ÅRSKRÖNIKA. Det vore ingen överdrift att säga att 2024 blev ett av de mest dramatiska åren i Eurovisionhistorian. Finaldagen i Malmö var så intensiv att den med enkelhet hade kunnat bli en Hollywoodfilm. Visserligen fick vi nöja oss med ett 24-minuter långt specialavsnitt i SVT:s “Uppdrag granskning”, men faktumet kvarstår – 2024 blev Eurovision storpolitik på riktigt.
Arvet från 2023
Men låt oss ta det hela från början. Vi gick in i 2024 med ett helt annat debacle färskt i bagaget. Loreens vinst i Liverpool 2023 var en historisk svensk framgång som placerade Sverige på delad förstaplats i Eurovisions vinnartabell (tillsammans med Irland) med sju segrar. Tillika blev Loreen första kvinnliga artist att vinna tävlingen två gånger – även det en imponerande bedrift. Trots detta så kom ju dock fokus att hamna på tvåan bakom Loreen i resultatlistan: Finlands Käärijä. Det var ju det finska bidraget som fick överlägset flest röster av tittarna och hade ett massivt stöd i publiken under finalen. Men trots stödet lyckades han inte vinna tävlingen då Loreen fick ett enormt stöd av jurygrupperna – med den största vinnarmarginalen i juryomröstningens historia. Sveriges vinst skapade en missnöjesvåg bland ESC-fans, som nu tröttnat på Sveriges ständiga framgångar och inte minst på jurygruppernas makt i tävlingen. Att Sverige nu skulle stå som värdar igen, för tredje gången på elva år, var inte populärt hos fansen – och hot om bojkott och krav på avskaffandet av jurygrupperna haglade vilt i kommentarsfälten i sociala medier.
Ett “Mission impossible” för SVT?
SVT gick alltså in i 2024 med ett mycket tungt uppdrag: Att inte bara genomföra ett värdigt Eurovisionevenemang i Malmö, utan att också blidka de upprörda ESC-fansen så långt det går. Med tanke på hur svårt ifrågasatt SVT:s värdskap redan var, blev det nog ännu mer halsbränna hos SVT när kriget i Gaza bröt ut under hösten 2023. När det nämligen stod klart att Israel avsåg att delta som vanligt i ESC, trots kriget, möttes det inte helt oväntat av massiv kritik runt om i Europa. Israels rätt att delta i Eurovision gjorde att evenemanget mötte ännu större motstånd – inte bara från arga ESC-fans, utan nu även ifrån politiska aktivister. Plötsligt blev ESC i Malmö en världspolitisk angelägenhet, som nu skulle genomföras under den högsta terrorhotsnivån Sverige någonsin upplevt. Givetvis blev detta en svettig affär långt innan vi ens hunnit komma in på Melloåret 2024.
Nytt upplägg i Melodifestivalen
Även om SVT:s fokus givetvis låg på Eurovisionvärdskapet i Malmö, skedde det även en hel del nytt i Melodifestivalen 2024. Tävlingen genomgick nämligen den största förändringen sedan 2002 – i och med att man nu stöpte om upplägget från fyra till fem ordinarie deltävlingar – och en nedbantad snabbvariant av den gamla “andra chansen” (även kallad “semifinalen”). Detta gjorde att vi 2024 skulle få 30 tävlingsbidrag (istället för de 28 som vi haft under de senaste åtta åren) och även om detta givetvis var något nytt kändes det inte speciellt konstigt.
Andra chansen eller Semifinalen hade ända sedan starten 2002 utgjort ett huvudbry för SVT: En “psedo-deltävling” med bidrag som tittarna redan ratat en gång men som “kanske” kunde låta bättre om man lyssnade på dem en andra gång. Man har onekligen kämpat med att få tittare till just detta program och har därför experimenterat hejvilt med olika upplägg för att locka tittare – från kändisjuryer som får välja till dueller och renodlade deltävlingar. I princip kan man väl säga att detta program endast överlevt p.g.a. att Robin Stjernberg vann Mellon 2013 – den ende vinnaren som kvalat in sig till finalen via“Andra chansen”. Han blev beviset för att vissa bidrag behöver höras fler än en gång för att fastna – och därför har man behållit detta upplägg fram till 2024. Problemet var dock fortfarande att det inte var ett program som drog särskilt många tittare – eller ens producerade några stora utmanare till segern i finalen.
