ÅRSKRÖNIKA. Snart är 2023 ett minne blott men för att inte glömma bort allt har vår eminente Schlagermagister Adrian sammanfattat hur Eurovision-året 2023 blev från början till slut.
2023 kommer att gå till historieböckerna som ett gyllene svenskt melloår. Loreen Talhaoui vann Melodifestivalen för andra gången, för att sedan vinna Eurovision Song Contest för andra gången. Hon blev därmed den första kvinnliga artisten i historien att vinna Eurovision två gånger och blott den andra artisten, oavsett kön, att vinna tävlingen två gånger. I och med vinsten är Sverige (tillsammans med Irland) det land som vunnit tävlingen flest gånger. Man behöver inte vara expert för att se hur viktigt året 2023 blev för Sverige i ESC. Men vägen dit blev bullrig och på inget sätt utan motstånd.
Fenomenet Loreen
Foto: ESC-Panelen
Det är värt att påminna sig om att Loreen var favorit till Mellosegern från dag 1. När startfältet till Melodifestivalen presenterades under vintern 2022 så var det Loreen som blixtsnabbt drog mest uppmärksamhet – trots att detta skulle bli hennes fjärde deltagande i tävlingen. Låt oss inte glömma att Loreen redan 2011 debuterade i tävlingen med “My heart is refusing me”, utan att lyckas nå finalen. Även 2017 gjorde hon ju ett dramatiskt försök att nå finalen med “Statements” – ett bidrag som jag personligen gillade väldigt mycket, men som var alldeles för överproducerat på melloscenen och därför förmodligen upplevdes som alldeles för pretentiöst av svenska folket. Då nådde hon inte finalen heller.
Men just när hennes deltagande i Mellon 2023 avslöjades så verkade det som att dessa två misslyckanden var bortglömda. Istället var det bara hennes legendariska “Euphoria” från 2012 som folk tycktes komma ihåg. Och det är väl egentligen inte så konstigt, när vi nu har 11 års perspektiv på 2012 års vinnarlåt. “Euphoria” är den enda vinnarlåten under 2000-talet som fortfarande toppar ESC-fansens maraton-topplistor. Låten har nått något av en kultstatus i dessa kretsar, en låt som alla ESC-fans verkar ha en stark känsla för på något sätt. Åtskilliga fans har beskrivit “Euphoria” som vinnarlåten som “räddade” Eurovision för dem, en “riktig” låt som inte bara vann p.g.a. grannröster och plojiga scennummer utan vann p.g.a. musikalisk kvalitet.
Även idag märker man hur 2012 blev en tydlig brytpunkt för öststaternas tydliga dominans i tävlingen, men också markerar den första vinnarlåten i Eurovision som faktiskt nådde högt på topplistorna ute i världen. Även om “Euphoria” knappast blev en världshit i ABBA-nivå, så nådde den förstaplatsen på de digitala listorna i nästan samtliga länder i Europa och fick även spelningar i USA och Australien. Detta var något nytt, något som slog även utanför Eurovisionscenen – vilket ingen hade sett förut, iallafall inte sedan 1970-talet.
Upplagt för promenadseger
Kanske var det därför inte så konstigt att det blev en rejäl hype kring Loreen när hon som 39-åring skulle delta i Mellon igen. Det som kanske var tungan på vågen var nog att Loreen denna gång, till skillnad från misslyckandena 2011 och 2017, hade sitt legendariska låtskrivarteam från 2012 bakom sig. Thomas G:son och Peter Boström var ju låtskrivarna bakom “Euphoria”, och båda hade ju redan vid det laget digra karriärer som låtskrivare i bagaget. G:son fick visserligen sin första ESC-vinst med “Euphoria” men han har ju sedan dess fortsatt att producera mellobidrag till en närmast surrealistisk nivå. I Melodifestivalen 2023 hade han inte mindre än fyra låtar i startfältet – och samtliga skulle faktiskt nå finalen. Det finns definitivt skäl till att se G:son som ett helt unikt “Mellofenomen” – ett evigt grönskande träd.
2023 var han dock som sagt i samma låtskrivarlag som Peter Boström, men också “nya” bekantskaper såsom Jimmy “Joker” Thörnfeldt, Jimmy Jansson och Moa “Cazzi Opiea” Carlebecker. Moa var för övrigt redan en vinnare, då hon skrev vinnarbidraget i American Song Contest 2022; “Wonderland”. Tillsammans hade låtskrivarteamet bakom “Tattoo” inte mindre än 140 mellobidrag (och 4 mellovinnare) i bagaget från 1999 och framåt! Det är inte helt obefogat att kalla detta ett riktigt “dream team”.
