PANELENS TOPPLISTA 2024. Då har det blivit dags att presentera Lukas’ andra topplista för Eurovision-säsongen 2024. Detta är således hur han väljer att rangordna de 37 tävlingsbidragen innan liveframträdandena på Eurovision-scenen i Malmö Arena visas.
Den här gången kommenterar han också sina val och därför börjar listan i bakvänd ordning, dvs. från plats 37 och framåt. Inom parentes står placering vid föregående lista som publicerades den 23:e mars.
Plats 37 till 30
37 (37). 
Malta: Sarah Bonnici – ”Loop”
Om jag tyckte semi 1 fick en mardrömsinledning med Cypern (som ofta varit min slagpåse) så vet jag inte vad jag ska säga om semi 2 som inleds med Malta (som också blivit en slagpåse inser jag först nu). En fattigmansvariant på Chanels ”Slomo” beställd från Temu, med en inte alls särskilt bra sångerska. Att Malta inte klarat sig bra på senare år är inte särskilt oväntat och jag tycker denna låt genomsyrar problematiken ganska tydligt – man fastnar i trender som redan börjar bli förlegade och håller sig kvar i dem med händer och tänder. Och på tal om ”Slomo”-kopia kollade jag liveframträdandet och såg till min chock att de dessutom hade snott koreografin rätt av! Pinsamt och löjeväckande! Om det finns nån behållning i detta så är det nog att lågvattenmärket redan är lagt här. Det kommer bara bli bättre härifrån.
36 (36). 
Cypern: Silia Kapsis – ”Liar”
Jaså det var den här låten som Melissa Mantzoukis hade tänkt tävla med för Grekland ifjol innan hon hotade att dra ERT inför rätta? Inte undra på att de föredrog Victor Vernicos! Nämen skämt åsido, jag kan inte direkt säga att jag är imponerad av denna låt. En låt som har en konfrontativ titel i ”Liar” ska väl inte ha en såpass… ”flörtig” (i brist på en bättre term) ljudvärld i melodin? Sen studerar jag texten och suckar åt ”Waking up feeling like Uh la la”. Så schablonartat som allt är så är det uppenbart att denna låt inte var skriven för Silia. Jag hade dock kunnat sträcka mig till en etta, om jag inte hade sett videon – för den gjorde mig illamående. Att framställa unga artister (framför allt kvinnor) på ett suggestivt vis må vara legio i popbranschen (även om det är långt ifrån alla artister som känt sig okej med detta genom åren) – men att göra något sånt här mot en minderårig? Huuu vilket vansinne… jag bävar verkligen för scenframträdandet. Okej, visst, Silia kanske är bekväm med det, men man vet ju inte. Snälla, låt inte henne framställas på det där sättet i Malmö!
35 (35). 
Grekland: Marina Satti – ”Zari”
Jag har alltså redan hunnit med att sätta en nolla i semi 2 med Malta, och nu är det dags för en till. För snacka om att jag blir besviken – då Marina Satti uppenbarligen gått in med en tydlig ambition av vad hon ville framföra, så till den grad att det tog lång tid innan ett låtskrivarteam gjorde henne nöjd. Och då får vi detta? En låt som definitivt inte låter färdig för fem öre! Ett beat som aldrig stannar upp, en körstämma som dyker upp ibland, något instrument, och så Marina – och ingenstans verkar nåt försök ha gjorts för att få någonting i låtens melodi att harmonisera. Glömde man bort att lägga in något ljudspår eller två? Var är melodin?
34 (34). 