Att slopa Andra chansen/semifinalen till förmån för en “vanlig” deltävling och fylla ut med ett större startfält kändes faktiskt som en rimlig lösning. Att man dock valde att behålla uppsamlingsprogrammet under namnet “finalkvalet” som bihang till sista deltävlingen kändes ju dock lite krystat – kan jag i alla fall känna nu i efterhand. Att tittarna, direkt efter sista deltävlingen, nu ska rösta ännu en gång på bidrag som de hört under tidigare veckor – kändes inte helt rimligt. Föga överraskande blev ju resultatet att de två bidrag som precis tävlat i den sista deltävlingen och som tittarna just har sett också vann “Finalkvalet”. Upplägget blev på så vis väldigt orättvist för de andra bidragen. Lyckligtvis har SVT redan meddelat att de ändrat på detta upplägg inför 2025 till att bara de tredjeplacerade bidragen tävlar i momentet. Låt oss hoppas att det blir bättre!
Startfält utan tidigare vinnare
Foto: ESC-Panelen
Varje gång som Sverige är värd för Eurovision så påverkar det startfältet i Melodifestivalen. Det uppstår nämligen ofta en “mättnad” bland svenska låtskrivare och artister att tävla när Sverige just vunnit tävlingen året innan. Kanske känner man sig redan som vinnare eller så tror man helt enkelt inte att Sverige kan vinna igen – två år på raken? I varje fall så brukar startfältet då vara lite tunnare och mer fokuserat på debutanter. Så även 2024 – som blev ett år helt utan tidigare vinnare i startfältet.
Istället fick vi se många nya ansikten – Jacqline, Annika Wickihalder och Jay Smith i finalen. Men också namn som Fröken Snusk, Gunilla Persson, Elecktra och Lia Larsson – som visserligen inte nådde finalen men som tveklöst skapade rubriker ändå. Gemensamt för alla dessa debutanter var såklart att vi sett dem förut i olika sammanhang – många är kända från Idol, medan vissa gjort karriär på sociala medier, i drag show-världen eller i realitysåpor.
Trots det stora utbudet av debutanter var det inte de som dominerade tävlingen denna gång. Istället såg vi hur de senaste årens silver- och bronsmedaljörer flockade sig till startfältet – och sedermera till finalen. Marcus & Martinus var t.ex. närmast självskrivna i finalen 2024. Redan dagen efter finalen 2023 var brödraparet tippade att vinna Mellon 2024, då man benhårt klargjort sin intention att göra comeback och ta revansch. Med tanke på att de var så solklara nästfavoriter efter Loreen, så fanns inget tvivel om att de skulle vara favoriter till Mellovinsten 2024. Att bidraget “Unforgettable” dessutom var skrivet av de ständiga Mellovinnarna Jimmy ”Joker” Thörnfeldt, Joy Deb och Linnea Deb – så fanns det inte mycket som talade emot. Motståndet kom främst ifrån artister som var snubblande nära segern under de föregående åren: Smash into Pieces, Medina, Maria Sur, Cazziopeia, LIAMOO och Danny Saucedo. Även en höggravid Lisa Ajax fanns med i ett hörn, liksom den revanschsugna Clara Klingenström. Det blev således ett startfält som kändes väldigt bekant – trots en total avsaknad av tidigare Mellovinnande artister.