Det fanns ju dock några utmanare i leken
Foto: ESC-Panelen
Men även om “Tattoo” givetvis snabbt toppade oddslistan hos spelbolagen så var det inte utan utmanare. En av de stora utropstecknen som fanns i startfältet var den norska superduon Marcus & Martinus. Denna norska brödraduo startade redan som 10-åringar med musiken och lyckades på kort tid bli flickfavoriter i Sverige. Utsålda arenaspelningar och miljontals spelningar på Spotify gjorde gruppen till ett eget fenomen – som konstigt nog blev större i Sverige än i hemlandet Norge.
Att bröderna nu valde att satsa på svenska Melodifestivalen var kanske inte så konstigt – det är här deras största publik finns. Och just därför var det såklart svårt att sia om hur stor påverkan de skulle få i Melodifestivalen. Skulle deras massiva fanskara avgöra eller skulle de snabbt bli bortsorterade p.g.a. deras norska ursprung? Dock kan vi behöva bli påminda om att deras låtskrivarteam var nästan lika tunga som Loreens; här hittar vi bl.a. Joy och Linnea Deb – som skrev Måns Zelmerlöws ESC-vinnarlåt “Heroes” 2015. Med andra ord så var “Air” ett bidrag som absolut kunde utmana Loreen om segern.
Men i övrigt gav startfältet inte många utmanare
Foto: ESC-Panelen
Nordman var tillbaka igen, denna gång med G:son som låtskrivare – vilket såklart vägde tungt. Jon Henrik Fjällgren gjorde ett nytt försök den här gången i team med Arc North feat. Adam Woods. Starkt förväntade comebacks fick vi även se ifrån Theoz, Wiktoria, Tone Sekelius, Paul Rey och Mariette. För att nämna några nykomlingar som snabbt blev uppmärksammade kan vi se unga sångerskan Kiana (känd från Talang 2021) och ukrainska flyktingen Maria Sur.
Melloturné utan större överraskningar
Melloturnén 2023 passerade Göteborg, Linköping, Lidköping (där undertecknad fanns närvarande) samt Malmö och Örnsköldsvik innan den landade i Friends Arena i Stockholm igen. Detta var första året sedan pandemin började som turnén kunde genomföras utan hinder – och med ett fullsatt Friends Arena som finalplats (även om det sistnämnda var möjligt även i finalen 2022). Ordningen var återigen återställd – vilket givetvis var väldigt skönt.
Samtidigt bjöd evenemanget inte på så stora utropstecken. Programledarna Farah Abadi och Jesper Rönndahl var redan välbekanta för svenska folket och Farah själv hade ju redan varit programledare för Mellon 2022. Som numera är tradition så försökte man fylla manuset med mycket humorinslag, vilket Jesper stod för mestadels. Emellertid har just humordelen blivit allt mer och mer utslätat de sista åren och årets humorhöjdpunkter var förmodligen Jespers “romans” med kamerakranen och ett fullständigt oförståeligt telefonsamtal med en skånsk tant som rökte väldigt mycket. Nåja.
Rent musikaliskt var 2023 dock ett ganska udda år i Mellon
För ovanlighetens skull så var den första deltävlingen enligt mig den klart sämsta – de två deltävlingsvinnarna Tone Sekelius och Jon Henrik Fjällgren & Arc North feat. Adam Woods skulle inte ha något egentligt med toppstriden i finalen att göra, och övriga låtar skulle missa finalen helt. I den andra deltävlingen så kom flera stora namn fram såsom Theoz, Wiktoria, Maria Sur och Panetoz – för att inte glömma Tennessee Tears som överraskande tog sig till semifinalen (på Wiktorias bekostnad).
Emellertid var det först i deltävling 3 som tävlingen verkligen började – då Marcus & Martinus nu hade höga förväntningar på sig. Som skyhöga favoriter att vinna deltävlingen gjorde de ingen besviken utan vann med lätthet i Lidköping. Något chockartat var det dock Paul Rey som snodde den andra finalbiljetten, före Nordman. Lika chockartat var det att se Melanie Wehbe ta den andra semifinalbiljetten – Melanie hade aldrig tävlat som artist tidigare och låg näst sist oddsen i deltävlingen.