Italien: Angelina Mango – ”La noia”
Det måste tyvärr bli en nolla till för mig, men nu är det inte nödvändigtvis för att jag inte klickar med låtens stil, utan mer för att jag inte förstår idén bakom den. Varför låter melodin som en ettrig ringsignal från en gammal Nokiatelefon? Vad är denna ”Cumbia” (en colombiansk dans) Angelina sjunger om och vad har den med nånting att göra? Hur hjälper den mot tristessen? Jag fattar ingenting. Hur var allt detta tänkt? Nej nej och åh nej, sämsta låten som Italien har skickat sen man kom tillbaka 2011, kan jag lugnt intyga. Tänk er scenariot att lyssna på någon som klagar hur högljutt som helst över nånting bara de bryr sig om och man sitter där och inte har något att tillägga och helst bara vill att de lägger av. Det är så den här låten känns som. Inte bra!
33 (33). 
Luxemburg: Tali – ”Fighter”
Att vara borta i 30 år har onekligen fått formen att rosta en del för Luxemburg, och det kan inte ha varit lätt för dem att veta vilken väg de skulle ta. När man hade sin storhetstid var det för att man var duktiga på att skriva låtar med hitpotential och hitta (oftast franska) stjärnor i vardande, samtidigt som man då satte press på Frankrike som hade ett strikt radiomonopol under den tiden. Men det var då det, monopolet är hävt sen länge, och nu märks det att Luxemburg kämpat med att hänga med i dagens musikaliska tidsanda. Jag hade unnat dem en mycket bättre återkomst än detta. Fejklatinopop utan någon självdistans… enda anledningen till att jag skippar nollan är att låten åtminstone försöker vara upplyftande.
32 (32). 
Georgien: Nutsa Buzaladze – ”Firefighter”
Jag brukade ofta uppskatta Georgiens låtar och väg att gå förr, men efter att ha hört denna låt och tagit i beaktande att de haft dålig form i tävlingen får jag mer och mer intrycket av att deras strategi tycks inte vara mer än att man skjuter blint rakt ut i mörkret. Man skickar en danspopdiva, vilket brukar ge framgångar så på pappret kanske det var smart? Men med tanke på att den nischen är ganska mättad så blir det inte riktigt så. Just den här låten faller en del på att den inte blir särskilt minnesvärd, och jag känner ingenting när jag hör den – vilket ironiskt nog gör att jag inte kommer ge den noll. Detta då den inte sticker ut för att den skulle vara otroligt dålig till skillnad från exempelvis Malta eller Grekland i samma semi.
31 (30). 
Australien: Electric Fields – ”One Milkali (One Blood)”
Ytterligare ett exempel där en musikvideo inte gör låten rättvisa. Sen ställer jag mig frågande kring vilken strategi Australien valt här – en sak jag märkt är att Europa haft svårt att förstå sig på låtar som tagit influenser från olika kulturer långt bortom kontinenten. Exempelvis när Nederländerna en gång körde på mycket influenser från surinamesisk folkton från 2021… hur ska det då gå när Australien kör på aboriginska influenser? Samtidigt som jag också inser att tar man bort det från låten finns det mer eller mindre ingenting kvar.
30 (31). 
Moldavien: Natalia Barbu – “In the Middle”
Det är alltså fyra år på raken nu som Moldavien skickar ett bekant ansikte, denna gång Natalia Barbu som var med redan 2007. När jag däremot hör hennes nuvarande låt blir jag såväl förvånad som besviken – all den hårda udd från då är helt borta! Natalia gick alltså samma väg som Poli Genova gjorde med sina två bidrag i ESC (rockig udd 2011 till något nonsens till poplåt 2016). Den här har ingen standard alls, konceptet att återanvända artister börjar kännas ganska trött, och jag tror inte att det finns någon visuell gimmick som kan rädda det här vidare.
Plats 29 till 20
29 (29). 
Tyskland: Isaak – ”Always on the Run”
Näe, detta är definitivt inte Lenny Kravitz. Jag fortsätter förundras över Tysklands vattentrampningar varje år. I fjol var det förvisso inte särskilt välförtjänt, men det märks att det satt sina spår. Nu försöker man snegla på andra sidan Atlanten och köra på modern country… kanske hade det funkat om det inte vore för att 1. Isaak är ett karismavakuum, och 2. Låtens mjölkande av ”Run run run ey”. Man kunde lika gärna ha sjungit C-Joe’s ”Ahumma” just där och det hade passat lika bra.
