SCHLAGERMAGISTERNS KRÖNIKA. Idag markerar 25 år sedan Charlotte Perrelli (då Nilsson) vann Sveriges fjärde Eurovisionvinst i Jerusalem i Israel. Vinsten blev en symbolisk avslutning på 1900-talet och en viktig push för svensk musik in i 2000-talet. Samtidigt var det den sista riktiga segern för “gammalschlagern”, en ABBA-inspirerad musikstil som sjöng på sista versen i Jerusalem. 1999 är alltså ett Eurovisionår väl värt att minnas!
90-talets stora snackis
En av 90-talets stora händelser var såklart Dana Internationals genombrott i Eurovision 1998. Under tävlingen i Birmingham hade hon seglat upp som en av storfavoriterna, mycket p.g.a. sin bakgrund som transsexuell – något som fortfarande var kontroversiellt i stora delar av Europa under 90-talet. Inte minst i hennes hemland Israel, där den konservativa religiösa delen av befolkningen protesterade högljutt mot landets representant. I en klänning designad av Jean-Paul Gaultier lyckades hon föra “Diva” till förstaplatsen i Eurovision, efter en gastkramande uppgörelse mot Storbritannien och Malta.
Tillbaka i Jerusalem igen – efter 20 år!
Resultatet blev att Israel nu stod som arrangör för tävlingen igen – för första gången sedan 1979. Valet av värdstad föll på Jerusalem, vilket inte var helt okontroversiellt. Givet oroligheterna i landet var Jerusalem en stad med många ifrågasatta restriktioner och begränsningar. Inte minst de religiösa motsättningarna i staden ledde många till att yttra viss oro över valet, men för Israel var det symboliskt viktigt att just denna stad fick arrangera millenniets sista Eurovisiontävling. Emellertid var det inte ens självklart att de skulle ha råd, vilket var till följd av nedskärningar. Det fanns en oro för att det israeliska TV-bolaget IBA inte skulle ha råd att arrangera – precis som fallet var 1980 då de också skulle ha arrangerat men tvingades överlämna värdskapet till Nederländerna. Emellertid fick nu IBA statliga garantier och kunde genomföra evenemanget som planerat. Efter vilda idéer om att hålla det i en utomhusarena föll till slut valet på Jerusalem International Convention Centre, samma plats där tävlingen hade hållits 20 år tidigare. Med sina knappt 3000 sittplatser så blev arenan den sista spelplatsen för Eurovision med en publiksiffra lägre än 6500.
Melodifestivalen i ett nytt skede
1999 innebar en brytningsperiod i Melodifestivalens historia. I takt med att telefonomröstning införts i Eurovision under tidigare år såg SVT nu att tiden var inne att göra likadant i Melodifestivalen. Lärdomarna efter det misslyckade försöket med telefonröstning 1993 hade gjort att man nu var mycket bättre förberedda på det tryck som telefonomröstningen skulle innebära. År 1993 hade nämligen hela telefonnätet blivit överbelastat till den mån att inte ens nödnumret 112 (då 90 000) kunde nås! Nu däremot, hade tekniken förbättrats markant – efter att ha testats i Eurovision ett par gånger. Emellertid skulle telefonröstningen kombineras med juryröstningen – ett system SVT har behållit sedan dess.
Under 1980- och 90-talen hade Melodifestivalen arrangerats av nöjesredaktionerna i Stockholm, Malmö och Göteborg som hade fått turats om med att anordna Melodifestivalen (före det var det annars alltid Stockholm som höll i uttagningen, med undantag för 1975 års uttagning som ägde rum i Göteborg). 1999 föll det på Stockholm och platsen som valdes var Älvsjömässan – samma plats där Eurovision hölls 1975. Precis som brukligt så ackompanjerades allt av en liveorkester. Programledare blev den populäre ungdomsprogramledaren Anders Lundin och fotomodellen och skådespelerskan Vendela Thommessen (idag Kirsebom).
