KRÖNIKA. Hur ska man sammanfatta årets Eurovision i Malmö? Frågan är om det ens går att göra. Det blev ett ständigt pågående drama, både på och utanför scenen. Ingen lämnades oberörd – allra minst artisterna själva. Och vi som följde det hela från TV-soffan kunde inte annat än att sitta still och hoppas på det bästa. Så låt oss börja med att kika på vad som gjorde årets Eurovision så dramatiskt.
Sverige – en kontroversiell värd
Man kanske ska börja med att konstatera att SVT “ärvde” en konflikt från fjolårets final – nämligen att ESC-fansen var trötta på den svenska dominansen. Finland sågs av många som den rättmätige vinnaren 2023, eftersom Käärijä vann tittaromröstningen med god marginal före Loreen. Istället var det ju jurygrupperna som, med rekordmarginal, placerat Loreen högst på sin lista som avgjorde tävlingen. Besvikelsen blev enorm bland fansen. Att jurygrupperna kört över tittarna hade ju hänt förr – vi minns ju 2016 och 2019. Men faktum är att då vann ju inte juryns favoritbidrag – det gjorde det däremot 2023. Således var det såklart många ESC-fans som hade tröttnat på jurygrupperna och ville få dem avskaffade. Men den debatten har varit igång ända sedan systemet med 50/50 jury-tittare infördes för 15 år sedan. Redan då, liksom nu blir du såklart arg när juryn gör så att just ditt favoritbidrag inte vinner. Det är logiskt och är därför en återkommande kritik efter varje Eurovision numera.
Men – jurysystemet var bara halva delen av missnöjet 2023. Den andra delen bestod av det faktum att Sverige ännu en gång vann. Sverige har blivit något av ett hatobjekt för många ESC-fans då svenska bidrag nästan alltid slutar högt i resultatlistan. Samtidigt är svenska låtskrivare med i var och vart annat bidrag, tillsammans med producenter, koreografer och andra som involveras i framförandet. Kort sagt, många upplever att Sverige styr Eurovision. Väldigt få skulle vilja säga att det är p.g.a. att de svenska bidragen faktiskt är starka eller att svensk musikindustri är den starkaste i Europa.
SVT hade således ett kompakt motstånd när de tog över värdskapet från Liverpool.
Dags att ta upp elefanten i rummet för årets tävling
Terrorangreppen i Israel av Hamas i oktober 2023 satte igång ett händelseförlopp som snabbt spårade ur, och ledde nästan till ett tredje världskrig tidigare i år. Världen har stått på tå inför denna världspolitiska krutdurk sedan dess, vilket givetvis rivit upp starka motsättningar mellan olika politiska, religiösa och etniska grupper. Att vi nu, mitt under Israels attacker mot Gaza, bjuder in Israel till denna tävling tände såklart ett stort hat och missnöje hos många Palestina-anhängare och förstärker bilden av Sverige som fientligt mot muslimska intressen. Iallafall är det bilden man får i social media och utländsk medierapportering.
Verkligheten är dock att det israeliska TV-bolaget uppfyller alla krav som EBU har på sina medlemmar, till skillnad från exempelvis i modern tid gällande de belarusiska och ryska TV-bolagen. Den tråkiga sanningen är såklart att så länge TV-bolagen uppfyller EBU:s regler så får ländernas regeringar bedriva vilken utrikespolitik de vill. Även om den innefattar ett krig. Självklart kan man ha synpunkter om detta, men detta är i grunden vad “icke-politisk tävling” handlar om – EBU förhåller sig till regler och lagar, inte moraliska uppfattningar eller politiska åsikter.
Som vi sett är det dock många som anser att detta förhållningssätt är fel, och att Israel bör uteslutas ur tävlingen. Dessa åsikter är såklart inte nya, de har förekommit ända sedan landet debuterade 1973. Men i år växte de till ett rejält hot mot Israels deltagande. Redan i vintras höjdes röster om krav på bojkott av Eurovision. I Sverige skrev hundratals artister under ett uttalande som krävde att Israel skulle portas från tävlingen – och i många andra länder gjordes samma sak. En del TV-bolag uttalade också sin ambition att bojkotta tävlingen, och på Island var man nära att faktiskt göra slag i saken men deltog till sist ändå. Emellertid skulle protesterna ändå hagla över arrangemanget, inte minst i Sverige då mängder av artister valda att stoppa sin medverkan i kringarrangemangen i Malmö. Det hölls flera stora demonstrationståg i Malmö under tävlingsveckan och det var ibland även oroligt inne i arenan. Men viktigast av allt är att det blev inga avhopp från några länder.