Men i deltävling 4 blev det aldrig spännande. Loreens nya scenshow var på en helt annan nivå än allt annat i tävlingen, med en rejäl blinkning till “Euphoria” och det magiska scennumret som de gjorde 2012. “Tattoo” var, som många påpekat i efterhand, en “Euphoria v.2.0” och var tydligen precis det som folket förväntade sig och ville ha. Det blev finalplats direkt, givetvis. Detta trots att en miljöaktivist stormade scenen under framförandet, i något som kan betecknas som den mest misslyckade scenstormningen någonsin – vare sig aktivisten eller den politiska banderollen kom aldrig riktigt i bild och man hann fånga in personen tämligen snabbt. Loreen fick börja om, såsom reglerna påbjuder. Kanske hjälpte det henne lite men det behövdes sannerligen inte då vinstmarginalen var brutal ändå.
Bakom Loreen i Malmös startfält var det desto jämnare
Foto: ESC-Panelen
Som en total överraskning så blev det metalbandet Smash Into Pieces som tog den andra finalbiljetten med “Six Feet Under” och öppnade därmed åter upp debatten om huruvida rocken är död i Melodifestivalen. Genom att gruppen nu konkurrerat ut både förhandstippade Kiana och veteranen Mariette (som båda fick gå till semifinalen), så satte de rocken på kartan igen – för första gången på 10 år!
Semifinalen blev sedan en ganska avslagen historia – och det känns idag ganska tydligt att semifinalformatet har spelat ut sin roll. Därför känns det inte fel att SVT inför 2024 valt att delvis stryka semifinalen såsom den sett ut hittills, till förmån för en ny “ordinarie” femte deltävling. Den sändningen avslutas förvisso med en mindre semifinal där tittarna röstar fram två av de tio som hamnar på tredje och fjärde plats i deltävlingarna till final. Den (förmodligen) sista ordinarie semifinalen blev istället en ganska förväntad och händelselös tillställning där tre av de stora förhandsfavoriterna (Nordman, Kiana och Theoz) gick enkelt till final. Den enda dramatiken bestod i att Tennessee Tears, som enligt oddsen hade finalbiljetten färdig, blev utmanövrerade av Mariette. Detta gjorde att Mariette nu kunde nå sin femte mellofinal på lika många försök!
Finalen – En total överkörning
Inför finalen var det egentligen bara en fråga om hur mycket Loreen skulle vinna med. Hennes odds var superlåga – trots att hon faktiskt hade en tydlig utmanare: Marcus & Martinus. Men ändå var det norska brödraparets vinnarchanser var oerhört smala enligt spelbolagen och de allra flesta förväntade sig nog egentligen bara ett enda resultat: Loreens andra mellovinst. Och det blev det ju, med brutala siffror! Loreen fick 14 av totalt 16 tolvpoängare under kvällen: Enbart Kroatiens jury och åldersgruppen 3-9 år gav sin 12:a till någon annan (i båda fallen till Theoz). Men trots detta var seger solklar – Loreen var bara 15 poäng ifrån maxpoängen i tävlingen (177 av 192). Samtidigt fick tvåorna Marcus & Martinus “bara” 138 poäng – då de inte lyckades samla samtliga 10:or bakom Loreen. Som förväntat fick de dock majoriteten av sina högsta poäng från de tre yngsta åldersgrupperna – där deras fanbase är som störst. Något ironiskt fick de efter finalen stöd av Danny Saucedo, som var mellanakt i Mello-finalen 2023 och som ju vet något om hur det är att förlora en final mot just Loreen.
Men det stora utropstecknet i finalen var ändå Smash into Pieces som nådde tredjeplatsen. Helt oväntat hade “Six feet under” seglat upp som en av de mest spelade av årets Mellolåtar på radio och Spotify och skulle förbli klar tvåa bakom “Tattoo” ända fram till skrivande stund. Att rocken skulle var död i Melodifestivalen kunde därmed avfärdas – och nu undrar man ju såklart om samma grupp faktiskt kan sluta ännu bättre 2024? Deras nya bidrag “Heroes Are Calling” är skriven av ESC-vinnarna Joy och Linnea Deb samt Jimmy “Joker” Thörnfeldt – d.v.s. en av vinnarna och silvermedaljörerna i Mellon 2023!
Vem kunde utmana Loreen?
