SIGNERAT SCHLAGERMAGISTERN. Vi avslutar denna serie om krig och fred i Eurovision med den mest aktuella konflikten i världen just nu – Ukrainakriget.

Den 24 februari i år blev Europa på nytt en kontinent i krig. Rysslands invasion av Ukraina skakade inte bara omvärlden, men förändrade även hela den världsordning som vi levt i under väldigt lång tid. Men konflikten mellan Ryssland och närliggande stater går långt tillbaka och blev under 00- och 10-talet ett återkommande diskussionsämne även i Eurovision.

Bakgrund till hur det hela började

För att förstå detta lite bättre behöver vi gå tillbaka till vad som faktiskt hände under tiden som Sovjetunionen existerade. Sovjetunionen fungerade visserligen praktiskt som en enhetlig stat (en sedvanlig diktatur), men var officiellt en union av flera “Sovjetrepubliker” som på pappret var egna stater som “frivilligt” gått samman i en union ledd av kommunistpartiet i Moskva. Detta innebar att det egentligen alltid fanns flera stater inom Sovjetunionen: i den europeiska delen fanns Ryssland, Ukraina, Estland, Lettland, Litauen, Belarus, Moldavien, Georgien, Armenien och Azerbajdzjan. I verkligheten hade de dock inte något direkt självbestämmande utan styrdes mer eller mindre helt ifrån Moskva där den absoluta majoriteten av de styrande var etniska ryssar. Just därför kom mycket av Sovjetunionens politik att gynna den ryska befolkningen på bekostnad av de andra etniciteterna i unionen. Föga överraskande ledde detta till allvarliga snedfördelningar och försummelser av dessa, bl.a. när Stalins jordbrukspolitik skapade en katastrofal missväxt med efterföljande svält i Ukraina under 30-talet – känd som “Holodomor”. Det beräknas att över 5 miljoner ukrainare dog i svältkatastrofen, som förvärrades av att nästan all av Ukrainas matproduktion exporterades till Ryssland eller till utlandet. 50 år senare skedde ju även Tjernobylolyckan i Ukraina, en katastrof som Sovjetunionen gjorde sitt yttersta för att dölja för omvärlden. Resultatet blev att man utsatte lokalbefolkningen för livsfara hellre än att genomföra omedelbara evakueringar som kunde ha avslöjat katastrofens omfattning för omvärlden. Folket i Ukraina har alltså många ryska förbrytelser färskt i det kollektiva minnet – och det kan nog sägas att just Ukraina varit dem som lidit mest under det sovjetiska styret.

I och med Berlinmurens fall i Tyskland 1989 så började ju även Sovjetunionen falla samman, då delrepublikerna i unionen plötsligt började hålla egna demokratiska val – trots att Moskva förbjöd dem. Resultatet blev att fler och fler av dessa delrepubliker gjorde sig av med sina kommunistiska ledare, och under 1991 var Sovjetunionen i princip bara en stat i teorin då Moskva inte längre kontrollerade delrepublikerna. Under sommaren/hösten 1991 så utropade sig flera länder som självständiga stater, bl.a. Ukraina, vilket ledde till att Sovjetunionen upplöstes i december samma år. Ryssland var den sista delrepubliken att lämna unionen, för att sedan genomgå nästan ett decennium av politiskt och ekonomiskt kaos. Först i och med att Vladimir Putin tog över makten 1999 vände utvecklingen och Ryssland blev under 2000-talet återigen en ekonomisk stormakt i Europa – på bekostnad av demokratiska och mänskliga rättigheter. I Ukraina var utvecklingen likvärdig under 90-talet, då landet kämpade med ekonomiska problem och korruption. Samtidigt blev landet under 00-talet allt mer delat i två politiska läger – för eller emot Ryssland. Ett stort problem för Ukraina, och många andra tidigare sovjetrepubliker, var nämligen att Sovjetunionens politik hade uppmuntrat etniska ryssar att flytta ut och befolka grannrepublikerna. Detta ledde att många länder nu fick en betydande rysk minoritet som stannade kvar även efter att Sovjetunionen hade lösts upp. För Ukraina innebar det att närmare hälften av landets befolkning, i synnerhet i de östra delarna, kände stor samhörighet med Ryssland. Den ryska minoritetens politiska intressen var därför riktade på att öka samarbetet österut hellre än att integreras västerut mot EU. Detta var inte unikt för Ukraina, utan liknande politiska delningar fanns även i de baltiska staterna som också hade stora ryska minoriteter.

