KRÖNIKA. Som en del av Jugoslavien och Serbien-Montenegro har landet haft ett stort genomslag på Eurovision, med flera klassiker på CV:t. Men som självständig nation har det gått sämre, och landet innehar idag bottenrekordet för kvalificeringsprocent från semifinalerna – enbart två av deras 11 bidrag (18%) har hittills lyckats nå finalen. Och inget av dem nådde ens topp-10 där. Hur kunde det gå så här illa?
Ett av Europas minsta och nyaste länder
Först och främst kan vi konstatera att Montenegro är ett av Europas minsta och nyaste länder med en befolkning runt 600.000 (d.v.s. ca halva Stockholm) och med självständighet deklarerad 2006. Det är samtidigt ett land som varit med indirekt i tävlingen som en del av Jugoslavien från 1961 till 1992, och sedan som en del av Serbien-Montenegro mellan 2004-2005. Trots den lilla befolkningen lyckades landet vinna Jugovizija (d.v.s. Jugoslaviens Melodifestival) två gånger – 1983 och 1984. Detta innebar alltså att två montenegrinska bidrag representerade Jugoslavien dessa år – ett av dem skulle bli en kultklassiker: Danijel med ”Džuli”. 1983 var detta bidrag bara en ynka poäng bakom Carola Häggkvist i toppen av resultatlistan i Eurovision-finalen, och kammade hem Jugoslaviens näst bästa placering någonsin – en 4:e plats. Låten blev en riktig hit, trots att den ur många perspektiv kunde tolkas som ett plagiat på den amerikanska artisten Shakin’ Stevens låt ”Oh Julie” från 1982. Men vem bryr sig om det idag, det är ju fortfarande en riktigt skön låt!
20 år innan Montenegros bidrag fick höras igen i Eurovision
Det skulle dröja ungefär 20 år tills ett montenegrinskt bidrag framfördes i Eurovision igen. Vid det laget hade Jugoslavienkriget gjort att landet splittrats i flera nu självständiga stater – och de enda områdena som höll sig kvar i Jugoslavien var Serbien och Montenegro. 2003 bytte dock landet namn till just Serbien-Montenegro, för att bryta all koppling till den tidigare staten. 2004 släppte EBU in landet i Eurovision, med bidraget ”Lane Moje” framfört av Zeljko Joksimovic. En personlig favorit, men det bidraget kom ju ifrån den serbiska delen av landet. 2005 lyckades dock ett montenegrinskt bidrag vinna den nationella uttagningen: ”Zauvijek Moja” med gruppen No Name. Detta var en riktig balkanballad i någon slags mellantempo, vilket på något sätt var ganska tidstypiskt och populärt på Balkan generellt. Dock blev det ju inte samma framgång som ”Lane Moje” men väl en 7:e plats i finalen och dessutom prisad i Marcel Bezençon Awards med ”Composers Award” för bästa låt.
Inte helt okontroversiellt deltagande 2005
Nu ska dock poängteras att No Names deltagande i Eurovision 2005 inte var helt okontroversiellt. I landets nationella uttagning Evropesma hade den montenegrinska juryn visat sig helt ointresserade av de serbiska bidragen, och istället öst poäng över de montenegrinska – där No Name fick flest. I Serbien hade detta såklart lett till protester men utan större effekter. 2006 upprepades samma situation – men spårade denna gång ur helt.
Inför Evropesma 2006 hade den populära serbiska gruppen Flamingosi feat. Louis seglat upp som storfavoriter till segern, och deras bidrag blev oerhört populärt just i den serbiska delen av landet. Emellertid valde montenegrinska No Name att göra comeback också och precis som året innan så valde samtliga montenegrinska jurymedlemmar att rösta på No Name, samtidigt som Flamingosi feat. Louis blev helt utan poäng. De serbiska jurymedlemmarna å andra sidan, gav samtliga sina högsta poäng till Flamingosi feat. Louis, men även ett par låga ströpoäng till No Name. Detta gjorde att No Name fick en 8 poängs ledning över Flamingosi inför de avgörande rösterna från TV-tittarna. Där vann Flamingosi överlägset, men då alla resultat rundades ned till 12, 10, 8 poäng o.s.v. så blev skillnaden mot de övriga inte så stor. No Name kom 3:a hos Tv-tittarna och fick således 8 poäng – vilket räckte till en knapp seger när man adderade juryns röster.