Nu, så här i backspegeln, så kan man inte undvika att notera att tiden efter Loreens Mellovinst i mars 2023 blev rejält kaotisk i ESC-världen. Jag har, personligen, aldrig tidigare sett eller hört ESC-fans vara så aggressiva och hatiska mot Sverige och det svenska bidraget som jag upplevde under den tiden. Och det hela kan såklart, från ett svenskt perspektiv, verka lite underligt: Eurovisionfansen älskar väl Loreen? Men sanningen är betydligt mer komplicerad, skulle det visa sig.
Till att börja med så kan vi konstatera att Sverige omedelbart kom att bli storfavorit till segern i Eurovision 2023 – enligt alla spelbolag. Faktum är att oddsen tidvis var så låga att de understeg “Euphorias” odds 2012, vilket redan då var rekordlåga. En svensk ESC-vinst var närmast självklar. Den enda utmanaren – och då vill jag understryka “den enda” – var Finlands plötsliga stjärnskott Käärijä och bidraget “Cha cha cha”. Han hade skapat en rejäl hype i Finland med sitt extraordinära bidrag som hade “extra allt” – ett bidrag som var så “over the top” att det inte gick att undgå. Finnarna älskade det och ESC-fansen likaså. Till råga på detta var det helt på finska, och gick inte att placera i någon typisk musikgenre – faktum är att “Cha cha cha” knappast kan beskrivas som något annat än ett fenomen, där Käärijäs excentriska karisma troligen var 50% av USP:en. Det är lätt att dra tankarna till Verka Serduchkas “Dancing lasha tumbai” från 2007, eller Nettas “Toy” från 2018. Detta var inte putsat, inte anpassat för musikmarknaden och inte det minsta pretentiös konstnärligt: Detta var party! Och det är precis vad Eurovision handlar om.
Tyvärr är det också just det som är Eurovisions stora problem – och anledningen till varför ESC-bidragen tidigare aldrig lyckades slå sig in på musiklistorna runt om i världen. Det var just detta problem som “Euphoria” bröt med 2012 – då de hängivna ESC-fansen och de professionella musikexperterna i jurygrupperna för en gångs skull kunde enas kring en låt som sin vinnare – som också blev en framgångssaga utanför tävlingen. Men 11 år senare fanns inte den enigheten. Eller iallafall inte när det närmade sig final.
I början av april så var läget helt annorlunda: “Tattoo” vann ESC-fansen officiella omröstning (om än med liten marginal) före “Cha cha cha” och Loreen blev den enda av Eurovisions artister att segla upp på listorna utanför hemlandet innan sändningarna ens börjat. Det var inget snack om vilken låt som var favorit till segern. Inte ens under finalveckan i Liverpool i maj så vacklade stödet i de officiella omröstningar – “Tattoo” vann presskårens interna omröstning klart. Men vid det här laget hade debatten kring detta spårat ur totalt i fankretserna.
Loreen vs. ESC-fansen
För att förstå hur detta kunde ske så behöver man kanske ha lite bakgrund till hur ESC-fansen tänker. Nu är detta mina helt personliga erfarenheter av ESC-fans – och det är viktigt att komma ihåg här, då det säkert finns många som inte alls känner igen sig i denna beskrivning. Men som jag har sett är många ESC-fans väldigt negativt inställda till länder som blir för dominanta i tävlingen. Man håller hellre på en “underdog” som tävlar för ett land som sällan eller aldrig vunnit ESC, än på storfavoriten – i alla fall om storfavoriten tävlar för ett framgångsrikt land i tävlingen. Man föredrar dessutom partylåtar med karismatiska artister, hellre än klassiska ballader eller polerad mainstreampop på engelska. Här ska vi komma ihåg att Sveriges ESC-bidrag fram till 2010-talet brukade vara mycket uppskattade av ESC-fansen. Sverige skickade glada schlagers – långt bort från mainstreampoppens värld och slutade för det mesta utanför medaljplats. Som jämförelse kan man minnas att ESC-fansen under början av 2000-talet hade utvecklat något av ett förakt mot Irland och Storbritannien som ju dominerade Eurovision under 1990-talet med sina ballader och moderna poplåtar. Men under 10-talet så utvecklades Sverige istället till en stormakt, med två ESC-vinster och inte mindre än ytterligare fyra topp-5 placeringar i tävlingen! Detta berodde framförallt på återinförandet av professionella jurygrupper – både i Melodifestivalen och i ESC. Sverige slutade skicka schlagerlåtar – och istället blev det mainstreampop som fick representera oss i ESC. Detta låg helt i linje med vad de professionella jurygrupperna ville höra och således har Sveriges bidrag nästan konstant fått fler poäng av jurygrupperna än av tv-tittarna. TV-tittarnas makt har minskat, vilket Sverige alltså har gynnats av.
