda år! Jag SKÄMS över att vara svensk.

Förr så brukade jag göra videos där jag recenserade låtarna i Eurovision. Jag gav då aldrig några poäng till Sverige för att vara neutral. Och vet ni vad? Jag kommer göra ungefär likadant i år. Benjamin får nämligen inte en enda poäng av mig.

Benjamin är otroligt charmig som person och shownumret är riktigt snyggt. Låten har ett skönt, modernt club vibe och den växer ju mer man hör den. Nej, här finns ingen anledning till bittra miner nu när vi valt fram en riktigt stark kandidat. Sveriges framgångssaga lär fortsätta i år. Jag är övertygad om att vi kommer att få en riktigt bra placering i årets Eurovision. Vårat facit de senaste fyra åren är grymt imponerande. 3:a (2014), 1:a (2015), 5:a (2016) och 5:a (2017). Oavsett om jag skulle ogilla låten hade jag aldrig varit så barnslig att jag hade hållit tummarna för flopp för mitt land. Nej, Heja Benjamin & Heja Sverige!!! Panelens mest positiva skribent har sagt sitt.

Montenegro har jämfört med många av dess grannländer inte haft så jättelyckade resultat i Eurovisionen. Man debuterade samtidigt som Serbien år 2007, och åkte ut direkt ur semifinalen. Det blev inga finalplatser heller vare sig 2008 och 2009, och 2010 hoppade Montenegro av, innan man kom tillbaks 2012. Fortfarande gick man kräftgång innan man år 2014 till slut gick till final även om det slutade på en 18:e plats. 2015 gick det däremot bättre och Montenegro hamnade på trettondeplats, vilket är det bästa Montenegro lyckats med. De senaste två åren har man varit tillbaks i gamla hjulspår med att inte gå till final.

En intressant notering är att detta är det 10:e bidraget ifrån Montenegro i Eurovisionhistorien. Om vi dock räknar in alla artister som kommit ifrån Montenegro men tävlat i Eurovision för ett annat land (Jugoslavien eller Serbien-Montenegro), så blir bidraget det 13:e totalt.

Montenegro gör vad Montenegro gör bäst - balkanballader! Medan Serbien de senaste åren valt att snöa in sig på mer modern pop, så har Montenegrinerna axlat ansvaret för just balkanballaderna i ESC. Detta är, iallafall enligt mig, skönt att veta. Det garanterar att den vansinnigt fina genren inte dör ut i tävlingen, trots att den senast vann 2007 och sedan dess varit långt bort från stora framgångar. Tyvärr så kommer Montenegro att förlora balkanballad-racet mot Serbien i år, då serberna skickar en betydligt bättre balkanlåt till ESC. "Inje" blir i konkurrensen tämligen färglös och ointressant - för att inte gå in för mycket på musikvideon som jag inte tror någon förstår sig på. Kort sagt tvivlar jag på att Montenegro kommer göra några framsteg i år, och i fortsättningen bör man nog satsa på mer välproducerade balkanballader.

När Bosnien inte är med och Serbien väljer att sikta på andra genrer så får Montenegro bära fanan för balkanballaderna. Jag är så svag för balkanballader, så jag gillar givetvis det här. Det är vackert och emotionellt och texten sätter sig i hjärtat. Den når inte upp till klassiker som "Lejla", "Nije Ljubav Stvar", eller Montenegros bästa bidrag "Adio", men den är unik på sitt eget sätt. Jag vill hoppas att Montenegro lyckas få en fin placering, men det kommer bli svårt. Hur som helst så är jag helt såld på detta och jag kommer hålla tummarna för grannlandet i sydöst.

Ä-N-T-L-I-G-E-N! Montenegro har förstått att Europa inte vill ha något annat än Balkanballader från dem 🙂 Det är i alla fall min åsikt. De senaste två åren har jag undrat ganska mycket vad det montenegrinska TV-bolaget tänkt när de valt ut sina bidrag, så i år är jag glad att tv-tittarna fick makten att rösta fram något vettigare. Och de valde "Inje", som är en mycket vacker och äkta Balkanballad. Varje gång jag lyssnar på denna låt så växer den för mig mer och mer, och därför har jag också höjt mitt betyg. "Inje" är absolut en av Montenegros bästa låtar (i klass med "Adio" och "Moj Svijet") och klart bäst om man jämför med vad de skickat både 2016 och 2017. Jag hoppas verkligen att Montenegro går till final.

Jo men det här är ju vad som är charmen med Eurovision, framför allt när länder satsar på lokal förankring och lokalt sound. För här har vi äntligen en riktigt bra Balkanballad, finstämd, lugn men också med en kraftfull sista minut, och som framförs med passion och lidelse. Ett skolexempel på hur en låt i denna genre ska vara. Jag ger det här en full femma, och jag är övertygad av att den här kommer få maxpoäng från Serbien. Inte bara för att de tävlar i samma semi och att Vanja är född i Belgrad, utan också just för att det här är vad det är, en riktigt fin Balkanballad.

