SCHLAGERMAGISTERNS KRÖNIKA. Idag den 5:e maj 2024 är det 40 år sedan Sverige tog sin andra seger i Eurovision Song Contest, och detta tack vare en mycket ovanlig brödratrio som dansade sin väg till segern i gyllene skor. Historien om Sveriges andra guld i tävlingen är udda, men så typisk för 1980-talets svenska musikliv.
Tävlingen tillbaka i Luxemburg
1984 års tävling skulle bli den sista (till dags dato) att arrangeras i det lilla storfurstendömet Luxemburg. Med sina då drygt 360 000 invånare var landet vid denna tid den minsta deltagarnationen, men hade trots det lyckat skrapa ihop imponerande fem vinster, vilket innebar att de tillsammans med Frankrike hade flest vinster i tävlingen. Med råge, ska tilläggas. Luxemburg stad hade därmed god vana av att arrangera tävlingen och då Corinne Hermes vann tävlingen 1983 så fanns egentligen bara en rimlig spelplats tillgänglig i landet – Theartre municipal. Detta var samma spelplats där man arrangerade tävlingen 1973, och kunde ta emot en “imponerande stor” publik på 950 personer. Som det dock skulle visa sig så blev scenbygget så stort att man inte kunde ta in så många åskådare, utan istället fick endast deltagarländernas delegationer samt specialinbjudna VIP-gäster sitta i publiken. Scenbygget var dock mycket imponerande, och sågs då som mycket modern. Bl.a. innehöll den flyttbara bakgrunder i form av genomskinliga former som ändrades inför varje bidrag.
Svensk musik produceras i Skara
Under 1980-talet hade det svenska musiklivet förändrats radikalt. ABBA:s framgångar hade inneburit att mängder av svenska ungdomar började drömma om internationella framgångar. Men det var fortfarande svårt att lyckas – ABBA, Harpo och Björn Skifs med Blue Swedes var dittills de enda som lyckats med denna bedrift. I början av 80-talet lyckades dock gruppen Secret Service med Ola Håkansson i fören, slå stort i Europa med turnéer i Italien, Spanien och Frankrike. Men detta var inget som gjorde större avtryck i Sverige. Den inhemska musikmarknaden dominerades istället av Bert Karlsson och hans musikbolag Marianne i Skara. Melodifestivalen hade blivit en intern angelägenhet för hans musikbolag och flera av de stora Mellovinnarna under 80-talet var knutna till honom. Carola, Kikki Danielsson och Lotta Engberg var några av dessa. Det var i Skara som “schlagern” föddes i den form som vi känner idag, en för 80-talet så typisk vidareutveckling av ABBA:s tidiga sound.
Bröderna Herrey – en ovanlig historia
Historien om Bröderna Herrey hade från början inte någonting att göra med vare sig svensk musik eller Bert Karlsson. Tvärtom så har de tre bröderna Richard, Per och Louis inga ambitioner att bli en svensk musikprodukt. De sjunger visserligen i kyrkan tillsammans med sin syster Mari, och är aktiva inom mormonkyrkan. De börjar även som tonåringar uppträda tillsammans på privata fester, men gör inte några stora avtryck i nöjesvärlden.
I början av 80-talet flyttar de till USA där de större mormonförsamlingarna finns. Richard däremot, väljer att flytta till Los Angeles för att börja på en dansskola. Richard hade nämligen börjat drömma om att bli en känd dansare, och får otrolig nog sitt livs chans då han 1981 blir utvald att dansa i ett par avsnitt av TV-serien “Fame” som får stor internationell uppmärksamhet. Snart uppmärksammas den svenske dansaren även av SVT, som gör ett reportage om Richard i Los Angeles. Bert Karlsson ser reportaget och tar snabbt kontakt med Richard. Tillsammans utvecklar de en plan att göra brödratrion till ett “pojkband” – Sveriges första. Självklart var siktet inställt på Melodifestivalen, men “Diggi-loo Diggi-ley” såg inte ut att komma med i urvalet till finalen 1984. Bert Karlsson har i sin bok “Stora Schlagerboken- Bakom kulisserna” berättat att han “hade fått underrättelser” att låten ansågs för svag (troligen p.g.a. texten). Bert skriver då att han skickade en musikvideo på låten till en av medlemmarna i urvalsjuryn för att visa att det inte var texten som skulle vara i fokus utan artisten och framförandet. Det räckte för att få med låten till finalen – och resten är historia.