Carina Berg och Björn Gustafsson gör comeback
I övrigt var tävlingen inte särskilt påverkad av det nära förestående Eurovisionvärdskapet. Musikkvaliteten höll minst samma nivå som föregående år – då minst hälften av finalbidragen nådde in på streamingtopplistornas topp-20 under våren. Men även TV-produktionen gick som smort. Carina Berg fick äran att leda tävlingen på egen hand, men blev överglänst av en oväntad comeback: Björn Gustafsson. Det var en lätt surrealistisk upplevelse att se Carina Berg leda tävlingen med Björn som sidekick – 2008 hade ju Björn en liknande roll och fick då sitt absoluta genombrott. En av höjdpunkterna då var ju hans sång till just Carina Berg – som då var tillsammans med Kristian Luuk som då var tävlingens programledare. Detta spelade man givetvis vidare på 2024, men måste ha varit ett skämt som endast gick hem hos tittare över 20 år.
Visserligen möttes Björns inspel med positiv kritik i media, men det var först i finalen som han på nytt blev ett fenomen. Hans supergrupp Björnzone blev en viral superframgång som till och med överglänste tävlingsbidragen denna kväll. Detta dreamteam utgjordes ju av legendarer som Eric Saade, Måns Zelmerlöw, Filip Berg, Casper Janebrink, Victor Leksell, Adam Lundgren, Ulrik Munther, Boris René och inte minst Loa Falkman (något överraskande). Detta blev något utöver det vanliga och får nog ses som en av årets höjdpunkter. “Still The One” blev en musikframgång även på listorna – men än mer imponerande var att gruppen även släppte en jullåt (“A Christmas song”) som under december gick rakt upp på förstaplatsen på Svensktoppen – och den mest spelade nyproducerade jullåten på Spotify. Frågan är ju såklart om Björnzone bara var en tillfällighet, eller om vi får se mer av gruppen framöver? Med listframgångar som dessa så känns det ju inte omöjligt att vi får se dem igen.
Väntat resultat
Foto: ESC-Panelen
Resultatet i Melodifestivalen blev dock inte någon överraskning. Tvärtom så hade spelbolagen återigen rätt – redan ett år innan finalen var avgjord. Marcus & Martinus var favoriter från och med att de klargjorde sin ambition att delta, och det rådde inget tvivel om att de skulle leverera. Med tanke på tvillingparets stora fanskara och deras tidigare framgångar i Sverige så fanns ingen konkurrent som kunde mäta sig med deras popularitet. Detta blev smärtsamt tydligt under finalkvällen då de vann både jurygruppernas och tittarnas förstaplats – helt överlägset. Faktum är att de fick exakt lika poäng som Loreen fick 2023*. Skillnaden var dock att Loreens vinstmarginal var mindre – då hon hade en klar konkurrent till segern – nämligen just Marcus & Martinus. 2024 skulle Marcus & Martinus inte ha några klara konkurrenter – och vann därmed med en av de största segermarginalerna på flera decennier – 73 poäng.
När Marcus & Martinus hade defilerat över mållinjen i Mellofinalen i Friends Arena (sedan juli 2024 heter den arenan Strawberry Arena, reds.anm.) så gjorde de det som det första brödraparet sedan 1993 – och som första manliga duon på 50 år! Det blev också första gången som två icke-svenska medborgare vann tävlingen – och i Norge blev det såklart förstasidesstoff. Till och med den norske statsministern gratulerade! Emellertid skulle de glada skriverierna i Norge snart bytas ut mot svarta rubriker ju närmare Eurovision vi kom.