En annan aspekt som också motiverar mitt betyg var någonting en av mina bästa vänner utanför ESC-Panelen påpekade som störningsmoment: textens story rör sig inte framåt utan står stilla – Isaak sjunger om sina plågor men inget mer händer. Varken att han går vidare eller sjunker djupare. Detta påverkar inte mitt betyg, tvärtom blir det snarare en till aspekt som gör den 1,5:a jag redan tänkt sätta kännas mer befogad.
28 (26). 
Danmark: Saba – ”Sand”
Jag har genuint ingen aning om hur Danmark ramlade ner i den här ökenvandringen, men uppenbarligen har man gått in i samma fälla som vissa andra länder gjort som vunnit tidigare, man slarvar bort momentumet under kort tid och publiken tappar intresset på vägen. Danmark har inte varit i närheten av en seger på länge, och någon finalplats har det inte blivit sen 2019. Jag har svårt att tro att denna kommer få bort Danmark ur sin svacka – en låt som verkligen andas nobbad Melodifestival-låt från 2010-talets andra hälft och som inte alls känns som den passar artisten på något vis har väldigt lite att hämta 2024.
27 (28). 
Israel: Eden Golan – ”Hurricane”
Ja hörni… Israel då… och vad ska man säga om detta. Jag tror att oavsett vilken sida i debatten man står på så är det inte särskilt lätt att inte känna ett visst obehag just i år av att de är med. Det som jag tycker är väldigt synd är att jag inser att det kommer vara snudd på omöjligt för mig att lyssna och bedöma låten med allt som sker i bakhuvudet – inte minst då de som skrivit låten varit tydliga med att de haft för avsikt att göra en politisk markering med den. Men, även utan det i åtanke, vad spelar det för roll att balladen kunnat vara mörk och vacker när texten blir så banal och full av klichéer? Detta blir en dödsdom då en sån här låt kräver trovärdighet på ett sätt som hastverket till låttext och det stukade engelska uttalet tar död på, på direkten. Trots det jag nämnt, plus irritationen om låtens intention, kan jag inte ranka den lägre än så här – mest för att jag tycker så synd om Eden. Blott 20 år gammal ska hon framföra ett politiskt statement som några andra skrivit, och hon kommer bli utbuad av en hel kontinent. Det är så hemskt att teamet försatt henne i en sån sits!
26 (24). 
Ukraina: Alyona Alyona & Jerry Heil – ”Teresa & Maria”
Ukraina fortsätter köra vidare på det mörka och tungsinta – men jag börjar känna att det börjar bli lite väl mycket med den varan från dem. Samma svårmod i melodin som man kunde höra i 1944, samt en rappdel likt den i Stefania. Ukraina har ofta varit duktiga på att visa sin kreativa sida de flesta åren, men det verkar som att den kreativa driften inte står och finna just i år. Ytterst skeptisk till om denna är någon vinnarkandidat i ett förvisso öppet år, då den inte lämnar ett särskilt hårt avtryck, den är ganska ”low on impact”. Om man också ska gå efter deras liveframträdande i Vidbir så slog det mig att låten saknar ett visuellt uttryck, och lär bli svår att gestalta live… även om Ukraina förvisso brukar vara bra på det.
25 (27). 
Azerbajdzjan: Fahree feat. Ilkin Dovlatov – ”Özünlə apar”
Trots förra årets misslyckande väljer Azerbajdzjan att fortsätta gräva där de står (och nu sjunger man också för första gången delvis på sitt eget språk). Det är givetvis ett trevligt inslag, men var är glöden? Även om låten kan vara rätt pampig och både Fahree och İlkin sjunger bra, så känns det lite som att låten står stilla och stampar. Jag är rädd för att detta är en låt som inte kommer bli särskilt spännande live.