Relationerna i Eurovision

När de ex-sovjetiska länderna började göra sina debuter i Eurovision blev det för första gången synligt för omvärlden hur dessa länders relation faktiskt var till Ryssland. I och med att telefonröstning infördes i tävlingen i full skala 1998 kunde man nu se TV-tittarnas inställningar till respektive land i sin omvärld. Snart stod det klart att Ryssland var ett populärt land bland sina grannländer – då de under perioden 2000-2009 fick majoriteten av sina poäng ifrån sina närmaste grannländer. Emellertid berodde detta till synes på de ryska minoriteterna i dessa länder, som röstade flitigt på Ryssland. Den icke-ryska lokalbefolkningen var fortfarande tydligt fientligt inställda till Ryssland. Den första indikationen på detta kom 2003, då Eurovision gick av stapeln i Riga i Lettland, där det ryska bidraget framfördes av duon t.A.T.u. – som vid detta tillfälle var Rysslands största internationella musikexport. “Ne verj, ne boisja” var storfavorit att vinna tävlingen, vilket ledde till debatt. Duon hade gjort kontroversiella uttalanden mot både tidigare deltagare och mot värdlandet – vilket inte gick väl hem bland omgivningen. Duon blev utbuad av både samlade journalister på presskonferensen och av publiken i arenan. Det fanns rent av planer på att sända duons genrepsvideo istället för liveframträdande i sändningen p.g.a. risken att de skulle göra något ännu mer kontroversiellt på scenen. Så blev det dock inte – men utbuade blev de likväl.

2004 gick Eurovision i Istanbul och detta år skulle Ukraina göra sitt stora genombrott i tävlingen. Med “Wild dances” slog Ruslana till med både läderpiskor, horn och trummor – och cementerade den nya etnotrenden i tävlingen. För oss var detta inte nödvändigtvis ett bidrag med politiska dimensioner, men det kan ju vara värt att nämna att de etniska musikinfluenserna i låten kom ifrån västra Ukraina och de karpatiska bergen. Ruslana är dessutom själv född och uppväxt i Lviv i västra Ukraina – d.v.s. den del av landet närmast Centraleuropa och med minst andel ryskspråkiga. Just p.g.a. detta uppfattas bidraget alltjämt som ett “pro-väst” bidrag och därmed ett Rysslandskritiskt bidrag. Ruslana skulle ju dessutom senare bli parlamentsledamot för det pro-västliga partiet “Vårt Ukraina” och är än idag en politisk figur i det ukrainska motståndet mot Ryssland.

Oroligt presidentval

Historien fortsätter i Ukraina under hösten 2004, då presidentvalet i landet skapar nya oroligheter. Landet hade sedan självständigheten 1991 styrts av Rysslandsvänliga presidenter som arbetat för att orientera landet österut och öka samarbetet med Ryssland. Denna sida hade dock under de senaste åren blivit involverade i allt fler korruptionsskandaler, svarta affärer och avslöjats med tydliga kopplingar till ryska oligarker. I presidentvalet företräddes de av Viktor Janukovitj – som tidigare varit guvernör i det ryssdominerade området Donetsk. Mot honom stod oppositionsledaren Viktor Jusjtjenko som gått till val på att söka samarbete västerut och arbeta mer åt att bli medlemmar i EU. Detta blottade tydligt den etniska splittringen i landet – mellan östra och västra Ukraina. Det var dock på själva valdagen som saker nådde sin spets, då internationella observatörer kunde se hur Janukovitj riggat systemet till sin fördel, vilket snabbt ledde till anklagelser om valfusk. Då Janukovitj utropat sig till valvinnare tillstötte stora protester, framförallt i Kiev och västra Ukraina, där folk gick ut och ockuperade gator och torg för att stötta den västvänlige Jusjtjenko. Då hans partifärg var orange, gick dessa människor i orangea kläder för att visa sitt stöd. Händelsen kom därför att kallas den orangea revolutionen och blev en nästan två månader lång aktion för att få till ett omval. Janukovitj tvingades ge med sig, och i omvalet förlorade han mot Jusjtjenko som installerades som president i januari 2005.