* Både Loreen och Marcus & Martinus fick 177 totalpoäng fördelat på valörerna 85 och 92. En skillnad mellan bägge akterna är att Loreen fick (i finalen 2023) sina 92 poäng från juryn medan Marcus & Martinus fick (i finalen 2024) sina 92 poäng från tv-tittarnas åldersgruppers omröstningar. En likhet mellan bägge akter var även att de fick full pott från alla tittargrupper, utom en, medan Loreen fick en jurytolva mer än Marcus & Martinus
Debuterande utmanare och veteraner som utmanade
Foto & montage: ESC-Panelen
Vem eller vilka som skulle utmana Marcus & Martinus var dock inte helt klart på förhand. Mest omtalade innan deltävlingarna var Fröken Snusks ”Unga & Fria” och inte minst Gunilla Persson med ”I Won’t Shake (La La Gunilla)”. Fröken Snusk hade ju blivit känd för sina ekivoka texter, och sågs som en “Dark horse” tidigt i tävlingen. Likaså hade vi Hollywoodfrun Gunilla Persson, som blev rejält omskriven under tävlingen. Trots mediepubliciteten nådde ingen av dessa final, men bidragen blev rejäla hits ändå under våren.
Intressant nog kom mycket förhandssnack också att handla om veteranen Danny Saucedo – som länge höll ett fast grepp om positionen som “Nästfavorit” hos spelbolagen. Dannys 16 år långa karriär verkar aldrig ta slut och hans återkomst till Mellon blev en revitalisering. Bidraget “Happy that you found me” var något mer typiskt hans bidrag från 2012 “Amazing” vilket så här tolv år senare kanske uppfattades som lite omodernt. Det gick visserligen till final, men lyckades inte så bra som oddsen förutspått och slutade sexa.
Någon annan som heller inte lyckades så bra som oddsen först trott, var Dotters ”It’s Not Easy To Write A Love Song”. Efter sin briljanta andraplats 2020 så har hon ständigt återkommit med starka bidrag – men 2024 var helt enkelt inte hennes år trots att hon nådde final slutade hon sist med 34 poäng. Istället skulle det bli artister från helt andra genrer som återigen slog sig in i topp-3. Smash into Pieces gjorde comeback och har nu sålt in sig som det stående metalinslaget i Mellon (även om de inte deltar igen som tävlande akt i Melodifestivalen 2025). Efter bronsplatsen 2023 lyckades de med konststycket att återupprepa bedriften 2024 – med en ny bronsplats. Framför dem såg vi hip-hopgruppen Medina som gjorde comeback med ”Que sera” efter tredjeplatsen 2022 – och som då fått en sommarhit med tävlingsbidraget “In i dimman”. Att de 2024 lyckade överträffa denna framgång med en andraplats var något av en överraskning – men ändå inte helt oväntat. Även denna gång blev deras bidrag en sommarhit, och vi har säkerligen inte sett dem för sista gången i tävlingen.
Eurovision tar form – säkra kort
Foto: ESC-Panelen
Eurovisionplanerna däremot gick obehindrat vidare. Mycket gick att känna igen sedan Malmö förra gången stod som värd för tävlingen 2013. Dessutom var Petra Mede återigen programledare – en roll som hon nu närmast är synonym med. Det ter sig numera närmast omöjligt att se någon annan än Petra vara programledare i ett svenskt värdskap för Eurovision. Med sig hade hon ingen mindre än skådespelerskan Malin Åkerman – som med sina engelskakunskaper utgjorde en kompetent partner på scenen. I det stora hela så helgarderade SVT sig för kritik – detta var säkra kort. Och det var nog smart med tanke på vad som som skulle ske.
Israels medverkan
För Eurovision kantades som sagt av mycket debatt och kontroverser långt innan Malmö Arena ens öppnade portarna för tävlingen. Israels bidrag skulle enligt uppgifter från början hetat “October rain” men det godkändes inte av EBU. Låten skrevs om och döptes om till “Hurricane” – som godkändes av EBU – men blev trots ändringarna snabbt kritiserade för detta. Många började nu kräva bojkott av tävlingen. I Sverige skrev hundratals artister under ett uttalande som krävde att Israel skulle portas från tävlingen – och i många andra länder gjordes samma sak. En del TV-bolag uttalade också sin ambition att bojkotta tävlingen. I den isländska uttagningen fanns dessutom en artist med rötter i Palestina, Bashar Murad, som var väldigt nära att vinna. Men det blev ingen seger för honom, och Island valde till slut att delta i Eurovision med tillägget att “en bojkott inte hade lett till önskad effekt”.