24 (25). 
Sverige: Marcus & Martinus – ”Unforgettable”
Efter att jag hade varit helt eld och lågor för Loreen ifjol och självklart nöjd med att hon vann ESC trots att jag egentligen hade Käärijä före (helt ärligt hade jag varit lika nöjd oavsett vem av dem två det blev), så tycker jag det känns som Sverige ramlat tillbaka till vardagsmat igen. En åttonde seger som Sverige gärna velat jobba på lär ligga lurande i framtiden, men inte i år. Och det beror i stort sett helt på framträdandet som jag anser vara sänket. Egentligen är det inga större fel på låten, den gör sig väl på radio och på diverse klubbar med just den ”klubb-vibe” som Sverige fortfarande tycker om att tävla med. Men sen kommer vi till liveframträdandet och det är där problemen börjar för mig.
Marcus & Martinus blev populära mycket tack vare sin image som snälla och väna – vilket de också varit när jag pratat med dem i intervjuer – och därför så flippar jag ur när jag ser dem på scen med denna låt, därför att de är så iskalla! Det är som att de inte menar ett ord av vad de sjunger, utan de tycks vara helt fokuserade på sin koreografi, helt inne i sin egen bubbla. Det blir stressande när det känns som att jag som tittare inte får kontakt med dem. Efter att ha givit 5 till Sverige i fjol, sent omsider men utan tvekan, kan jag i år inte pressa mig högre än 2.
23 (23). 
Portugal: Iolanda – ”Grito”
Av årets låtar är det nog denna som jag haft svårast att ta ställning till. Det är stor dramatik i denna låt, vilket brukar vara standard för Portugal. Och det är en stor intensitet – Iolanda tar verkligen i och blickar ut. Och där sitter jag och bara “…jaha?” Det blir dessvärre inte mer än bara en hel del skrik för lite. Synd på någonting som potentiellt hade kunnat bli hur bra som helst.
22 (22). 
Belgien: Mustii – ”Before the Party’s Over”
Pampigt värre blir det med Belgien som återigen kör på det… ska man kalla det för “bondbastiskta” soundet? (Bombastiskt med James Bond-feeling). Ytterligare en låt där jag gillar dramat, men där det tappar lite på att man mjölkar “Soul on fire”-hooken lite väl mycket. Synd på det sättet då jag gärna velat höra mer av Mustii – som har en stark röst.
Sen har jag en personlig fejd med denna låt som dock inte kommer påverka mitt slutliga omdöme, men ändå: Innan Mustii släppte låten annonserade han ut att fans världen över kunde vara med och bidra med körstämmor, och detta var någonting jag själv prövade lyckan med. Ca 1000 pers hade alltså då ställt upp, men i och med att inga namn nämns och hela körpålägget lät såpass överproddat så finns där ingen möjlighet för mig att bevisa att jag faktiskt var med!
21 (21). 
Island: Hera Björk – ”Scared of Heights”
Hera Björk har varit en ESC-profil sen sitt medverkande 2010, och en artist jag hört många önska sig komma tillbaka. Men en generell uppfattning jag nu sett är att många tycker hon kommer tillbaks med fel låt. Gladschlager som förvisso är svår att ogilla, även om jag inser att den definitivt inte är särskilt aktuell just nu. Det är en tunn linje mellan att tappa kontakten med omvärlden och att aktivt fly från den, trots allt, och där tror jag dessvärre att Island råkat göra det förstnämnda.
20 (20). 
Storbritannien: Olly Alexander – ”Dizzy”
Britterna fortsätter ha stora problem i denna tävling, bortsett från silverplatsen i förrfjol. Och med undantag för just Sam Ryder vill jag nog hävda att det största problemet har varit landets artister som oftast inte hållit måttet på en internationell nivå när det väl gällt. Därför är det nog ändå ett styrkebesked för dem att de lyckas få Olly Alexander på kroken, med tanke på hans storhetstid i Years & Years. Synd bara att låten inte riktigt gör honom rättvisa, utan är mer en standard poplåt i mängden.
