Min topplista - Loreen – ”Tattoo”
- Smash Into Pieces – ”Six Feet Under”
- Signe och Hjördis – ”Edelweiss”
- Emil Henrohn – ”Mera mera mera”
- Axel Schylström – ”Gorgeous”
- Kiana – ”Where Did You Go”
- Mariette – ”One Day”
Kommentar om programmet: Jag kommer ju skriva spalter här, så nu kör vi. Först ut var Kiana med ”Where Did You Go”, och ja… det var en del som applåderade låten för dess relevans, och att Kiana såg ut som en stjärna i vardande. Och visst, hennes oerfarenhet tyckte jag lös igenom en del men också en potentiell star quality som hon kanske kan förvalta längre fram. Låten däremot? Modern, men ofärdig! Upprepning av låttitel och överanvändande av vocoder… den skulle ha behövt ligga kvar och finputsas ett tag till innan den släpptes. Sen kommer vi till Signe & Hjördis som hade en trevlig låt, som dock föll på oerfarenheten återigen. Hade någon mer rutinerad artist som till exempel Timoteij framfört denna låt, tror jag den hade kommit längre. Ändå en mysig låt tyckte jag. Och så har vi årets hårdrocksakt, Smash Into Pieces, som jag var länge säker på skulle bli min favorit. Och helt snett ute var jag inte. Hårdrock har inte direkt varit någon hårdvaluta i Mellon på ett bra tag, men de få som synts till har inte alls tonat ner sitt sound i lika hög grad som tidigare. Mustasch 2021, Lillasyster 2021, och så Smash Into Pieces i år, kommer med låtar som knappast skulle kännas malplacerade i deras diskografi. Man försöker inte vara nånting annat och det är uppfriskande. Linkin Park-liknelser var nånting många tog upp, och sångaren lät ju inte helt olik Chester Bennington (vila i frid). Ändå kändes det som nånting saknades för att jag skulle slå till med femman. Kanske en ordentlig ”breakdown” som är vanligt i denna genre. Men vilken revansch ändå för hårdrocken i och med att Smash Into Pieces gick till final! När senast hände det? Dead by April 2012? Då var det på tiden! Sen tar vi oss till Mariette som faktiskt parkerar som min jumbo och med facit i hand inte helt oväntat missar finalplatsen. Kanske har det legat i luften, då hon likt Wiktoria känns som en artist som varit med lite för länge i bubblan. Sen märker jag att Mariette fortfarande letar efter sin musikaliska identitet, då de låtar hon tävlat med varit rätt spretiga genremässigt. Och nu blir det mossig gospelpop som hon inte kan leverera på ett trovärdigt sätt. Svagt. Jumbo i detta heat blev Emil Henrohn och det var nog lite mer otippat då han ändå hade ett starkt följe på TikTok om inte annat. Man hade trott att det hade hjälpt, men ett sånt stöd tar en uppenbarligen inte så värst långt. Låten började okej men blev bara mer och mer enerverande. Man tröttnar ganska snabbt. Axel Schylström snubblar på mållinjen men får respass direkt. Där kan jag konstatera att han fick ett otacksamt läge som näst sist med en ballad som är väldigt seg. Ett bonuspoäng får han i alla fall då han levererade låtens budskap med en tydligare äkthet än vad man kan förvänta sig. Ärlighet framför klyschor. Avslutningsvis har vi Loreen då, och här finns det väldigt mycket att säga. Det kommer bli oundvikligt att prata om hennes tidigare låtar, så jag får vara så kort och koncis jag kan. Men händer upp, jag var väl aldrig helt såld på Euphoria, som kändes mer som en standard housepoplåt med lite artistisk krydda som råkade pricka tidsandan rätt där och då. Och det verkade som om Loreen själv också insåg det, då hennes ovilja att bli en popstjärna i mängden gjorde henne till ett one hit wonder. Fem år senare kommer ”Statements” och då ser man mer vad hon har för ambitioner som artist men där det blev för komplicerat och obehagligt för tittaren. Nu får vi höra ”Tattoo” och här kändes det som att stjärnorna stod helt rätt i linje. Det är faktiskt inte så lätt att egentligen förklara varför detta blir så lyckat. Men jag konstaterar att det finns goda anledningar till varför hon är storfavorit till seger. Hon har lyckats ge låten den mystik som behövs för att man som lyssnare blir engagerad, och det finns egentligen ingen stund där det känns som att låten skulle stå stilla. Första minuten är ren build-up, andra refrängen tror man ska vara låtens pay-off, men sen kommer sticket och ger låten en djup atmosfärisk krydda och vid sista refrängen binder man ihop allt väldigt snyggt. Man blir engagerad hela vägen igenom, och det är riktigt starka papper. Att Loreen sen fick ta om låten pga en scenstormning men tycktes vara helt orubbad av det visar vilket fullblodsproffs hon är. Inget gnäll, hon bara ger järnet! Sammanfattningsvis anser jag att de två som gick direkt till final ikväll spelade i en helt egen liga jämfört med övriga fem. Men det man kan undra är ju hur de som var ansvariga för programmet tänkte när de skulle disponera ut låtarna. Där första heatet framför allt var bottenslask medan deltävling tre och fyra blev mycket starkare. Till de som är ansvariga för produktionen säger jag: Ni landade på fötterna den här gången, men om ni vill ge tävlingen mer trovärdighet, då bör ni se till att kvalitén är jämn alla deltävlingar igenom! I övrigt så kan man ju inte säga mer än vad som redan sagts om programledarna. Farah och Jesper gör sitt bästa men manuset gynnar dem inte. Det stora problemet är att manusförfattarna bevisligen inte kan skriva humor. Det finns uppslag till bra skämt, men utförandet blir ofta bara pannkaka. Skämten har ingen set-up, halva tiden finns inte ens nån punchline, och komisk timing tycks vara en föråldrad term. Oscar Zia gjorde ett bättre programledarjobb förra året, speciellt då han fick improvisera en hel del när appröstningen kollapsade i första deltävlingen. Men vad som inte stoppade honom gjorde honom bara starkare. |