Emellertid skulle protesterna ändå hagla över arrangemanget, inte minst i Sverige då mängder av artister valda att stoppa sin medverkan i kringarrangemangen i Malmö. Under tävlingsveckan kunde Sydsvenskan också rapportera att många foodtrucks i festivalområdet fick stänga ned p.g.a. påtryckningar från pro-palestinaanhängare – vilket visar hur hätsk stämningen blev. Israeliska fans och journalister fick, enligt vissa intervjuer, dölja sitt ursprung av rädsla för verbala påhopp. Och givetvis hölls flera stora demonstrationståg mot Israels medverkan under Eurovisionveckan. Pepparspray användes och kravallpolis fick inkallas och SVT sände live ifrån arenatorget. Den massiva polisinsatsen, som klassas som Sydsveriges största polisinsats någonsin och kostade enligt uppgifter 92 miljoner kronor, säkerställde dock att tävlingen kunde fortgå utan störningar.
Inte ens inne i arenan kunde man se försök till scenstormning, politiska budskap hos publiken eller andra yttringar mer än burop åt Israels bidrag. Och viktigast av allt blev det inga avhopp från deltagarländerna trots att antydningar till det fanns – till och med så sent som timmarna innan finalen!
“The Joost Klein-incident”
Som om inte debaclet kring Israels medverkan vore nog, hände en helt annan grej kort innan finalen. Strax innan det första produktionsgenrepet inför finalen skulle äga rum kunde den ackrediterade presskåren se alla artister, så även den favorittippade artisten Joost Klein som representerade Nederländerna, vandra upp på scenen i den så kallade artistpresentationen (som alltid genomförs för att presentera finalisterna efter startordningen). Men, när det sedan väl var dags för Joost Klein att uppträda i det genrepet dök bidraget aldrig upp och istället gick produktionen raskt vidare från melodi nummer fyra till melodi nummer 6 utan att ge någon närmare förklaring på det inträffade. Först efteråt bekräftade EBU att de tillfälligt hade tagit det nederländska bidraget ur tävlingen till följd av en incident backstage men att de då inte ville berätta närmare om vad det handlade om.
Timmarna gick och snart väntade det ack så viktiga jurygenrepet där de 37 jurygrupperna bedömde finalisterna (och därmed avgjorde i princip halva finalens resultat). Beskedet som lämnades då var att Joost Klein inte fick uppträda, istället visades hans scenframträdande från den andra semifinalen kvällen innan. Hur många poäng han fick från jurygrupperna har vi sammanställt här.
Med bara timmar innan finalsändningen meddelades till sist att Nederländerna blivit diskvalificerade. Detta retade gallfeber på många ESC-fans som höll Nederländerna som en potentiell utmanare till segern och blev bensin på elden för de redan uppretade skarorna. Det stora problemet var att ytterst lite information nådde allmänheten innan finalen – vilket berodde på den sekretess som fallet omgärdades av. Detta gjorde att spekulationer fick flöda fritt, vilket ytterligare spädde på kritiken mot SVT och EBU. Den nederländska delegationen var snabbt framme och uttalade sig och det blev närmast upprorsstämning bland artisterna och fansen – vilket ledde till burop mot Eurovisions Executive Supervisor Martin Österdahl när han under sändningen skulle ge klartecken att omröstningens resultat kunde presenteras med sitt “you’re good to go”. I vanliga fall brukar han ge samma uppmaning till programledarna två gånger (en innan jurypoängen delas ut och en innan tittarpoängen delas ut) men denna gång syntes han inte i bild inför tittarpoängen.