Plats 19 till 11
19 (19). 
Spanien: Nebulossa – ”Zorra”
Plötsligt slungas vi tillbaka till ett sound som kunde göra sig gott i början på 80-talet. Alltså runt den tid The Human League var ett namn i etern och synthpop blev allmängods. Oförargligt på alla sätt och vis, samtidigt som Nebulossa siktar på att rikta långfingret åt olika ideal i det spanska samhället. Allt ifrån åldersdiskriminering till könsroller. På det sättet är det ganska fräscht, även om jag har svårt att tro att det kommer plocka särskilt mycket poäng i Europa med tanke på vilken typ av intern angelägenhet detta är mer än nånting.
18 (17). 
Armenien: Ladaniva – ”Jako”
Ytterligare en låt som har väldigt starkt lokalt klingande sound, vilket vi fick höra från Grekland också (se plats 35). Där jag däremot tyckte Grekland misslyckades så totalt, tycker jag ändå att Armenien lyckas till viss del. Det finns aspekter i denna låt som får mig att dra på smilbanden. Det är anspråkslöst och glatt. Har inte så mycket mer att anmärka på, låten gör det den ska.
17 (18). 
Slovenien: Raiven – ”Veronika”
Man ska tydligen arrangera om låten en aning när den ska spelas i Malmö, men så vitt jag vet har nån ny version inte släppts ännu, så jag går utifrån det jag hört. Det är hur som helst en mytisk och mystisk låt som Slovenien tävlar med, vilket ibland fungerat för dem. Det som jag ställer mig frågande till är huruvida låtens budskap kommer komma fram till en oinvigd. Inte nödvändigtvis för att den är på slovenska, men jag kom att tänka på det som sjungs i refrängen. “Jag är, du är, Veronika”. Efter en del sökningar finner jag att den Veronika som besjungs är en slovensk kvinna som dränktes efter att ha brännmärkts som häxa – en historia som skildrats i flera litterära verk i Slovenien.
16 (14). 
Litauen: Silvester Belt – ”Luktelk”
Det blir pojkpop på nytt för Litauen, vilket man haft viss framgång med, med bland annat Donny Montell. Det som gör denna mer intressant ändå är att förutom låtens lite mörka melodi och rytm, så sätter sig låten ganska fort – redan när jag satt och sträcklyssnade igenom många låtar under de nationella uttagningarna kom jag fortfarande ihåg ”Luktelk, luktelk…” Dessutom är det kul att detta är på litauiska – jag tror också att Litauens ändå relativa framgångar på senare år (man har nu tre raka år där man fixat topp 15 i finalen) gett dem ett desto bättre självförtroende. Nånting händer i Litauen – man är inte det där blåbärslandet man en gång var.
15 (16). 
Österrike: Kaleen – ”We Will Rave”
När denna låt kom ut var jag och många med mig övertygade att den skulle få inleda semi 2 – och jag vidhåller fortfarande att denna skulle ha gjort sig bättre som inledande låt än vad Malta gör. Även denna låt har hämtat en del från 90-tals/tidigt 00-talsnostalgi, mestadels med influenser från såväl Cascada som 2 Unlimited. Kanske är det att producenterna ställt sig tveksamma till att Kaleen inte skulle leverera låten live? Hur som helst så är detta en given låt på klubbarna i sommar, speciellt när 90-talsnostalgi blir temat. Nånting jag inte tänkte på däremot var att jag hade tre år på rad där jag gav 5 poäng till Österrike. Så kommer det däremot inte bli i år, men en klart godkänd 3,5 i alla fall.
14 (15). 