Detta gjorde att den serbiska publiken i arenan tröttnade, varpå många lämnade arenan i protest – men många valde också att stanna och bua ut No Name. Flaskor och skräp började kastas in på scenen, och istället ropade publiken på Flamingosi feat. Louis – den serbiska favoriten. Produktionen gav vika, och istället för att No Name fick köra sin vinnarrepris kom 2:an Flamingosi feat. Louis upp på scenen och framförde sitt bidrag igen. I efterspelet så blev protesterna mot No Names vinst så intensiva att man bad EBU att utse Flamingosi till vinnare istället. EBU vägrade och bad Serbien-Montenegro att själva komma överens om vilket bidrag de skulle skicka. Det ledde till att landet istället drog sig ur. Serbien-Montenegro var ett splittrat land sedan länge och i juni 2006 röstade folket i Montenegro för att bli självständiga.
Ett år senare, 2007, kom därför Serbien respektive Montenegro att delta med varsitt bidrag i Eurovision. För Serbien blev det Marija Serifovic som med ”Molitva” blev landets debutbidrag, och den tog ju också hem hela tävlingen i slutändan. För Montenegro däremot, så var det Stevan Faddy som framförde ”Ajde, kroči” (Sv. ”Kom igen, Kom in”) som landets debutlåt. Däremot var låtskrivaren, Milan Peric, sannerligen ingen debutant – han hade skrivit alla tidigare montenegrinska ESC-bidrag 1983-1984 och 2005. Nu var ”Ajde, kroči” inte i närheten av samma kvalitet som de tidigare montenegrinska ESC-bidragen, utan tvärtom en riktigt dålig soft-rock låt. Landets debut blev ett fiasko i Helsingfors och man slutade 23:e i semifinalen.
Inga lyckade resultat åren därpå
2008 fick Montenegro åka över gränsen till Belgrad med bidraget ”Zauvijek volim te” (Sv. ”Jag älskar dig för evigt”), denna gång med ett internationellt produktionsteam som kom från hela f.d. Jugoslavien. Det spelade dock inte så stor roll för ännu en gång misslyckades Montenegro ta sig igenom semifinalen. Inför 2009 års Eurovision bestämde man sig för att tänka om helt, och montenegrinska tv-bolaget valde ut landets bidrag internt. Valet föll på sångerskan Andrea Demirovic och för låten så valde man för första gången att ta in utländska låtskrivare. Något oväntat blev det det tyska radarparet Ralph Siegel och Berndt Meinunger som valdes ut, och deras bidrag ”Just get out of my life”. Bidraget blev landets första på engelska, men var annars genre-mässigt mycket nära landets tidigare bidrag. Rock-pop gick tydligen starkt i Montenegro, dock inte lika starkt i resten av världen. Inte ens när man blandade i lite tysk schlager! Man lyckades således inte heller denna gång nå finalen – men man var iallafall snuddande nära med 11:e plats i sin semifinal!
De två följande åren drabbades det montenegrinska TV-bolaget av finansiella problem och avstod deltagande i Eurovision, och gjorde inte comeback förrän 2012. Nu inleddes en tvåårsperiod med mycket underliga och extrema bidrag ifrån landet. 2012 valde man poeten/artisten/komikern Antonije Pušić, bättre känd som Rambo Amadeus. Hans ”Euro Neuro” tillhör än idag något av det konstigaste som hörts från en Eurovisionscen – ett galet mischmasch av rapp, etno och spoken word. Han slutade på 15:e plats i sin semifinal. 2013 höjde man ambitionsnivån och skickade en ny rapp-grupp: Who See med låten ”Igranka” (Sv. ”Dansa”). Denna gång möttes Europa av två astronauter på scenen i Malmö, som tillsammans med en lättklädd sångerska och rökpelare försatte många i chock. Bidraget lyckades dock inte göra tillräckligt djupa avtryck i publiken, rökpelarna till trots, för man slutade på 12:e plats i sin semifinal – trots att tittarna röstade upp Montenegro till en fjärdeplats (medan juryn hade Montenegro tredje sist). Montenegro hade nu fem raka missade finaler bakom sig – och hade fortfarande inte satt sin fot i finalen.