Förtroendet för både EBU och SVT var alltså nere i noll nu – trots (eller tack vare) att all information om händelsen inte var offentlig, men när tävlingen var över kom krav på förändringar vilket också skedde. Sedan hösten 2024 har EBU anställt Martin Green som chef över Eurovisions Excutive Supervisor, Martin Österdahl. Dessutom har EBU tagit fram en ny uppförandekod, som presenterades i slutet av året, som alla ackrediterade (d.v.s. alla som arbetar i produktionen såsom artister, journalister och scenarbetare) måste skriva under. Samtidigt inför också EBU nya regler för att ge artisterna mer privatliv och avskildhet – bland annat får man nu inte längre filma backstage hursomhelst och fler repetitioner stängs helt av för journalister och media. Dessutom ska man minska antalet medietillfällen för artisterna för att ge utrymme för mental återhämtning och möjlighet att uppleva värdstaden. Detta kan ha lett till att det nederländska TV-bolaget AVATROS, som från början hade flaggat för att man övervägde bojkott av tävlingen 2025, kom tillbaka i november med besked om att Nederländerna kommer att tävla 2025. Inga andra avhopp registrerades heller när deltagarlistan för Eurovision 2025 presenterades i slutet av året.
I fortsättningen så kommer alla ackrediterade att var införstådda med att om man bryter mot EBU:s “Code of conduct” – förlorar man ackrediteringen. Det innebär att du inte kommer in på området – och att du alltså inte heller kommer upp scenen ifall du är artist. Så länge EBU är klara och tydliga med denna information så lär detta aldrig återupprepas igen – och förhoppningsvis är EBU dessutom mer beredda i fortsättningen.
Ett vasst startfält i första semifinalen
Startfältet i 2024 års Eurovision var svårnavigerat och föränderligt. En av de stora överraskningarna inför 2024 var att Luxemburg skulle göra comeback – efter 31 års frånvaro! Den lilla nationen satsade stort redan från första dagen – med en direktsänd final. Det blev 23-åriga israeliskfödda sångerskan Tali som fick äran att tävla för Luxemburg med låten ”Fighter” – något hon lyckade mycket bra med och landade på 13:e plats i finalen – Luxemburgs bästa placering sedan 1988. Emellertid var det kanske inte Luxemburg som drog mest uppmärksamhet bland fansen i det tidiga skedet. Olly Alexander tävlade för Storbritannien med låten ”Dizzy”, vilket omedelbart blev en snackis. Olly var 2023 en av de mest streamade artisterna i Storbritannien och var ett hett namn i landet – vilket gjorde att han hade höga förväntningar på sig. Trots ett väldigt tungt producerat scennummer så blev det ett superfiasko – han slutade sist i finalen. Storbritannien var tillbaka i sin “loosing-streak” igen… Finland däremot hade vind i seglen efter fjolårets framgångar. Man bestämde sig att fortsätta på samma bana – och skickade Windows95man till Malmö. Självklart fick denna galne finne mycket uppmärksamhet med ett galet nummer och en smittande retrolåt med smak av 90-talet. Trots att Windows95-logan fick censureras så lyckades han ta sig till finalen där hans ”No Rules!” belönades med 19:e plats. Ett annat bidrag av helt annan karaktär fick vi höra ifrån Irland – som chockartat hade valt artisten Bambie Thug till sin representant i Malmö med låten ”Doomsday Blue”. Detta ockult-inspirerade mörka bidrag av oklar genre både förvirrade och imponerade publiken och blev kort innan finalen en av spelbolagens topp-5 kandidater. I finalen blev det en sjätteplats för detta udda bidrag – Irlands bästa placering sedan 2000. Detta hör onekligen till detta års största skrällar och är kanske ett av de mest udda bidragen någonsin i Eurovisions historia!