I Eurovision, som 2005 hölls i just Kiev, kom Ukraina att representeras av bandet Green Jolly, vars bidrag “Razom nas bahato” använts kampsång under den orangea revolutionen. Låten fick dock skrivas om för att inte överträda EBU:s regler kring politiska budskap – men självklart förstod de flesta ändå vad låtens budskap var:

Detta var en politisk hip-hoplåt som visserligen låg rätt i tiden, men som hade väldigt liten chans att vinna. Många av de andra Eurovisionartisterna visade dock också sitt öppna stöd till landet, bl.a. norska gruppen Wig-Wam som knöt orangea sjalar på sina mikrofonstativ under liveframförandet i Kiev. Hela kalaset i Kiev avslutades för övrigt med att vinnarpokalen överlämnades till Helena Paparizou av den nyvalda presidenten Viktor Jusjtjenko – vilket var första gången som en statschef deltagit på scenen i Eurovision!

Verka Serdushka fick upp frågan på nytt

Situationen i Ukraina föll i glömska ett tag och blev först aktuell igen när Ukrainas skickade komikern och drag-stjärnan Verka Serdushka till Eurovision med det kultförklarade bidraget “Dancing lasha-tumbai”. Även om låten i sig är galen nog, så innehöll den även den kryptiska textraden “lasha tumbai” som gav upphov till stor debatt. Många bedömde nämligen att det var en förvrängning av den engelska frasen “Russia Goodbye” och därför var ett politiskt budskap. Detta förnekades av Verka som istället hävdade att det var en förvrängning av den mongoliska frasen “boshetunmaj” som betyder “vispa smör”. Debatten kring detta ordval spred sig självklart till ESC, där EBU kikade närmare på låtens text men utan att kunna hitta något tydligt regelbrott. För säkerhets skull så skrev man in lashatumbai i låttiteln, så att ingen skulle råka tolka “lashatumbai” som “Russia goodbye” av misstag. Detta tumult gjorde att låten räckte till en andraplats i Helsingfors – en imponerande slutplacering för en låt som delvis skulle varit skriven på mongoliska!

Under de följande åren sköts uppmärksamheten dock mot Ryssland, som börjat verka mer aggressivt mot sina grannländer. 2008 genomförde Ryssland under ledning av Vladimir Putin en militär invasion av Georgien – för att stödja de pro-ryska utbrytarrepublikerna Abchasien och Sydossetien. Georgien visade sitt missnöje genom sitt Eurovisionbidrag 2009, som hade titeln “We Don’t Wanna Put In” framfört av gruppen Stephane and the 3G’s. En cool discodänga med 70-talsvibbar, och de exceptionellt välformulerade engelska textraderna:

Självklart anmäldes bidraget till EBU p.g.a. man ansåg att det bröt mot förbudet mot politiska budskap. Det hade säkert kunnat överleva den granskningen, om Stephane inte själv gått ut i media och sagt att låten var politisk och riktad som kritik mot just Vladimir Putin. Just därför valde EBU att diskvalificera låten, speciellt med tanke på att Eurovision 2009 skulle hållas i just Moskva. Georgien bytte inte låt utan valde istället att inte delta alls.