Men dessa protester fick inte önskat resultat utan resultatet blev istället det rakt motsatta. Israels bidrag upplevde ett massivt stöd av TV-tittarna, och fick 323 poäng av dem i finalen. Detta gjorde Israel till tittarnas nästfavorit bakom Kroatien, ett resultat som hade varit otänkbart en vecka tidigare. Jurygrupperna hade istället Israel först på 12:e plats med 52 poäng, vilket förvisso gjorde att Israel under tittaromröstningens poängutdelning tillfälligt gick om Schweiz på förstaplatsen men bara med en mindre poängmarginal som slutligen gjorde att låten placerade sig på totalt femte plats.
“The Joost Klein-incident”
Som om inte debaclet kring Israels medverkan vore nog, så lyckades ju dessutom Nederländernas deltagare Joost Klein med konststycket att bli diskvalificerad från finalen bara timmar innan sändning. Detta retade gallfeber på många ESC-fans som höll Nederländerna som en potentiell utmanare till segern.
Det som dock är klart är att EBU har sina egna regler och de reglerna är mer strikta än svensk lag. Bryter någon mot de reglerna, och EBU anser att det är en grov överträdelse, så kan man diskvalificeras från att delta. Faktum är att alla artister och delegationsmedlemmar vet om reglerna och de konsekvenser som kommer av att bryta mot dem. EBU måste dessutom själva ha analyserat situationen ordentligt och dragit slutsatsen att diskvalificeringen var nödvändig.
Trots detta blev reaktionerna häftiga. ESC-fans hotar bojkotta tävlingen framöver (visst, säkert, säger jag) och det hördes även burop i arenan när EBU:s Exekutive Supervisor Martin Österdahl syntes till i sändningen. De nederländska TV-bolaget AVATROS är också på krigsstigen och har i olika medier sagt att de anser att straffet var oproportionerligt. Hur det än går i detta lär vi sannolikt få höra mer om denna händelse framöver – för något säger mig att AVATROS kommer att vilja reda ut detta ordentligt.
Ännu en juryvinnare
Den sista kontroversen i årets Eurovision blev segraren. Även om Schweiz Nemo var en av fansens favorit under lång tid, så ska det faktiskt påpekas att hen inte var tittarnas förstaval. Eller andraval. Eller ens tredje eller fjärdeval. Nemo och hens bidrag “The code” är faktiskt den minst populära vinnaren någonsin bland tittarna då bidraget bara blev femma i tittarnas omröstning, över 100 poäng bakom Kroatien! Detta är anmärkningsvärt, i synnerhet då alltså tre av bidragen (Kroatien, Israel, Ukraina) fick över 300 poäng ifrån tittarna – något som aldrig hänt förut. Tittarna hade således tre tydliga favoriter över 300 poäng, medan Frankrike (227 poäng) och Schweiz (226 poäng) hamnade långt bakom. Schweiz fick faktiskt bara en enda 12-poängare ifrån tittarna – nämligen från Ukraina!
Det motsatta gällde ju såklart i juryomröstningen, som precis som förra året, blev väldigt enformig. Schweiz tog hem inte mindre än 22 av 37 tolvpoängare av jurygrupperna, vilket såklart gjorde att det blev väldigt tråkigt att följa röstavlämningen i år igen. Med 365 poäng ifrån jurygrupperna slog Nemo även Loreens summa ifjol (med 25 poängs marginal), men hade en bit kvar till Portugals rekord på 382 poäng i finalen 2017. Emellertid vann Nemo inte juryomröstningen med lika god marginal som Loreen. 2023 var marginalen 163 poäng mellan ettan och tvåan medan det den här gången var 147 poäng. Loreen har alltså fortfarande rekordet i störst segermarginal hos juryn.