Andra semins startfält
Startfältet i den andra semifinalen hade inte samma mängd förhandsfavoriter. Vi hittade här Österrikes Kaleen med sin rave-låt ”We Will Rave”, samt norska Gåtes etno-metal ”Ulveham”. Det enda rekordet som togs denna kväll var dock Estlands bidrag som framfördes av rapparna 5MIINUST tillsammans med etnogruppen Puuluup. Låttiteln blev med sina 50 tecken den längsta i Eurovisionhistorien: ”(nendest) narkootikumidest ei tea me (küll) midagi” (Svenska: “Vi vet (verkligen) ingenting om (dessa) droger”). Samtliga dessa tog sig vidare till final, men lyckades inte nå topp-10. Nederländernas Joost Klein avslutade denna semifinal, och var en av de mest tippade artisterna att vinna tävlingen. Med sitt galna 90-talsinspirerade mischmash på nederländska ”Europapa” stack han rejält ut och blev en tidig favorit till segern. I semifinalen slutade han tvåa och hade definitivt bra läge inför finalen – tills han blev diskad såsom tidigare nämnt. Det kan tilläggas att i tittaromröstningen i den andra semifinalen blev det nederländska bidraget som sämst fyra i de 18 tittaromröstningar som kunde ge bidraget poäng (de kunde ju inte få några poäng från sitt lands egen omröstning).
Favoritskapet skiftade flera gånger
Foto: ESC-Panelen
Ingen av dessa kom alltså egentligen att ha med toppstriden att göra. Istället skiftade favoritskapet flera gånger hos spelbolagen. Vi fick en tidig favorit i form av franske Slimane med bidraget ”Mon amour” – som genast blev en av de mest spelade låtarna i Frankrike när den offentliggjordes. Denna mycket typiska franska ballad seglade faktiskt snabbt upp till toppen av bettinglistorna men blev snart utmanad. Schweiz utsåg den icke-binära artisten Nemo till sin representant med bidraget ”The Code” som genast letade sig upp till bettingtoppen – trots att den ännu inte framförts live. Relativt snart så kom dock Italiens Angelina Mango också upp dit med ”La noia” som hade vunnit Sanremo-festivalen med stort buller och bång. Även “La Noia” blev ovanligt populär i sitt hemland och utsågs till en stark utmanare i Malmö. Den på förhand allra tyngsta utmanaren var dock Kroatiens Baby Lasagna som framförde ”Rim tim tagi dim” – som snabbt blev en av de mest populära låtarna inför tävlingen. Trots att låten inte ens egentligen kvalificerat sig till den kroatiska uttagningen utan kommit in som reserv – blev den en överlägsen vinnare i den kroatiska finalen när den fick 247 tittarpoäng medan exempelvis tittartvåan fick 27 poäng. Baby Lasagna såg ut att ta med sig det stödet till Eurovision då han under den sista månaden inför ESC-Finalen låg som oddsetta. En kroatisk seger såg oundviklig ut, ända fram tills dagen innan finalen – då Israel plötligt seglade upp och om Kroatien i oddsen. Anledningen var att Eden Golan och ”Hurricane” efter semifinal 2 skrapat ihop ett enormt starkt stöd.
Detta innebar att det timmarna innan finalen var oklart vem som faktiskt skulle vinna. Kroatien, Israel – eller rent av Schweiz? Kanske Frankrike? Som om inte detta vore nog så var även Ukrainas Alyona Alyona & Jerry Heil med ”Teresa & Maria” nu bland de förhandstippade, trots att de fick gå ut på (o)tursnumret två i finalen. Det var helt öppet läge inför omröstningen.
Finalkvällens röstning
Efter att Björn Skifs inlett finalkvällen, och efter ABBA-tarernas hälsning samt att Martin Österdahl blivit utbuad – inleddes röstningen. Jurygrupperna var, precis som året innan, väldigt överens om sin vinnare: Schweiz, Nemo och låten “The Code” tog hem inte mindre än 22 av 37 tolvpoängare hos jurygrupperna. Med 365 poäng ifrån jurygrupperna så slog Nemo Loreens summa från 2023 (med 25 poängs marginal), men hade en bit kvar till Portugals rekord på 382 poäng. Emellertid vann Nemo inte juryomröstningen med lika god marginal som Loreen, som hade 163 poängs marginal till tvåan i juryns omröstning (Israel), medan Nemo hade 147 poäng ned till Frankrike i år. Loreen har alltså fortfarande rekordet i störst segermarginal hos juryn.