Melodifestivalen 1984 – en dans på rosor?
Bröderna Herrey var på inga vis självklara vinnare inför Melodifestivalens final 1984. De var ännu totalt okända – även om Richard såklart hade setts i TV som dansare. Men sjunga var inte deras stora grej – det var dansen. Inför framträdandet hade de hyrt in Richards danslärare från Los Angeles, Billy Goodson, som gjorde koreografin till numret. Goodsons arv blev att Melodifestivalen nu för första gången fått ett genomkoreograferat dansnummer – som dessutom kom att stå som vinnare. Han kom sedermera att jobba som koreograf till bl.a. Diana Ross och Paula Abdul – men senare även som lärare på balettakademin i Stockholm. Herreys helt banbrytande scennummer och glada låt gjorde att de kunde kamma hem segern i Melodifestivalen. Men valet av vinnare var inte populärt hos alla.
Tufft startfält i Luxemburg
1984 års Eurovision kom egentligen, förutom Herreys, att handla om Johnny Logan och skandalen kring Storbritanniens bidrag. För det stora affischnamnet som alla pratade om inför tävlingen var just Johnny Logan – som ju vunnit tävlingen 1980 med “What’s another year?”. Han gjorde nu comeback i tävlingen men den här gången som låtskrivare bakom sin adept Linda Martin i bidraget “Terminal 3”. Bidraget var starkt favorittippat, och irländsk media hade en specialgrupp som följde varje steg Linda tog i Luxemburg.
Den andra snackisen var Storbritanniens bidrag “Love games” med Belle & the Devotions. Hösten innan hade nämligen Englands fotbollslandslag spelat en EM-kvalmatch mot Luxemburg i Luxemburg stad, varpå engelska fotbollshuliganer startat ett upplopp och förstört stora delar av centrala staden. Det var fortfarande många lokalbor som ville att Luxemburg skulle neka den brittiska delegationen inträde till landet p.g.a. händelserna under hösten. Emellertid blev det inga sanktioner från arrangören, men det behövdes kanske inte, då den brittiska pressen såg till att försätta det brittiska bidraget i sank själva. Det hade nämligen uppdagats att artisten egentligen inte var den riktiga artisten: Även om frontsångaren Belle sjöng, så var “the Devotions” knappast sångare. Trots att de såg ut att sjunga så kom det fram att de i själva verket bara mimade, och att det var en bakgrundskör gömd bakom scenen som stod för den verkliga sången. Skandalen var ett faktum, och när pressen frågade varför man gjorde på detta sättet så fick man svaret att en kvinna i kören “var gravid” och därför inte fick synas i bild. Detta svar skapade såklart ännu fler frågor – men resultatet blev att “Love games” blev det första bidraget i Eurovisionhistorien att bli utbuade av publiken i arenan.
Svensk vinst – efter mycket förvirring
Sveriges bidrag gick länge under radarn, då landets framgång med ABBA tio år tidigare nu konstaterats vara en “engångshändelse”. Carolas tredjeplats året innan hade dock tänt ett hopp, och inför 1984 lanserades nu ett relativt nytt koncept i Eurovision: Ett pojkband! Bidraget gick ut som det första bidraget i startfältet – och är faktiskt det hittills senaste vinnarbidraget som gått ut som nummer 1 i startfältet! Såklart hade dansnummer förekommit förut i Eurovision – inte minst vinnarna Bucks Fizz 1981 som dansade hem “Making your mind up” till förstaplatsen. Men att se tre bröder göra samma sak var något nytt, och mot slutet av omröstningen så ledde Sverige överraskande över Irlands Linda Martin. När Portugals jury, som sista jurygrupp, delade ut sina poäng stod det klart att Herreys faktiskt vunnit – med ynka 8 poäng före Irland.