Serbien: Teya Dora – ”Ramonda”
Lite konstigt att Serbien ska gå ut så pass tidigt, frågan är om det är en nackdel att gå ut som nr 2 efter Cypern, eller, vad vet jag, det kanske gynnar dem? Om man frågar mig personligen tycker jag det gör det. Efter att man fått sig en obehaglig känsla av förra låten så är vi med denna låt tillbaka på mer bekanta jaktmarker för Serbien – pampig ballad med en duktig sångare som sakta men säkert bygger upp mot slutet. En lite märklig sak jag märkt är att vi har ovanligt få ballader i år. Jag vet att jag gissat final enkelt för Serbien – men det var innan startnumret kom. Däremot tror jag ändå Serbien kommer klara sig rätt enkelt.
13 (12). 
Irland: Bambie Thug – ”Doomsday Blue”
Det känns ändå som om Irland har gjort rätt i sak. De har kört på ofarligt och lättsmält länge, det fungerade inte. Nu är det dags att verkligen gå för det farliga och mörka. Och efter en del lekande med ouijabrädet får vi se Bambie Thug köra skräckrock. Jag är lite kluven dock om tajmingen eventuellt kunde vara bättre något annat år. Men Bambie har visat sig riktigt stark live, och jag hoppas verkligen att Irland kan få valuta för att man tog denna risk. Om inte annat är detta en låt som växer, vilket vi emellertid sett genom åren att det blir ett tveeggat vapen i ESC. Lika väl som en låt går vidare för att sen explodera i finalen, så kan den åka ut därför att den inte hunnit växa för de flesta i tid.
12 (09). 
Kroatien: Baby Lasagna – ”Rim tim tagi dim”
Att Kroatien går in i årets ESC med sån hype över sig lär förmodligen ha chockat dem själva – Baby Lasagna var från början inte ens tänkt att vara med i deras uttagning, utan plockades in som reserv när en annan artist hoppade av. Ett rockigt stycke om en pojke som tar pick och pack och lämnar sin hemby (Kroatien är ett av de länder i Europa som har störst problem med brain drain), och det är både catchigt och headbangar-vänligt på en och samma gång.
Det finns egentligen två saker som gör att jag drar mig från femman dock, och det är att 1. Baby Lasagna har varit ganska svag live, och 2. Det finns en risk att denna låt kommer få stämpeln som årets “det där gör vi om!” efter Käärijäs silverplats – vilket blir fel eftersom att de har helt olika musikaliska influenser och bakgrunder. Käärijä är rappare, Baby Lasagna har spelat i rockband.
11 (08). 
Norge: Gåte – ”Ulveham”
Jag vet inte helt exakt, men jag har ibland fått för mig att Norge haft en fäbless för att skicka roliga men ganska oseriösa låtar i modern tid. Mest tänker jag väl på Subwoolfer och KEiiNO, varav de sistnämnda var nära på att vinna uttagningen igen. Men nu blev det istället andra tongångar. Helt andra tongångar skulle det visa sig. Folk-metal på norska! Detta sticker så klart ut, och även om den inte helt fått mig på fall – troligen nånting med ljudläggningen som gör att instrumenten hamnar lågt i mixningen – så tycker jag Norge gjort helt rätt. Tycker det var dags för Norge att köra på detta, och jag hoppas såklart att det kan ge ringar på vattnet framöver, då jag tycker Norge blandat och gett lite väl mycket. De får gärna nån gång gå ännu hårdare och plocka fram ett Black metal-band till ESC, det hade varit väldigt kul!
Plats 10 till 4
10 (13). 
San Marino: Megara – ”11:11”
Vem hade trott att spanska rockbandet Megara skulle pröva lyckan i San Marino? Inte jag i alla fall! Hur som helst har jag noterat att låten låter väldigt så där härligt röjig och brötig – vilket det ofta brukar göra hos de flesta spanska rockband jag lyssnat på till och från. Låtens tema är det typiska långfingret till de som ser ner på en, och jag tycker mig se lite liknelser till hur lilla San Marino vill vara lite uppkäftiga mot större drakar. Jag kan verkligen inte se San Marino få noll poäng i semin igen med denna låt. Speciellt inte när såväl Italien och Spanien är med och röstar.