Bakom Nemo kom alltså Frankrikes Slimane – som tydligen hade en låt som föll juryn i smaken. Först på tredje plats hittade vi Kroatiens Baby Lasagna, följt av Italien och Ukraina. Men genast slogs man av insikten att Nemo redan i princip vunnit tävlingen vid detta laget. Det skulle nämligen krävas att Nemo i princip skulle bli poänglös hos tittarna för att tappa vinsten – något som givetvis inte kunde ske. Emellertid blev tittarnas poäng besvärande för Schweiz. Kroatien vann – som väntat – tittaromröstningen med 337 poäng tätt följda av Israel på 323 poäng och därefter Ukraina på 307. Imponerande nog så lyckade alltså tre bidrag få mer än 300 poäng av tittarna – men p.g.a. att det var så jämnt så påverkades slutresultatet inte tillräckligt av tittarnas poäng. Frankrike kom fyra hos tittarna och först på femte plats hittar vi Schweiz med 226 poäng. Trots det så räckte detta för att slå Kroatien – och Nemo kunde utses till vinnare – Schweiz’ tredje vinnare genom tiderna.
Emellertid blev detta den minst populära vinnaren någonsin bland tittarna – det är första gången vinnaren slutar sämre än trea i tittarnas omröstning! Men något ironiskt så var det färre fans som klagade på detta resultatet än på 2023 års resultat – trots att juryns inverkan var betydligt större i år. En avgörande faktor var troligen att det denna gång inte var Sverige som vann – utan Schweiz, som är en betydligt större underdog. Ukraina slutade överraskande trea, trots att de startat från (o)tursnumret två, ett startnummer som på 68 Eurovisions aldrig har vunnit en final! Det är första gången sedan 2002, då Storbritannien också blev trea, som ett startnummer 2-bidrag hamnar topp tre. Frankrike slutade fyra.
Sveriges Marcus & Martinus var aldrig riktigt med i spekulationerna och tippades runt 14:e plats enligt oddsen. Emellertid blev det en 9:e plats – vilket ändå är inom topp-10! Detta får ändå anses godkänt då ett värdland annars brukar ha svårt att nå högre placeringar. Samtidigt genomfördes hela produktionen utan några tekniska missöden: inga terrorattacker, inga scensstormningar. Och förutom Eric Saades palestinasjalkupp i pausunderhållningen, så förekom inga politiska protester i arenan.
Ris och ros till SVT och EBU
Vad är då omdömet av Melloåret 2024 – när Sverige för sjunde gången stod som värd för Eurovision? Med tanke på vilket mardrömslikt utgångsläge SVT hade – så får man ändå applådera för vad de åstadkom. Det var snyggt, proffsigt och höll hög klass. Men samtidigt hade man helt klart sänkt kraven och satsat på säkra kort – välkända programledare, mycket nostalgi och gamla återseenden av diverse ESC-artister. Att ABBA på något sätt inkluderats var givetvis förväntat – i och med 50-årsjubileet av vinsten med ”Waterloo” 1974. Å andra sidan så blev detta ett typiskt mellanår i tävlingens utveckling. Programmet förnyades inte, snarare tvärtom – man vågade inte förändra något, p.g.a. risken att skapa ännu mer konflikter. Detta är ändå lätt att förstå – fans, artister och media betedde sig tidvis som barn och jag har sällan skämts så mycket för deras beteende som jag gjorde i år.
Jag hoppas verkligen att EBU:s nya “Code of conduct” får effekt och att evenemanget i Basel 2025 blir annorlunda. Det saknades själ i Malmö. Likaså respekt och tillit. Låt oss hoppas att schweizarna har dragit lärdom av vad som skedde i Malmö och är förberedda på det.