2014 och 2015 blev vändpunkten – om än tillfälligt
Inför 2014 valde det montengrinska TV-bolaget RTCG att gå tillbaka till sina rötter rent musikaliskt – och valde Sergej Ćetković som sin representant med bidraget ”Moj Svijet” (Sv. ”Min värld”). Detta var ett mycket klassiskt stycke balkanballad, med alla de musikaliska element som vi kände igen från ”Lane Moje” och ”Zauvijek Moja” ett drygt decennium tidigare. Låten hade ett djupt romantiskt skimmer över sig, och fick mycket beröm inför sin semifinal i Köpenhamn. Denna gång gick det faktiskt vägen för Montenegro, som tog sig vidare till final via en 7:e plats i semifinalen. Glädjefnatt i Podgorica såklart! I finalen så blev det en slutlig 19:e plats landet fick som sin första finalplacering som självständig nation.
2015 siktade man återigen högt, och denna gång med Nenad Knežević, bättre känd som Knez. Knez var/är en av landets största stjärnor, och åtnjuter till och med hög status i grannlandet Serbien där han mest är verksam. Låten ”Adio” (Sv. ”Adjö”) gick i nästan exakt samma spår som Montenegros bidrag året innan, men denna gång så lyckades landet fiska betydligt fler röster. Via en 9:e plats i semin tog man sig till final där man nu fick Serbiens 12:a för första gången. Man landade till slut på 13:e plats, vilket är landets bästa placering hittills i tävlingen. Äntligen hade det lossnat för landet! Eller?
Väldigt lite balkanmusik kommande åren
Under de följande åren valde Montenegro överraskande nog att inte fortsätta med sin Balkan-inspirerade musik. Istället fick vi se artister som rockgruppen Highway (2016), D Mol (2019) och mannen med hårpiskan – Slavko Kalezić (2017). Ingen av dem kom i närheten av att kvalificera sig till finalen. Det sista försöket med en klassisk Balkanballad gjorde landet 2018 i Lissabon, då med Vanja Radovanović som framförde ”Inje” (Sv. ”Rimfrost”). Men nu fanns vare sig det där romantiska skimret kvar, och inte heller den djupa mystiken som länge omslöt dessa bidrag. Det var en väldigt platt sång som presenterades – och framfördes på ett mycket intetsägande sätt. Med 16:e plats i semifinalen så cementerade landet sig utanför finalen igen – trots att man ännu en gång försökt med en Balkanballad. Inför 2020 rapporterade landet att man skulle hoppa av tävlingen p.g.a. finansiella skäl igen – och har valt att inte heller återvända 2021.
Sammanfattning
Detta lilla Balkanland var länge ett framgångsland rent musikaliskt – fram tills dess att de blev självständiga. Som en del av Jugoslavien och Serbien-Montenegro så producerade montenegrinska låtskrivare och artister mycket framgångsrika bidrag i Eurovision – något som i princip helt dog ut 2007 när landet tävlade på egen hand för första gången. Av någon anledning har landet uppvisat en förkärlek till pop-rock – en musikgenre som inte verkar locka röster ifrån något annat land i Europa. De gånger som landet dock hängav sig till den klassiska Balkanballaden så vände lyckan och landade plötsligt hem finalplaceringar på löpande band. En nyckel i detta verkade dock vara att ta in artister, producenter och låtskrivare ifrån sina grannländer – för att öka intresset därifrån och kamma hem poäng ifrån granngårdarna. Detta har ju annars varit det stora problemet för landet – trots närheten och de kulturella likheterna så är Montenegro en perifer och sparsamt befolkad del av Balkan – dit övriga länder inte har så många kontakter. Utanför Balkan är läget ännu värre, dit har landet knappt några kopplingar alls. Ingen stor diaspora i Västeuropa, och inga kulturella eller ekonomiska kopplingar dit heller. Landet är helt enkelt väldigt lätt att glömma för resten av Europa. Men landet har ju bara deltagit i Eurovision 11 gånger hittills – och är således ännu i början av sin Eurovisionkarriär. Om man bara kommer tillbaka till tävlingen igen så lär man snart hitta sin nisch – och kanske kamma hem en topp-10 eller rent av topp-5 placering snart!
Tills dess, vilket är ditt favoritbidrag från Montenegro?