09 (10). 
Albanien: Besa Kokëdhima – ”Titan”
Albaniens låt har haft en udda utveckling när jag lyssnat på den. Från en habil powerballad som sen tappade lite för mig när jag hörde den engelskspråkiga versionen. Det den tappade på att texten inte fick ett bra flöde, skulle den dock vinna på att jag faktiskt gillade arrangemanget i övrigt. Och tänk att om Besa bara hade behållit den på albanska hade den blivit ännu bättre… rent personligt tycker jag också det är skönt att Albanien går ut efter Malta i sin semifinal – för då känns denna låt bättre än vad den egentligen kanske är.
08 (11). 
Lettland: Dons – ”Hollow”
Åhhh vad jag vill gilla denna låt mer. När jag suttit och lyssnat mer på den så inser jag att den är väldigt välgjord. En powerballad med stort svårmod över sig, med Dons som sjunger väldigt bra. Det som jag tror hindrar mig från ett ännu högre betyg är att han inte riktigt når ut över scenkanten (baserat på vad jag sett av hans liveframträdanden), och att texten känns lite diffus. Jag tror nog också att, av rent egoistiska skäl, det eventuellt skulle göra ont om den här skulle gå till final när inte Sudden Lights lyckades med det ifjol, trots bättre låt. Dons hade också släppt en lettisk version av låten i ett tidigt skede. Varför använde han inte den?
07 (07) 
Frankrike: Slimane – ”Mon amour”
I en upplaga där många länder satsar hårt på att lämna ett stort avtryck efter sig går Frankrike åt motsatt håll och satsar på att få ut mycket av lite. På ytan kan låten vara ganska enkel – en kärleksballad på franska – men det jag sett och hört gör att låten känns som någonting mer. Vem är denna kärlek Slimane sjunger om? Nån han fattat tycke för som han är osäker på gillar honom tillbaka? Någon som han inte träffat på väldigt länge och saknar? Eller kan det vara en annan nära och kär som kan vara döende? Denna kommer dock hänga på hur Slimane levererar live – får vi mycket ögonkontakt med honom samtidigt som han inte spelar över för mycket med gester eller vokalgympa kan vi eventuellt ha en juryvinnare.
06 (05). 
Polen: Luna – ”The Tower”
Definitivt ett uppköp jämfört med fjolåret. Jag vet ärligt talat inte varför, men av någon anledning går jag väldigt mycket igång på den här låten. Trots att låten egentligen är ganska konventionell och tam så är det någonting med den som gör att den är väldigt upplyftande och gör att jag får en bra känsla när jag hör den. Det kan ju också vara så att jag övertolkat låtens budskap om att hitta styrka och kraft som någonting mer än det den handlar om. Men hade jag försökt förklara det skulle jag bli hur långrandig som helst, så det struntar vi i för den här gången.
05 (06). 
Tjeckien: Aiko – ”Pedestal”
Det är så här man gör bra girlpower-låtar! Med aggressivitet och bett. Detta blev en tidig favorit för mig, men samtidigt har jag velat en del med betyget ett tag. För hur mycket beröm jag vill ösa till denna låt så var Aikos framträdande i den nationella uttagningen verkligen inget vidare. Men det jag däremot har sett från andra liveframträdanden Aiko gjort senare, vittnar om att hon jobbat hårt för att verkligen kunna leverera, framför allt på sången, och det har låtit allt bättre. Med denna potential hoppas jag att hon verkligen exploderar på scen när det är dags i Malmö. Det blir en femma!
04 (04). 
Finland: Windows95man – ”No Rules!”