Ny president i Ukraina

Efter 2010 hade den orangea revolutionen i princip dött ut och Ukraina togs över av Viktor Janukovitj – samme man som den orangea revolutionen kämpat för att avsätta. Hans politik förde landet närmare Ryssland, och när han 2013 valde att inte skriva på ett samarbetsavtal med EU för att istället skriva under ett samarbetsavtal med Ryssland – utbröt demonstrationer på nytt i Ukraina. På det stora Majdan-torget i Kiev samlades tusentals demonstranter som krävde presidentens avgång och mycket snart utlystes generalstrejker runt om i landet. Med den orangea revolutionen färskt i minnet ökade trycket på presidenten, men han hade samtidigt mycket stöd i östra Ukraina där motdemonstrationer bröt ut. Oroligheterna varade i nästan ett år – men avslutades med att Janukovitj än en gång fick ge sig. Han fick dessutom släppa ett antal av sin politiska motståndare, bl.a. den tidigare premiärministern Julia Tymoshenko som hade blivit fängslad och dömd för korruptionsbrott – i vad oberoende observatörer klassat som en politisk rättegång. Janukovitj flydde landet till exil i Ryssland, och en ny väst-vänlig president tog över 2014. I Ryssland togs detta dock inte väl emot och Vladimir Putin började nu planera ett ingrepp i Ukraina. Det resulterade i att Ryssland iscensatte en folklig resning på den ukrainska Krimhalvön, där majoriteten av befolkningen är rysktalande. I februari 2014 utropade sig regionen som självständiga varpå förklädda ryska trupper skickades in för att stödja upproret. Kort därpå beslöt sig den nyutropade republiken att bli en del av Ryssland och integrerades officiellt in i landet under våren 2014 – trots våldsamma protester och fördömanden från omvärlden. Samtidigt gjorde två andra ryskspråkiga regioner samma sak i östra Ukraina – Regionerna Donetsk och Luhansk. Här utbröt dock inbördeskrig, och den ukrainska armén försökte här kämpa ned upproret med vapenmakt. Ryssland skickade dock förklädd militär för att stödja separatisterna, vilket skapade en långvarig konflikt. Detta gjorde att den ukrainska staten fick ont om pengar och kunde därför inte delta i Eurovision 2015.

Året därpå skulle de dock göra ett nytt försök – och vinnare blev då sångerskan Jamala med bidraget “1944”. Symboliken i bidraget var tydligt: Jamala hade sina rötter på Krimhalvön – och hade dessutom släktskap med krimtatarerna – en minoritetsgrupp som blivit bortträngda av den ryska befolkningen och vars situation på Krim nu var mycket hotad. Bidraget “1944” handlade om Sovjetunionens och Stalins människorättsbrott på Krim under andra världskriget, och i synnerhet på deportationen av just Krimtatarer till Sibirien. Självklart kom anklagelser om att låten är politisk – men Jamala kunde här tydligt hänvisa till att låten handlar om hennes egen familjs tragedi, inte om någon särskild politik.

EBU godkände låten, och fick nu tävla mot just Ryssland i Eurovision i Stockholm 2016. Rysslands bidrag var favorittippat – och i den sista röstningssekvensen i finalen så stod det just mellan Ukraina och Ryssland. Ukraina ledde, men man visste redan att Ryssland hade hade fått flest poäng i telefonomröstningen. Det man inte visste var med hur mycket poäng de hade fått – och om de då skulle få tillräckligt med poäng för att gå om Ukraina. Det visade sig till slut att Ryssland inte kunde gå om, och Ukraina vann således sin andra seger i Eurovision. Jamala blev folkhjältinna i sitt hemland – samtidigt som ryska debattörer krävde upphävning av resultatet och nya röstningsregler i Eurovision. Det fick de såklart inte. Men låten var definitivt ett kontroversiellt val, som tyvärr bådade om vad som komma skulle!