Men resultatet blev ändå nästa identiskt med 2023 års resultat: Det är juryns favorit som vinner. Och med tanke på hur enade jurygrupperna var är det inte konstigt. Borta är tiden då juryerna röstar hejvilt på allt och inget – de sista åren har de alla istället varit rörande överens. Tittarna däremot, hade tre bidrag som de fokuserade på – vilket gör att det var fler som skulle dela på “poängkakan”. Hade tittarna kanske inte blandat in exempelvis Israel i sin “poängkaka” så är det inte omöjligt att Kroatien hade fått större del av kakan och därmed vunnit.
I vart fall så blev reaktionerna till resultatet blandade och gjort ESC-fansen splittrade – igen. I sociala medier blandas glädjeyttringar med nya hot om bojkott och spekulationer. Men Schweiz ses iallafall inte som ett lika stort hot mot Eurovision som Sverige. Segern var ju faktiskt landets blott tredje – och det var över 35 år sedan som landet sist vann. Dessutom är Nemo väldigt omtyckt och är den första ickebinära vinnaren i tävlingen – vilket givetvis uppskattas bland ESC-fansen. Förhoppningsvis har ingen berättat för dem att låten delvis har svenska låtskrivare, numret är koreograferat av en svensk och scenkläderna skapade av svensk designer. I princip är det ett svenskt bidrag som vann. I år igen. Men säg inget till fansen, snälla!
Överraskningar och fiaskon
Schweiz
Trots alla konflikter så hände ju en del glädjande grejer i årets tävling också. Schweiz fick stå som vinnare, och toppade därmed en stark trend i ESC. Sedan 2019 har de nått topp-5 hela tre gånger! Detta är imponerande, givet att landet innan dess missade finalen 10 av 12 gånger (mellan åren 2007 och 2018). Här kan tilläggas att alla de senaste topplaceringarna de har fått har kommit efter att landet 2019 bytte uttagningsmetod, från att hålla i en publik nationell final till att istället välja artist och bidrag genom ett internval (där TV-bolaget låter en expertjury och en publikpanel internt rösta fram ett tävlingsbidrag som får representera landet). Sedan 2019 har Schweiz inte alltid placerat sig i toppstriden men de har alltid gått till final!
Irland
Ett annat land som verkligen är glada nu är Irland som ju enligt oddsen till en början varit totalt uträknade för att under Eurovisionveckan segla upp till topp-5, men slutade alltså på 6:e plats. Detta tangerar landets bästa placering under 2000-talet då de ju kom på sjätte plats i finalen 2000. Landet har sedan dess gått en rejäl kräftgång i nästan 20 år, då de missat final hela 13 gånger – och senast var i final 2018! Bambie Thug visade sig alltså vara en chansning som gick hem, vilket var lite oväntat.
Kroatien
Kroatien känner nog blandade känslor idag. Landet tippades ju faktiskt ta hem segern både av oddsen och fansen. Men att vinna tittaromröstningen hjälpte inte – landet slutade tvåa. Detta är dock med råge landets bästa placering någonsin – och med tanke på att landet innan 2023 hade rejält svårt att ta sig till final, borde de vara mycket nöjda med årets resultat. Landet kan säkert också se sig som den moraliska segraren i år – vi lär få se mycket stöd för dem av fansen framöver.
Ukraina
Ukraina är nästa utropstecken i år. Visserligen har de varit bra med i oddsen hela vägen från den nationella finalen i bunkern tidigare i vintras, men att sluta som tittarnas tredjefavorit – och sedan ta bronsmedaljen var kanske oväntat. Årets bidrag var även mycket omtyckt och ett av de visuellt vackraste. Udda nog så startade de ju på startnummer 2, vilket borde varit en dödsstöt. Deras pallplats var faktiskt endast den fjärde gången någonsin som ett bidrag från den startpositionen nått topp tre! Än så länge har ingen vunnit ifrån den startpositionen och närmast till vinsten från det startnumret var Kathy Kirby som representerade Storbritannien 1965 med låten ”I Belong” (som i den finalen startade tvåa och slutligen hamnade på andraplats efter vinnarna Luxemburg), ska tilläggas.