En vacker balkanballad, något svagare än Moj svijet & Adio som tävlade 2014 samt 2015. De enda två gångerna Montenegro gått till final. Om det blir en finalplats i år är osäkert. Men jag skulle gärna unna detta vackra bidrag en plats i finalen.

Efter två år på raken med missade finalplatser och två tävlingsbidrag som inte alls stack ut på ett bra sätt återgår Montenegro till det de gör bäst, nämligen passionerade och svulstiga balkanballader. Jag är en av panelens stora fans till just den genren, så det är ingen överraskning att detta tilltalar mig. Det som talar för detta bidrag är att de mer eller mindre är ensamma med att skicka en sån typ av låt av alla balkanländer och att de aldrig har missat finalen när de tävlat med denna genre. Frågan är om genren är lika aktuell och intressant i år? Jag är lite orolig att denna möjligtvis faller på målsnöret, men jag hoppas givetvis att det blir final för Montenegro för denna vackra och pampiga balkanballad hör helt klart hemma där enligt mig.

Slovenien gjorde sin debut 1993 efter att man hade gått igenom en liten utgallringstävling vid namn "Kvalifikacija za Millstreet" tillsammans med Kroatien och Bosnien. För Sloveniens del gick det inte alls bra, man hamnade på en delad 22:a plats med Danmark och var ute ur nästa tävling. Sedan kom Slovenien in i en positiv trend då man 1995 tog hem en sjundeplats, och hade stundtals kommit på topp-10 under en tid, man lyckades replikera sjundeplatsen igen 2001. Sedan semifinaler infördes har det däremot inte gått så lyckat för dem, man har bara lyckats nå final fyra gånger. 2017 var man inte alls i närheten av någon finalplats då man slutade näst sist i semifinalen.

En intressant notering är att det är första gången sedan 2012 som Slovenien ställer upp med ett bidrag på sitt eget språk. De är dock inte ensamma - hela 12 länder (förutom engelsktalande Storbritannien, Irland, Malta och Australien) skickar i år ett bidrag på sitt eget språk, vilket kan jämföras med fjolårets blott 4 bidrag.

Årets slovenska bidrag delar mig tyvärr ganska rejält. Å ena sidan så är detta ett av de mest uppdaterade, kaxiga och visuellt snyggaste bidragen som Slovenien har skickat någonsin - och Lea Sirk måste framhållas som en fenomenalt duktig sångerska som dessutom gör ett klockrent liveframförande. Men å andra sidan faller allting mellan stolarna, mycket p.g.a. att man väljer att sjunga på slovenska. Moderna låtar av det här stuket bör sjungas på ett språk som engelska - inte för att det låter bättre utan för att man annars inte förstår låttexten, och då är den oerhört mycket lättare att glömma. Det här faller alltså mellan stolarna för mig, jag kan inte greppa den här låten helt. Men låten är snyggt gjord och kunde, om den varit på engelska, blivit en full 5:a hos mig. Men nu är den dessvärre lite mellanmjölk...

Jag tycker genuint att detta är ett coolt och kaxigt bidrag. Men detta är en av låtarna som faktiskt borde framförts på engelska. Den hade varit så mycket mer mottaglig för den breda massan då och hade förmodligen fått en fin placering. Nu får den kämpa för att ens ta sig till final. Men jag gillar hela paketet. Det är snyggt på scen, Lea är riktigt grym och låten är bra. Jag har gillat detta sedan jag hörde det första gången för det finns något där som är riktigt tilltalande. Samtidigt finns det brister som gör att jag inte kan ge den ett toppbetyg.

Här har vi en låt som det verkar som många räknat bort, och jag undrar ärligt talat varför. Jag tycker det påminner lite om Ace Wilder i stil och kaxighet och det gillar jag skarpt. Den enda invändning jag har är att verserna är mer spännande än själva refrängen, även om både Lea och hennes dansare gör ett snyggt nummer hela vägen igenom. Låten är en av mina favoriter i år och jag hoppas verkligen att oddsen har fel och att Slovenien därmed går hela vägen till final.

Jag är själv lite konfunderad över att jag rankar den här såpass högt som jag gör. Men det har sin förklaring. Det som är, är bra. Lea Sirk gör sitt jobb här. Hon får till det bra med rap-partierna, och har ett scenspråk som matchar låten. Min panelkollega Markus påtalade tidigare att Netta från Israel var alldeles för kaxig i sin scenpersonlighet. Lea Sirk kör också på kaxighet, men går inte till lika stor överdrift. Och det är just detta scenspråket som låten behöver. Däremot finns det vissa brister, som gör att det inte blir full pott. Dels saknar låten en refräng, och sen störde jag mig lite på bakgrundsdansarna i liveframträdandet. Bort med dem, tycker jag.

1956 så sjöng Lill-Babs (må hon vila i frid) Tuff brud i lyxförpackning. Just så skulle jag beskriva Lea Sirk från Slovenien. Hon tävlar med en cool raplåt som dessutom framförs på slovenska. Jag gillar det här, men det är inte en av mina favoriter.