Därav är det lätt att se varför så många ESC-fans numera hatar Sverige så mycket. Då SVT, och den numera svenske “executive supervisorn” för EBU, Martin Österdahl, ligger bakom en stor del av förändringarna i tävlingsupplägget i Eurovision de senaste 10 åren – så anser många att Sverige har alldeles för mycket makt i tävlingen. Sverige har således tagit över den ställning som Irland hade för 20 år sedan, något som tydligt märks i ESC-fansens diskussionsforum och kommentarsfält.
Hypen kring Käärijä
I det här läget är det ganska lätt att se varför ESC-fansen plötsligt blev så negativa till Loreen – eller iallafall till Sverige. När Loreens vinst bara veckan innan finalen verkade oundviklig, så uppstod såklart en viss frustration och bitterhet hos många fans. Lösningen var såklart inte att spy galla över Sveriges bidrag – som de i april faktiskt röstat fram som sin favorit. Istället tog den sig uttryck i ett överväldigande och nästan gränslöst stöd till underdogen – den enda utmanaren till Loreen; Käärijä. Trots att ytterst få ens kan ha förstått vad han sjunger så blev Käärijä superfavorit hos fansen och i arenan i Liverpool. ESC-Youtubers hyllade “Cha cha cha” som “räddningen” i årets Eurovision och kallade “Tattoo” för en billig desperat kopia på “Euphoria”. I kommentarsfälten uttrycktes en blandning mellan hyllningar till Käärijä och oro för att Sverige skulle vinna “igen” och hur tråkig tävlingen skulle bli om Sverige fortsatte vinna.
Under finalveckan i Liverpool, som för övrigt var en av de bästa arrangörerna vi sett på många år i Eurovision, blev det allt tydligare hur skarp uppdelningen faktiskt hade blivit. Loreen var såklart officiellt favoriten som alla förhöll sig till, men nästan alla offentliga uttryck var till stöd för Finlands Käärijä. Han var underdogen som alla ville skulle vinna. Detta gjorde att arenapubliken nästan öronbedövande och unisont skanderade hans namn i arenan, både under framträdandet och under omröstningen – något som inte har skett förut. Å andra sidan är ESC-publiken tämligen nyckfull – vi minns alla hur de buade ut Ryssland 2014 och 2015, för att 2016 istället göra dem till sina favoriter (när de skickade en mer publikfriande schlagerliknande låt till ESC).
Finaldrama – juryn mot folket
Sverige hade lite mer än 50% vinnarchans enligt oddsen timmarna innan finalen började – och Finland “endast” 20% chans. Trots oddsen så blev finalen i Liverpool ett gastkramande drama i två akter. Loreens framträdande hade kantats av osäkerhet då scenbygget tvingade fram förändringar i konstruktionen av Loreens plattform. Akut inköpt sand från ett byggvaruhus i Skövde säkerställde sedan att numret kunde bli identiskt med det i Mellofinalen. Förmodligen har vi Thomas G:son att tacka för det!
Men det riktiga dramat kom snarare i omröstningen – där Loreen och Tattoo krossade poängrekordet i jurygruppernas omröstning – för att i nästa akt bli krossade av Käärijä i tittarnas omröstning. I juryomröstningen fick Sverige inte mindre än 340 poäng, vilket är den tredje högsta jurypoängen någonsin. Men det som verkligen var imponerande var vinstmarginalen – Loreen hade 163 poäng mer än Israel som slutade tvåa i samma omröstning, vilket är den största marginalen någonsin i juryomröstningens historia. Finlands Käärijä hittades först på fjärde plats i omröstningen – på enbart 150 poäng. Det stod nu väldigt klart att “Cha cha cha” inte riktigt var juryns “kopp te”. Men i TV-tittarnas omröstning så var läget lite annorlunda. Käärijä fick där hem 376 poäng – vilket är den näst högsta poängsumma någonsin i tv-tittarnas omröstning (delad med Portugals Salvador Sobral som också fick 376 poäng av tittarna när han vann Eurovision 2017 med ”Amar Pelos Dois”)!