Vissa länder drabbades i år av en våg av 90-talsrevival och nygammal fascination för Eurodance. Österrike som tidigare nämnt. Norge som hade flera sådana låtar i sin uttagning. Men av alla dessa låtar tycker jag Finland lyckades bäst med att spela på detta. Mycket för att Windows95man (härligt namn för övrigt!) levererar detta med en så pass tydlig glimt i ögat. Jag sitter och diggar med det fånigaste leendet på läpparna och ropar med i titeln. Detta är inte på något sätt en Käärijä-ripoff som jag sett många belackare velat få det till, utan bara en klämkäck Eurodancepastisch som jag tycker är underhållande på riktigt. Och då gör det ingenting att Herr Windows låter som Günther!
Lukas’ topp 3
Tredje plats (03). 
Estland: 5miinust & Puuluup – ”(nendest) narkootikumidest ei tea me (küll) midagi”
Vi vet (verkligen) ingenting om (dessa) droger sjunger alltså denna kombo av två grupper. Jag tror dock knappast jag skulle behöva något sånt för att uppskatta denna! Det hade varit att fara med osanning om jag skulle säga nej till den här låten när jag, varje gång jag lyssnat på den, känner hur mina nerver skriker på mig att ställa mig upp och dansa med när 5miinust & Puuluup bjuder upp till sin dans (en traditionell folkdans från Ormsö som jag förstått det) som jag är övertygad om kommer få mycket spridning på sociala medier om den inte redan fått det. Det hjälps otroligt mycket av att grabbarna själva också har kul med det de gör, det uppmuntrar mig som lyssnare väldigt mycket. Kul också att Estland slappnat av lite och släpper loss sin inre galenskap, vilket man sett i flera låtar i deras uttagningar förr i tiden som de dragit sig från att skicka.
Andra plats (02). 
Nederländerna: Joost Klein – ”Europapa”
En sak som alltid är trevlig med ESC är när det dyker upp genres som aldrig satt sin fot där tidigare. Och sent omsider har Nederländerna bestämt sig för att det är slut med dystra ballader, skickar en artist som är stor i hemlandet med omnejd, och ska inte bara representera Nederländerna, utan introducera Gabber-genren i ESC. Gabber hade slagit knock i Nederländerna på 90-talet (apropå 90-talsrevival) och kännetecknas av snabbt och stadigt bas-dunkande och texter som mest brukar anspela på partaj och droger – men Joost levererar istället en mycket mer hjärtlig hyllningsvisa till sina föräldrar (framför allt sin far) som båda gick bort när han var mycket ung. Att låten dessutom låter som den skulle vara hämtad ur mitt allra största favoritspel Dance Dance Revolution hade nästan kunnat räcka till en femma bara det. Men med allt annat i backspegeln och en fin hälsning till sin far i förhandsvideon som jag hoppas Joost tar med sig i liveframträdandet så känner jag att Nederländerna gör upp med Schweiz om min personliga favorit, men också som en utmanare till vinsten.
Min vinnare (01). 
Schweiz: Nemo – ”The Code”
Äntligen kommer semifinal 2 igång på allvar. Schweiz har varit lite av en sovande jätte sedan efter Gjon’s Tears, och jag tycker man har hittat helt rätt här. Det finns så himla mycket jag tycker är så härligt med denna låt. Man har verkligen prickat in årets trend som också är en grej jag tycker fler borde göra i musik, nämligen att bryta mot varenda tänkbar oskriven regel kring hur en låt ska låta. Falsettsång, rap, opera, överstämmor, drum’n’bass-smatter och stråkar i ett och samma stycke. Och även här lyckas man få allt att hänga ihop samtidigt som man ändå blir helt golvad när övergångarna sker. Sen uppskattar jag väldigt mycket Nemos budskap i låten, om utmaningarna med att först inse att Nemo är, och sen kommer ut som, icke-binär. För samtidigt som jag vet att historien är helt och hållet hens – så kan jag på något vis ändå känna att jag kan relatera till det även om jag inte varit i samma situation. Jag hoppas verkligen att Nemo kan leverera detta live. Schweiz kommer bli riktigt farliga om de får alla bitar på plats med Nemos insats och med scennumret.