Slovenien skickar en modern poplåt med lite inslag av rap. Sångerskan har attityd när hon sjunger, men man väntar på att det ska explodera i refrängen men istället kommer det inget lyft alls utan den går snarare ner i tempo, vilket är en besvikelse. Jag tycker låten är väldigt rörig, men artisten är mer än godkänd. Precis som låtens titel så säger jag också "Nej, tack" till denna låten.

Ukraina debuterade i Riga 2003 med Oleksandr Ponomaryov och låten "Hasta la Vista". Ukraina gjorde en godkänd insats som debutant med sin 14:e plats, men året därpå tog det fart på riktigt, då Ukraina bärgade hem segern efter bara sitt andra försök i tävlingen, något som bara Nederländerna lyckats med tidigare. Även om det slutade med en krasch på hemmaplan året efter då man slutade på 20:e plats återhämtade man sig direkt och har under årens gång kontinuerligt varit med i topp 10, fram tills man hoppade av 2015 pga ekonomiska bekymmer till följd av en väpnad konflikt i landet. Men man kom tillbaks igen året därpå och vann igen. I fjol var Ukraina alltså värdland, men man kraschade igen, denna gång halkade man ner till 24:e plats. Ska Ukraina återhämta sig i år?

En intressant notering är att detta är första gången sedan Ukrainas Eurovision-debut 2003 som landet skickar en manlig soloartist (om man räknar bort Verka Serduchka 2007 - då detta var en kvinnlig karaktär). 2003 hette artisten för övrig Oleksandr Ponomarlov och bidraget "Hasta la vista".

Ukraina är ett av få länder som varje år klarar sig hela vägen till finalen - till synes oavsett kvaliteten på deras bidrag. I år så blir nog detta pinsamt tydligt. Även om Melovin är tämligen populär och låten har en snygg produktion, så är mitt helhetsintryck ganska svagt - för att inte säga rent frånvarande. För det första kan han knappt engelska, och man får ofta gissa sig till vad han sjunger. Likaså balanserar han hela tiden på gränsen till att sjunga falskt, och i synnerhet i liveframförandet så är han ofta över på den falska sidan. Och som salt i såren så är liveframträdandet i allmänhet väldigt tafatt - både ljudmässigt som visuellt. I princip ser jag det här som ett av Ukrainas sämsta bidrag någonsin - men det lär ju ändå ta sig till final...

Vi avslutar semifinalerna med Ukraina. Jag tycker låten som koncept är helt ok, men den faller på så många bitar pga artisten. Först och främst så är inte hans sång den bästa, men det är det minsta av hans problem. Hans största problem är att han uppenbarligen inte kan engelska. Man förstår ingenting och det är jättesvårt att uppfatta texten. Dessutom vill scennumret han hade på hemmaplan alldeles för mycket. Man försöker få in så mycket som möjligt på tre minuter och det känns bara kaotiskt. Uttrycket "less is more" kommer upp i huvudet när jag ser det. Hade denna låt framförts av en bättre sångare med bra engelska så hade det kunnat bli riktigt bra. Nu är det rätt ointressant.

Redan när jag hörde Mélovins låt "Under the Ladder" första gången tyckte jag att den var riktigt bra, även om den på senare tid sjunkit lite i poäng och placeringar. Främst beror det på att låten blir lite ospännande i längden kanske främst för att Mélovin sjunger ganska fort och därmed är det svårt att uppfatta låtens text. Men själva scenframträdandet är riktigt coolt och en bra avslut på en härlig semifinal. Om Mélovin behåller mycket av det han gjorde på hemmaplan kan Ukraina nog räkna med en finalplats och en relativt god slutplacering i finalen.

Jag hade så gärna velat ge den här ett högre betyg. Den här har alla förutsättningar till att bli en framgångsrik låt, utan att mista någon form av originalitet. Den känns väldigt utanför mallarna, jag hade svårt att komma på om det fanns någon annan låt jag kunde likna den här med. Sedan visade man redan i sin nationella final att man har tänkt ut en bra scensättning till låten, så visst finns det förutsättningar att göra bra saker. Det är bara en grej som sumpar det här från att bli helt framgångsrikt, och det är att Mélovins engelska uttal verkligen inte är något vidare. Varför sjöng han inte på modersmålet...

Tycker killen borde öva på sitt uttal. Skulle ha valt att sjunga på ukrainska istället. Själv kommer jag knappt ihåg låten. Men Mélovin startar sist och representerar dessutom Ukraina. Ska bli spännande att se vilket stackars land han stjäl finalplatsen ifrån...

Ukrainas artist är cool & intressant. Det är ett härligt driv i låten. Vi kommer garanterat att få se ett minst lika snyggt scenframträdande med brinnande piano och massa effekter som i den lokala uttagningsfinalen. Ukraina brukar vara noggranna med att leverera ett snyggt framträdande. Jag gillar låten, men jag tycker inte Mélovin är en tillräckligt stark artist röstmässigt för att bära låten. Måste även tillägga att jag gillade låten mer när den blev vald som vinnare i den lokala finalen, men den har sjunkit för mig allt eftersom tiden har gått. Finalplats lär det definitivt bli för Ukraina som aldrig har missat en final på sina hittills 14 försök.