Det blev en överlägsen vinst för Käärijä, men det räckte inte för att ta hem ESC-pokalen. Loreen fick som bekant 243 poäng – vilket såklart är 133 poäng mindre än Käärijäs poängsumma, men hon tog andraplatsen med råge i tv-tittarnas omröstning och fick i totalen 57 poäng mer än Finland. Ur ett svenskt perspektiv är dessutom 243 ganska höga poäng från tv-tittarna: vid endast ett tidigare tillfälle har ett svenskt bidrag fått fler poäng av tittarna, och det var “Euphoria” med just Loreen 2012! Segern innebar att Sverige nu är, tillsammans med Irland, Eurovisions mest framgångsrika landmed sju segrar. I Sveriges fall har de senaste tre kommit under de senaste elva åren. Loreen blev dessutom, i och med segern, den första kvinnliga artist att vinna tävlingen två gånger! Det är faktiskt bara hon och Johnny Logan som vunnit två gånger som artister. Finland tog sin första andraplats i historien – vilket är anmärkningsvärt då Finlands meritlista i ESC just är segern med Lordi 2006 och silvret med Käärijä 2023. I övrigt har landet som bäst slutat 6:a (2021 och 1973).
Bakom Sverige och Finland hittar vi Israel som gjorde ett riktigt kanonår med Noa Kirel och låten “Unicorn” – som för övrigt fortfarande är riktigt framgångsrik på listor runt om i världen. Italiens Marco Mengoni slutade på fjärde plats med “Due vite” – en framgång jämfört med hans försök 10 år tidigare i Malmö (då han slutade på sjunde plats). För att fullborda den nordiska framgången slutade Norges Alessandra Mele på 5:e plats med “Queen of kings” – vilket innebär att 3 nordiska länder slutade i topp-5, något som skedde senast 1995!
Rätt låt vann – trots allt
Det blev en rejäl backlash av resultatet i Eurovision 2023. Visst kunde vi i Sverige fira vinsten och se fram emot en ny SVT-ledd produktion av ESC 2024 – men de glada känslorna delades knappast av alla. I Finland var bitterhet enorm – vilket såklart inte bara beror på Eurovisionresultatet utan såklart beror på den historiska rivaliteten gentemot Sverige. Det är kanske, med tanke på det, inte så konstigt att de finska TV-tittarna inte gav en enda poäng till Loreen. Många finska journalister, och inte minst Käärijä själv, kände sig bestulna på segern som de “moraliskt sett” borde ha fått. Som ett led i detta var det på stan i Malmö som finska TV-bolaget Yle för någon månad sedan satte upp den allra första annonskampanjen för den finska Eurovisionuttagningen “Uuden musiikin kilpailu 2024” som hålls i Tammerfors senare i vinter. PR-kuppen var såklart ett sätt att påpeka att Tammerfors borde ha blivit värdstad för Eurovision, inte Malmö. Förvirrade Malmöbor hade dock svårt att röna ut detta, då annonskampanjen var helt på finska.
Men om ilskan i Finland var stor så var det inget emot hur arga många ESC-fans var. I kommentatorsfält spreds konspirationsteorier om att SVT “köpt” jurygrupperna – antingen via vänskapskorruption inom musikbranschen eller med rena pengasummor. Andra konspirationsteorier inkluderade den svenske EBU-chefen Martin Österdahls “egenintressen”, men den roligaste av dem alla var nog att jurygrupperna skulle ha röstat på Loreen för att “de ville se ABBA återförenas i Eurovision i Sverige 2024 – på 50-års jubiléet av deras vinst med “Waterloo” i Brighton”. Jag har nog aldrig skrattat så mycket, men samtidigt hade jag blivit lite rörd av tanken på att 40 jurygrupper från Europas alla hörn (och Australiens) hade varit så besatta av tanken att se ABBA återförenas… Fast förmodligen är det snarare ESC-fansen som projicerar sina inre önskningar på andras beteenden!
I vilket fall blev det givetvis en hetsig debatt av det hela där krav framkom på att avskaffa jurygrupperna, eller göra dem ännu mer transparenta eller att i allafall minska poängen som juryn får dela ut. En youtuber tyckte till och med att tidigare vinnare borde förbjudas delta i Eurovision igen – eftersom det är orättvist. Att vi tidigare sett mängder av tidigare vinnare delta – och sedan kapitalt misslyckas i tävlingen, var något som däremot inte togs upp. Kort sagt – stämningen var närmast urspårad. Så här 6-7 månader senare är många fortfarande sura – i kommentarsfälten till de officiella Eurovisionfanskontona på sociala medier kryllar det av kommentarer om att bojkotta Malmö 2024, att den officiella grafiken är ful och att SVT/Sverige har kapat och förstört Eurovision m.m. Man vägrar acceptera att “Tattoo” vann tävlingen.