Frankrike
Frankrike slutar på 4:e plats, vilket är landets näst bästa placering sedan millennieskiftet. Som bäst sedan dess har de kommit tvåa (2021), och näst bäst fyra (2001). Landet har onekligen en stark trend, men samtidigt så var de en av få nationer i år som ställde upp med en ballad. Kanske inte omöjligt att vi ser dem som vinnarkandidater nästa år?
Andra det gick bra för
Israel slutar femma, vilket beror helt på tittarnas starka stöd. Landet klarar alltså inte av att replikera sin tredjeplats ifrån ifjol, men tar iallafall sitt tredje bästa resultat på tio år! Givet hur hårt Eden Golan har fått kämpa för att ens få vara kvar i tävlingen, så kan man ana att de nog är mycket nöjda.
Andra nationer som har skäl att vara glada är Sverige och Tyskland. Sverige var länge tippade mellan 14:e-16 plats länge, men skräller alltså lite och landar som 9:e! Visst, med svenska mått är det ett misslyckande, men det är fortfarande bättre än Tusse (2021) och Robin Stjernberg (2013) som båda slutade på 14:e plats. Dessutom innebär det en ny topp-10 placering – Sveriges 11:e topp-10 placering sedan 2011. En mycket imponerande siffra! Ett land som till slut bröt sin förbannelse är Tyskland som undvek sistaplatsen och landade istället på 12:e plats! Därmed slapp man komma sist för tredje året i rad, och gör sin bästa placering sedan 2018, och näst bästa placering sedan 2012!
Nationer som har skäl till att vara missnöjda
Här kan vi börja med Storbritannien och inte minst Norge. Storbritannien hade höga förväntningar på Olly Alexander som är en av landets mest trendiga artister det senaste året. Bidraget var rejält proddat och scennumret ett av de mest spektakulära i Eurovision-historien. Ändå fick man inte en enda poäng av TV-tittarna – en anmärkningsvärd bedrift. Däremot räckte poängen ifrån jurygrupperna till en 18:e plats totalt – men är ändå ett stort misslyckande för landet som för två år sedan var nära att vinna tävlingen. Norge däremot, hade ingen lyckad kväll alls. Gåte fick endast ett fåtal poäng och hamnade klart sist i resultatlistan – Norges 12:e sistaplats någonsin (varav den tredje sedan millennieskiftet). Rekordet blir alltså bara större och större. Dock är det ett tag sedan förra gången – senast man kom sist var 2012 med Tooji. Det bränner nog lite extra i såren när de samtidigt ser att Marcus & Martinus landade på 9:e plats.
Ett lyckat värdskap – med återvinning och låg ribba
Vad är då min analys om årets svenska värdskap i Eurovision? Man kan nog sammanfatta det med: återvinning och sänkt ribba! SVT valde att försöka ge fansen vad de ville ha – och undvika svåra konstnärliga mellanakter och att pracka på dem okända svenska artister. Istället fick vi Petra Mede och lite ABBA – alltså exakt vad fansen ville ha. Petra är ju numera en vandrande gudinna, som sannolikt kommer att dyrkas för evig tid i ESC-kretsar. Hon är en av de ytterst få som lyckats skapa en relation med fansen, då hon nu haft totalt nio sändningar på sig att göra det (om vi inte räknar in de genrep som varit inför varje sådan sändning). Ja, plus jubileumsprogrammet 2015 tillsammans med den brittiske programledaren Graham Norton. I år hade hon återigen med sig sin käpphäst Edward af Sillén, som skrivit manus åt Eurovision både 2013 och 2016. Petra är ett proffs på att leverera humor och att ge rappa svar – det är en humor som faktiskt funkar i Eurovision. Det har verkligen varit roligt att titta på mellansnacket i år! Även Malin Åkerman har gjort ett bra jobb. Programledarna och manus har varit fläckfria och av mycket hög kvalitet – precis som 2016 och 2013. Även scenproduktionen var exceptionellt bra. Aldrig tidigare har scenen förts ut i mitten av arenan och, trots det, kunnat göras så intim. En perfekt scen – och med ett otroligt mångfacetterat uttryckssätt. Ironin, som man kanske kunde sett innan, är ju att scenen var utformat som den Schweiziska flaggan. Kan det ha påverkat resultatet tro? Nja.