En dansbandsstjärna från Småland
Något som uppmärksammades tidigt var att det 10 bidrag starka startfältet var sprängfyllt av moderna artister. Till skillnad från tidigare år var det mycket modern ungdomsmusik representerad: dansmusik från gruppen Drömhus, hip-hop från Crosstalk, tjejgruppspop med Ai, pojkidolpop med Martin Svensson och pojkbandspop med Arvingarna. Av det lite mer traditionella stuket fick publiken Roger Pontare, som gjorde comeback i tävlingen med “Som av is” iklädd en isbjörnsfäll. Han var en av de tidiga favoriterna till segern då han ju tidigare också vunnit tävlingen. Andra, mer klassiska artister, var exempelvis Christer Björkman – även han tidigare Mellovinnare och sju år efter sin vinst med “Imorgon är en annan dag” tävlade han nu med balladen “Välkommen hem” som var den första öppet homosexuella kärleksballaden i tävlingens historia. Emellertid kom den inte att skapa särskilt stor uppmärksamhet – utan slutade sist.
Istället kom mycket fokus att hamna på artisten som gick ut redan i första bidraget för kvällen: Charlotte Nilsson (idag Perrelli). Hon hade sin bakgrund som dansbandssångerska, och trots sin unga ålder på blott 24 år hade hon redan hunnit sjunga i fyra dansband – inklusive det legendariska Anders Engbergs orkester. Hennes kollega ifrån orkestern, Björn Hedström, deltog i Melodifestivalen 1995, varpå Charlotte då fått en roll som bakgrundssångerska till bidraget “Du är drömmen jag drömt”. Den tog sig dock inte vidare från den första röstningsomgången utan slutade oplacerad.
1997 hade Charlotte lämnat Anders Engbergs orkester för att ta över dansbandet Wizex – ett band med långa anor, bl.a. i Melodifestivalen. Redan 1978 hade ju bandet, då tillsammans med Lasse Holm & Kikki Danielsson, framfört “Miss decibel” till en andraplats i Melodifestivalen. Sedan dess hade bandet bytt ut i princip samtliga medlemmar, men länge behållit sin småländska identitet. Med Charlotte som ny sångerska tog bandet ny fart 1998, och blev belönade med en grammis för Årets dansband. Bandet var knutet till Marianne Grammofon i Skara, vilket självklart föranledde att Charlotte och Wizex snart fick en förfrågan om att framföra ett bidrag i Melodifestivalen. “Tusen och en natt” hade tagits fram till bandets andra album med Charlotte som sångerska. Den hade skrivits av nykomlingen Lars “Dille” Didriksson och legendaren Gert Lengstrand – grundaren till dansbandet Streaplers, men som också vunnit Melodifestivalen som låtskrivare till “Eloise” 1993, och därtill skrivit klassiker som “Växel hallå” och “Miss Decibel”. “Tusen och en natt” hade således rötter djupt ned i svensk dansbandshistoria, och var ett självklart Mellobidrag för Bert Karlsson – som även lyckades få in den till tävlingen. Där blev den snabbt en favorit hos många – men hos pressen fick den kritik för att vara “för gammaldags”. Charlotte var fast besluten om att motbevisa belackarna.
Händelserik finalkväll
Melodifestivalen 1999 blev en underlig affär. Även om mycket såklart var som vanligt, så var det mycket som stack ut. Då flera av de mer moderna låtarna använde sig av förinspelad musik, så hamnade orkestern lite i bakgrunden i vissa bidrag. I Drömhus nummer så användes orkestern inte alls – vilket var första gången i Melodifestivalens historia (bortsett från 1985 och 1986 då man inte ens använde en orkester alls, då av besparingsskäl). Det var en salig blandning av låtar – och den uppmärksamme kan även skymta en mycket ung Thomas G:son i green room – då han deltog för första gången som låtskrivare bakom “Natten är min vän” framförd av dansbandssångerskan Cleo. Hon var för övrigt tänkt att gå ut som sista bidrag för kvällen, men då Arvingarna fått mikrofonerna ur funktion under sitt framförande togs beslutet att de skulle få göra om sitt framförande igen efter Cleo. Deras bidrag “Det svär jag på” är något så ovanligt som ett “halv-acapella”, en udda satsning från ett ganska klassiskt band. De blev belönade med tredjeplatsen.