Tittar man på hur det gått på listorna för Loreen och Käärijä ser man snabbt skillnaden
Käärijä fick se sin “Cha cha cha” nå första positionen i fyra europeiska länder (Finland, Sverige, Lettland och Litauen) samt sålde guld i Polen. Loreen lyckades emellertid få “Tattoo” till förstapositionen i inte mindre än 12 länder, samt sålde både guld och platina i 10 länder. Och inte nog med det, hon hamnade även på Billboardlistan topp 200 i USA, och i Kanada, och är just nu den fjärde mest spelade Eurovisionlåten genom alla tider på Spotify med (i skrivande stund) över 386 miljoner streams! Kort sagt – rätt låt vann. Men samtidigt kan man såklart hävda att listplaceringar och spelningar på Spotify inte avgör vem som hade rätt att vinna – men det visar att Eurovisionformatet, såsom det är utformat just nu, iallafall har tänkt rätt.
Eurovisionvinnarna borde ha ett liv utanför Eurovision också, vilket de oftast inte hade för 15 år sedan. Visst är det viktigt att tittarna känner sig delaktiga, men tittar vi på några av tv-tittarnas stora favoriter i Eurovision de senaste fem åren så ser vi att detta är bidrag som verkligen inte överlevt på vare sig försäljningslistor eller Spotify. Exempel på detta är Keiinos “Spirit in the sky” (2019), Zdob și Zdubs & Advahov Brothers’ “Trenulețul” (2022) eller Kalush Orchestras “Stefania” (2022) som slog stort hos tittarna men inte hos jurygrupperna – och som efter tävlingen i princip inte spelas alls. Nu kan man ju dock nämna att flera av juryns favoritbidrag inte heller lyckats särskilt väl i konkurrensen utanför tävlingen men faktum kvarstår att jurygrupperna har en viktig roll att spela för att ge bidragen en chans att slå även utanför tävlingen. Att avskaffa dem vore ett effektivt sätt att återvända till 2000-talets problem med ändlösa plojbidrag, kortlivade vinnarbidrag och blockröstning.
En avslutande tanke inför 2024
Avslutningsvis kan jag emellertid se att Sveriges dominans i tävlingen behöver släppa för att inte fansen helt ska lämna den. Det är inte roligt för alla andra när ett land blir för dominant – och det är inte säkert att vi i Sverige inser det. Svenska låtskrivare har sedan slutet av 2000-talet i princip skrivit bidrag för nästan hälften av alla deltagarländer någon gång, och i nästan varje Eurovision och bidrag så finns någon svensk producent, koreograf eller tekniker. Detta kan lätt leda till att många känner att programmet blir för homogent eller för mainstream – för påverkat av den svenska marknaden. Som svenskar känns ju detta bara bra och hemtamt, men för många andra blir det väldigt tydligt ett problem.
Det är såklart oundvikligt att Malmö 2024 blir påverkat av SVT:s visioner och mål, men vi kan ju framöver sikta på att bryta målet om “total dominans” i tävlingen, kanske genom att välja något annat än radiovänlig pop att skicka till tävlingen. Sverige och Melodifestivalen borde chansa mer på annorlunda bidrag – rock, hip hop, etno eller liknande. Vi har ingenting att förlora på det, tvärtom så har vi tillfälle att bryta bilden av Sverige och svensk musik som mainstream, homogen och tvångsanpassad till den amerikanska billboard-mallen.
Alla svenska bidrag behöver inte bli världshits, vi måste inte alltid nå ESC-finalen – vi måste också få misslyckas ibland! Fansen skulle gärna vilja se bevis på att Sverige inte är “odödliga” i tävlingen och att svenska framgångar inte är naturlagar. För min del ser jag Melodifestivalen 2024 som en chans att lyfta fram annat än “det vanliga”. Vi har redan bevisat att vi är bäst på pop, tack vare Loreen och teamet bakom “Tattoo”. Nu är frågan om det svenska folket är redo att tänka utanför boxen 2024? Jag hoppas det.