Arrangerade men med hjälp från andra bolag

I Kiev 2017 var den stora frågan om landet skulle ha råd att hålla ett Eurovision – trots det pågående inbördeskriget i de östra delarna. Länge var det oklart om arrangemanget skulle gå ihop, men med stöd ifrån SVT så lyckades man till slut få hela produktionen att hålla. Det var dock inte alla länder som fick vara med. Rysslands utvalda artist, Julia Samojlova, nekades inresetillstånd till Ukraina då hon hade rest till Krimhalvön efter ockupationens inledning 2014 – något som var brottsligt i Ukraina. Ryssland fick således valet att antingen välja en ny artist – eller att sända sitt bidrag via liveuppkoppling från en studio i Ryssland. Ryssland valde dock ingendera – utan hoppade av tävlingen och hävdade att man inte kunde delta p.g.a. att man inte kunde garantera den ryska delegationens säkerhet i Kiev. Hur sant detta nu än var, så blev det inget Ryssland i Eurovision 2017.

Emellertid fick Ukraina själva problem med dessa Krim-relaterade lagar under de följande åren. 2019 vad det tänkt att Ukraina skulle delta i Eurovision, och höll en nationell uttagning med flera starka låtar. Vinnaren, Maruv, fick dock enbart tävla för Ukraina om hon signerade ett kontrakt med TV-bolaget där hon lovade att ställa in alla planerade uppträdanden i Ryssland innan tävlingen i Tel Aviv. Detta gick hon inte med på då den ryska marknaden var en nödvändig inkomstkälla för ukrainska artister. Resultatet blev att hon diskades, och istället gick erbjudandet till andraplatsens artist. Dessa nekade också – av samma anledning. När även de tredjeplacerade artisterna nekade erbjudandet så valde det ukrainska TV-bolaget att avstå tävlan och anklagade landets egna artister för bristande patriotism och att vara i händerna på “imperialisterna i Ryssland”. 2020 var man dock mer noggranna med sitt urval och då gick urvalsprocesserna smärtfritt. Dessvärre skulle det blåsa igen om uttagningen inför 2022 p.g.a. oklarheter i reglerna och ett medföljande avhopp av den ursprungliga vinnaren Alina Pash. Däremot hade man nu silvermedaljörerna Kalush Orchestra som ivrigt tackade ja till deltagande i ESC, och risken för en repris på 2019 avvärjdes.

Rysslands ställning i Eurovision har under samma tid minskat avsevärt

Landet var länge en accepterad deltagare i tävlingen, men i takt med inskränkningar av demokratiska och mänskliga rättigheter har Europa blivit allt mer kritiska. I synnerhet har Eurovisionfansen blivit kritiska då det framförallt varit HBTQI-personers rättigheter som dragits in och blivit fokus för förföljelser i Ryssland. Från 2013 och framåt har ESC-fansen kategoriskt avfärdat de ryska bidragen och de ryska artisterna har flera gånger möts av burop i arenan. Allra mest påtagligt skedde detta 2015 – då de österrikiska arrangörerna valde att censurera buropen mot den ryska deltagaren Polina Gagarina.

I Ryssland har länge förts en debatt om det är värt att sända och delta i ESC, just p.g.a. dess kopplingar till HBTQI-vänliga värderingar och västvärlden. Men landet har valt att fortsätta delta, fram till i år då EBU till slut sade upp medlemskapet för de ryska TV-bolagen. Men inte p.g.a. landets kamp mot mänskliga rättigheter – utan p.g.a. att landet förklarat krig mot och invaderat en annan EBU-medlem – nämligen Ukraina. I detta läge är det inte svårt att förstå EBU:s beslut, även om vi nu kan se att det har byggts upp under väldigt lång tid. Kriget i Ukraina har inte bara förändrat säkerhetspolitiken i Europa – utan även Eurovision Song Contest.

Så var drar man gränsen för vad som är acceptabelt att representera i tävlingen? Kan ett land som begår brott mot mänskligheten accepteras delta? Frågan är hur framtiden ser ut – och om Ryssland någonsin kommer välkomnas tillbaka igen efter allt de har gjort i Ukraina? Det är en mörk och oklar framtid vi går emot här. Låt oss hoppas att den klarnar framöver och att Eurovisions strålkastare än en gång från lysa upp rysk mark – men då i ett demokratiskt och tolerant Ryssland utan någon Putin. Man kan alltid hoppas!