Likaså valde SVT att bjuda in en lång kavalkad av gamla Eurovisiondeltagare – fanfavoriter som fick publiken i gungning och bjöd in till allsång. Inte någon i publiken var missnöjd med det. Och listan blev imponerande: Johnny Logan, ABBA (nåja, rösterna+ ABBA-tarerna), Charlotte Perelli, Conchita, Carola, Herreys, Chanel, Eric Saade, Eleni Foureira, Elena Paparizou, med flera. Ja, om man är ett Eurovisionfan så var man inte missnöjd.
Samtidigt så kanske man ska lyfta fram att strategin att “återvinna” samma programledare och manusproducenter m.m. som man gjort två gånger tidigare också gör programmet lite tråkigt och förutsägbart. Det kom heller inga stora chocker eller nya wow-tillfällen såsom “Love love peace peace” 2016. Istället var det gammal säker skåpmat i form av gamla Eurovisiondängor med allsång och samma dansmoves som vi sett tusentals gånger. För att uttrycka mig så här: man har sänkt ribban för pausunderhållningen. Det är säkra kort att ta in gamla vinnare som Sertab Erener – publiken kommer att älska det samtidigt som många TV-tittare födda efter 2003 sitter och undrar – vem är det? Dessutom gör det att programmet inte utvecklas, utan blir ett slags navelskådande självspelande piano. Ett meta-program helt enkelt. Så kan det inte fortsätta vara! Visst är det lite härligt att se sina favoritartister igen, men att få se dem varje år i exakt samma roll – det blir tråkigt och förutsägbart i längden. SVT valde att sänka ribban och gå på säkra kort i år – och kom undan med det. Men det var ett strategiskt val givet hur fientligt inställda fansen var emot SVT och EBU inför Eurovisionveckan och under finalen. Att chansa på något nytt hade sannolikt skadat tävlingen mer än det hade gynnat den.
Jag kan dock personligen tycka att det var en stor besvikelse att ABBA inte dök upp i Malmö. Iallafall några av dem. Men givet säkerhetssituationen så var det nog otänkbart. Många fans var nog också besvikna efteråt, men det är knappast något att göra något åt.
Schlagermagisterns personliga slutkommentarer
Avslutningsvis känner jag behov av att skicka några ord till alla ESC-fans och de deltagande artisterna i årets tävling. Sättet de har betett sig på har i många fall varit oförsvarligt, barnsligt och skadligt för tävlingen. Visst, man har rätt att vara missnöjd med resultatet. Man har också rätt att klaga på vissa länders politik, i synnerhet gällande brist på respekt för Mänskliga rättigheter. Man har rätt att uttrycka sin frustration över EBU:s regelverk, som absolut kan kritiseras. Men man måste i någon grad agera vuxet – och i synnerhet som artist. Var lite professionell! Den mobbning som de utsatt Israels delegation för är oförsvarlig och har bara lett till ökat stöd för Israel.
Som svensk medborgare skäms jag för att detta skett. Som ESC-fan som skäms jag också. Detta är inte värdigt en sådan här fin tävling och det är inte värdig ett land som Sverige. Istället vill jag skicka en hyllning till de som behandlat den israeliska delegationen med respekt och agerat professionellt emot dem trots eventuella politiska konflikter.
Jag hoppas och tror att nästa års Eurovision i Schweiz blir mer respektfullt – utan mobbning, burop, verbala påhopp, hot och bojkotter. Gillar man inte EBU:s regler så kan man låta bli att delta i, eller följa tävlingen – eller försöka få reglerna ändrade. Men ta inte ut er ilska på artister och funktionärer. Vi har i år sett att det bara får motsatt effekt.
Lycka till Schweiz, och låt oss hoppas att Europa lärt sig av sina misstag inför nästa år!