Det hade dock inte bara varit nervöst för bröderna själva, de svenska tv-tittarna fick uppleva sin beskärda förvirring också. Den svenska TV-kommentatorn drabbades av teknikstrul vilket gjorde att Sverige blev helt utan kommentator under en stor del av programmet. Det blev inte bättre av att programledarinnan Desirée Nosbusch omedelbart efter röstningen sade “God natt och på återseende nästa vecka!”, omedveten om att en vinnarrepris skulle genomföras och att Eurovision bara hålls en gång om året. Å andra sidan var Desirée endast 19 år denna kväll – och är därför tidernas yngste programledare för Eurovision.
Svenskt rekord och nya era
I och med segern tog Sverige nu sin andra vinst i tävlingen och visade att ABBA inte var en engångsföreteelse. Sverige var en musiknation att räkna med! Bröderna Herrey framstår än idag som unika i Eurovisions historia. Det är den hittills enda trion som vunnit tävlingen, och därtill den första brödraskaran att göra det (Olsen Brothers är den andra). Dessutom är Louis Herrey, som var 17 år vid tillfället, den hittills yngste manlige vinnaren i tävlingens historia.
Nu hade en ny typ av bidrag slagit sig i Eurovision på allvar – schlagern. Under de kommande två åren så skulle denna musik slå stort i tävlingen – och Bert Karlsson kunde skratta hela vägen till banken. Redan året därpå vann hans adepter Bobbysocks tävlingen för Norge med “La det swinge”.
Herreys korta karriär
Bröderna Herrey blev på kort tid väldigt populära – och det går att känna igen deras karriär i många pojkband som kommit efter dem. Bröderna sålde enormt mycket skivor och turnerade över hela Sverige under de kommande två åren – ständigt jagade av massiva grupper flickor som bevakade varje steg de tog. Deras popularitet hade inte setts maken till i Sverige dittills, och när Richard Herrey gifte sig 1987 så blev hans fru utsatt för både hot och spottattacker från arga fans som ansåg att hon “stulit deras Richard från dem”. Turbulensen blev så stor att Richard fick flytta från Sverige till Köpenhamn för att komma undan – vilket inte räckte då de fortfarande blev uppsökta av stora fanskaror utanför sin lägenhet.
Internationellt så lyckades bandet faktiskt slå – i Östeuropa! Som en politisk överenskommelse med Sovjetregimen i Moskva skapades ett utbyte mellan en rysk och en svensk artist. Herreys fick möjligheten att turnera i främst Polen och Sovjetunionen, medan en rysk artist, Alla Pugachova (som sen representerade Ryssland i ESC 1997) fick uppträda i svensk TV. Turnén i Öst blev en framgång för Herreys och 1985 vann de Sopotfestivalen, den östeuropeiska motsvarigheten till Eurovision. Deras vinnarbidrag “Sommarparty” blev en stor hit både i Sverige och i Östeuropa, då det var en av få poplåtar från västvärlden som fick säljas lagligt på andra sidan järnridån.
Herreys hade en intensiv men kort karriär och i slutet på 1980-talet flyttade de till USA och avslutade musikkarriären. De engagerade sig på olika håll, bl.a. i mormonkyrkan. Idag är de verksamma på olika sätt, men framträder ofta igen tillsammans när de är i Sverige. I samband med 40-årsjubilet har de gett ut en ny singel som heter ”Sing A Song”, deras första gemensamma låt sedan 1994!
1984 i backspegeln
Herreys vinst var viktig för Sveriges musikaliska självförtroende. Den visade att ABBA inte var “det enda” som Sverige kunde producera i musikväg, och mellan 1985-1989 så kom också en ny våg av svenska internationella framgångar med Europe och Roxette. Ironiskt nog så blev ju dock Herrey inte alls lika framgångsrika som ABBA, även om de lyckades med något så unikt som att bli stora i Sovjetunionen. De var lite av en dagslända som inte gjorde något större avtryck i svenskt musikliv- mer än deras odödliga låt “Diggi-loo diggi-ley”. Låten är idag, med rättvisa kanske, ansedd som en av de sämsta vinnarna i Eurovisionhistorien. Detta beror kanske på låttexten som ju i ärlighetens namn är totalt dravel, men tillsammans med dansen och musiken så är det en glad och lättnynnand sång som knappast lär glömmas bort.