Emellertid blev omröstningen en helt annan historia. Jurygrupperna, som inledde röstningen, spred sina poäng över hela startfältet – men kunde enas om att utse Charlotte Nilsson till sin favorit med 19 poängs marginal. Bakom henne var det dock så jämnt att det knappt gick att urskilja en tvåa. Noterbart är att den helt okände Janica fick näst mest poäng av juryn – men Roger Pontare, som låg två placeringar efter, fick flest 12-poängare av jurygrupperna!
TV-tittarna hade dock klart för sig av Charlotte Nilsson var bäst – då hon fick nästan 40 000 röster fler än tvåan. Emellertid belönade tittarna Drömhus med andraplatsen och Arvingarna med tredjeplatsen – trots att de slutat långt ned i botten hos jurygrupperna.
Charlotte Nilsson stod nu som vinnare med en klassisk dansbandsinspirerad “gammalschlager” – trots kanske millenniets mest moderna startfält. Många journalister snäste åt valet – men “Tusen och en natt” blev en listframgång som kom att ligga länge på svensktoppen.
Plötslig favorit i Jerusalem
Charlotte Nilsson åkte till Jerusalem som favorit – något oväntat. Precis som i Melodifestivalen så var startfältet i Eurovision späckat med ganska moderna låtar. Allra mest hypad var Selma från Island, som med låten “All out of luck” verkligen fångade tidsandans pop. Detta hade varit det moderna “valet” för många, men det fanns såklart fler. Kroatiens Doris Dragović framförde en mycket pampig popanthem inspirerad av “Diva” – nämligen “Marija Magdalena”. Emellertid blev det mycket rabalder kring framförandet här, då den norska delegationen anmälde bidraget till EBU för brott mot reglerna: Man använde nämligen en förinspelad bakgrundskör – vilket bröt mot EBU:s regler om livesång. Kroatien fick ett poängavdrag som straff för detta, men slutade ändå på fjärde plats – landets bästa placering (fram till 2024)!
Andra moderna poplåtar kom från Nederländernas Marlayne med ”One Good Reason”, och Norges Stig van Eijk med ”Living My Life Without You”. Ett annat bidrag som uppmärksammades var det tyska bidraget – som hade fått en konstig väg till tävlingen. I den tyska uttagningen hade bidraget ”Hör den Kindern einfach zu” med Corinna May vunnit en övertygande seger, men mycket snart framkom det att bidraget faktiskt släppts på ett album redan 1997, vilket gjorde att det omedelbart diskvalificerades och ersattes med det bidrag som slutat tvåa: “Reise nach Jerusalem” med det mångkulturella bandet Sürpriz. Genast lyftes klagomål även på detta bidrag – då många ansåg att detta bidrag i sin tur var plagiat på ”Wohin geht die Reise hin?” med den tyska gruppen Harmony four från 1984. Emellertid var det tyska TV-bolaget trötta på alla invändningar nu, och lät bidraget gå vidare till Jerusalem. Trots att gruppen bara fick 16% av rösterna i den tyska finalen, så blev bidraget mycket populärt i Eurovision och slutade 3:a!
Det var dock Sveriges bidrag som fick mest uppmärksamhet, och som också var storfavoriten när röstningen drog igång.
En varm och händelserik kväll i Jerusalem
Finalen drog igång på kvällen den 29 maj – den senast lagda Eurovisionfinalen genom tiderna. För många var hettan ett stort problem – vilket tydligt kan ses på publiken i salen. Terry Wogan, den brittiske kommentatorn – intervjuas i början av sändningen av programledarna. Terry ses då med en illröd solbränna, svettandes kopiöst uppe i kommentatorsbåset. Artisterna klarade dock värmen bättre – och Charlotte kunde i sin rosa kroppsstrumpa göra ett närmast perfekt framförande av den engelskspråkiga versionen: “Take me to your heaven”. Omröstningen blev spännande – och helt som förväntat blev det en nordisk uppgörelse mellan Sverige och Island. Det var länge jämnt mellan de två bidragen, men i slutet av omröstningen ryckte Sverige och fick tre 12-poängare av de fyra sista röstande länderna. Saken var klar! Sverige hade vunnit sin fjärde Eurovisionseger!
En av de mest minnesvärda händelserna sker när Charlotte Nilsson ska ta emot priset av Dana International. Dana, som den diva hon är, ska självklart förstärka hur stor och tung prisstatyetten är – vilket gör att hon med sin mimik och kroppshållning försöker antyda att hon har svårt att bära den och vacklar lite improviserat fram med den. Gert Lengstrand, som givetvis är uppe på scenen, missförstår skådespelet och går för att hjälpa till, varpå han istället kliver på Danas klänning och hon ramlar rakt på Gert som då häller ut sitt glas rödvin över Dana. Blixtsnabbt är flera vakter uppe på scenen – man har ju fruktat terrorattentat mot tävlingen, så vakterna var på helspänn denna kväll. Gert lyckas emellertid avstyra vakterna och Dana är snabbt på fötterna igen – fast nu i en klänning med nyans av vinrött snarare än vitt.
Arvet efter “Take me to your heaven”
Segern blev viktig för Sverige – på ett oväntat sätt. Sverige hade under hela 1990-talet dominerat den internationella musikbranschen – med Roxette, Ace of Base, The Cardigans, Robyn med flera. Samtidigt hade dessa framgångar inte alls märkts av i Eurovision förrän nu. Ironiskt nog så kan “Take me to your heaven” knappast ses som en modern svensk poplåt av den stil som toppat de internationella topplistorna under 90-talet. Tvärtom så sågs den redan när den kom som oerhört “gammaldags” och de internationella fansen och journalisterna betraktade den som en “ABBA-kopia”. Nu var det inte något i grunden dåligt. Tvärtom markerade 1999 25-års jubileet av ABBAs vinst med “Waterloo”, och ABBA var mer populära nu än någonsin i och med albumet ABBA Gold och A-teens som turnérade Europa. Samtidigt blev segern ett farväl till genren – iallafall som Eurovisionvinnare. Under 2000-talet valde Europa mer etno-inspirerad pop, trots att Sverige fortsatte skicka mer typisk schlager till tävlingen. Det skulle dröja 13 år innan Sverige hamnade på rätt köl igen, och då hade gammalschlagern blivit utbytt mot modern elektronisk dans – långt bort från den traditionella dansbandsmusiken och ABBA.
För Eurovision däremot innebar millennieskiftet en stor förändring. I Israel var tävlingen ännu mycket lik sitt ursprungsformat, med en liten publik och med begränsad budget. I och med 2000 års tävling i Stockholm växte evenemanget – och många brukar anse att just Stockholm 2000 markerar det första moderna Eurovisionarrangemanget. I Globen kunde upp till 10 000 vara med i publiken, och nu introducerade även LCD-skärmar på allvar i scenbygget. Tävlingen fick de proportionerna som vi är vana vid idag – något vi kan tacka SVT för.
Charlotte – en del av den svenska musiksjälen
Idag kan man utan problem säga att Charlotte Perrelli är en del av den svenska musiksjälen. “Tusen och en natt” blev såklart en evig klassiker här hemma, även om låten aldrig slog stort i utlandet. Hennes roll i svenskt musikliv fortsatte dock, och både som programledare (i bl.a. Melodifestivalen 2003 & 2004) samt som soloartist fortsatte hon att göra avtryck. Mest noterbart är såklart Mellovinsten med “Hero” 2008, men även återkommande comebacker i Mellon under 2010-talet. Att hon dessutom alltjämt är en favorit hos Eurovisionfansen syntes tydligt i Malmö i år, med bejublade insatser i pausunderhållningen. Kort sagt – Charlotte är en institution i svenskt musikliv, väl värd att fira 25 år efter vinsten i Jerusalem!
