PANELENS JULKALENDER. Nu i december månad startar vi officiellt nedräkningen till Eurovision 2024, vår Nedräkning till Malmö. Detta gör vi med att i 24 delar presentera Sveriges Eurovision-historia fram till senaste avgjorda upplagan (2023) samt där vi också hyllar de artister som gjort bäst resultatmässigt ifrån sig under åren som gått. Denna del handlar om åren 1976 till 1982.
Avhopp av ekonomiska skäl
1976 skulle Sverige ha skickat sitt 17:e bidrag till Eurovision. Men det blev inte så. SVT, eller Sveriges Radio-TV som bolaget hette vid den tidpunkten, valde att avstå deltagande, inte av brist på talang eller kreativitet – utan av enkla “ekonomiska skäl”. Eller? Sverige, som hade varit stolt värd för Eurovision året innan, hade plötsligt inte “råd”. Officiellt var iallafall detta anledningen, men samtidigt fanns det annat som troligen påverkade beslutet ännu mer. Ända sedan värdskapet i Stockholm 1975 hade det pågått högljudda protester från politiska vänstergrupper, som ifrågasatte den kommersiella musikens ställning och motsatte sig att Sverige skulle vara värdland. Stundtals var dessa röster våldsamma och hade säkert ett visst finger med i spelet om Sveriges deltagande.
Sistaplats vid comebacken
Året därpå, 1977, gjorde dock Sverige comeback då den politiska oron lagt sig. Detta var ju en tid då tonerna av Beatles fortfarande klingade i etern, trots att bandet splittrats sedan några år tillbaka. Föga anade de att Melodifestivalen skulle bli deras plattform att nå Eurovision! Eller ja, kanske inte på riktigt. För Forbes, det svenska dansbandet, var deras bidrag ”Beatles” biljetten till Eurovision Song Contest. Sven-Olof Bagge och Claes Bure hade vävt en melodi om den ikoniska brittiska popgruppen, som kanske var något överdriven i sitt nostalgiska svärmeri över denna brittiska popgrupp. I London, i Storbritannien, där Beatles en gång regerade, framfördes låten på Eurovisionscenen. Men trots att man kommit till Beatles’ hemland blev mottagandet minst sagt ljummet. Forbes hamnade sist, nära att bli det första bidraget att nollas i det nya poängsystemet. För en stund höjde Västtyskland Sverige från botten genom att dela ut två poäng. En kort glimt av hopp förbyttes snabbt när Luxemburg gav tre poäng till Norge, och Sverige återvände till den sista platsen. Men vi slapp iallafall 0 poäng!
Sedan var det dags för två stjärnor
1978 var det äntligen Björn Skifs tur att representera Sverige med låten ”Det blir alltid värre framåt natten”, en pärla skapad av Peter Himmelstrand. Björn hade redan gjort flera försök i Melodifestivalen, och höll på att missa även denna chansen – men vann till slut Eurovisionbiljetten mot Wizex efter en dramatisk skiljeomröstning. Björn fick således åka till Paris och framföra Sveriges bidrag. Men när den stora stunden kom, var Björn splittrad. Svenska eller engelska? Han hade en plan att framföra den på engelska – men detta var ingenting som han informerat arrangörerna om. Han var osäker in i det sista. I den första versen föll orden fel ur hans mun, och en klassisk TV-blunder föddes. ”Röppni fälls, örr ur i knön, och gniblisåå, på kvällen” sjöng han i stället för de väntade orden. Trots den skräddarsydda missen och dirigenten Bengt Palmers trygga ledning fick låten tio poäng från Norge och kämpade sig upp till femte plats. Men glansen falnade snabbt. Poängen uteblev, och Björns melodi gled ner till fjortonde plats. Ett fiasko? Nej, snarare en kärleksfull påminnelse om att även ett proffs såsom Björn Skiffs ibland tappar orden.
1979 var det dags för Ted Gärdestad, den geniale vispopsångaren, att vara Sveriges Eurovisionhopp med sitt bidrag ”Satellit”. Låten hade han skrivit tillsammans med sin bror Kenneth. I Eurovision i Jerusalem hade han fått en specialsydd glittrig tävlingsdräkt, men inför framförandet så valde han bort dräkten och lät musiken tala för sig själv. Framförandet blev kanske inte så minnesvärt, och ”Satellit” drog endast in åtta poäng, varav sex från Irland. En blygsam sjuttonde plats i tävlingen blev resultatet.
80-talet börjar med poprock – och 12 poäng
1980 var det Tomas Ledins magiska melodi ”Just Nu!” som tog Melodifestivalens strålkastarljus. Liksom Björn Skifs hade Tomas flera försök i ryggen innan han till sist blev Sveriges val för Eurovision Song Contest i Haag i Nederländerna. Men hans tid på Eurovisionscenen blev inte odramatisk. När Tomas Ledin framförde bidraget i direktsändning lossnade plötsligt sladden till Tomas mikrofon mellan verserna. I ett ögonblick av snabbtänkthet lyckades han koppla in mikrofonen precis innan nästa vers började. ”Just Nu!” kastades in i omröstningen, där den fångade poäng från Grekland och Luxemburg och höll sig först på andra plats, sedan tredje. Men sedan stötte den på hinder. Poängflödet stannade praktiskt taget upp, och ”Just Nu!” sjönk till tionde plats med 47 poäng. Dock var detta ett fall framåt för Sverige, som inte slutat så bra på 4 år.
Det kan också berättas att Eurovision-finalen hölls i Nederländerna som hoppade in som reservvärdland efter att Israel, som vunnit två år i rad, inte kunde arrangera så snabbt igen. Finalen var också ganska budgeterad, ett exempel var att de vykort som presenterades inför varje framträdande var respektive lands kommentator som berättade om artisten och låten i ungefär en minut. I Sveriges fall var det Ulf Elfving som fick presentera Tomas Ledin, ”Just Nu!” och dirigenten Anders Berglund.
Året därpå hade Melodifestivalen skalats ned, och endast en handfull bidrag framfördes – samtliga skrivna av specialinbjudna låtskrivare. Vann gjorde Björn Skifs, igen. Och ännu en gång besegrade han med knapp marginal de f.d. medlemmarna i Wizex – nu under namnet Sweet’n’Chips. Bidraget, ”Fångad i en dröm” hade han skrivit själv tillsammans med Bengt Palmers. Den skrevs dock inte till Melodifestivalen utan till deras musikal “Spök” – men då Palmers bjudits in av SVT att skicka ett bidrag så föll valet på just “Fångad i en dröm”. För andra gången fick då Björn åka till Eurovision Song Contest, som denna gång hölls på Irland. Med Anders Berglund som dirigent, och med vita handskar på kunde Björn denna gång framföra sitt bidrag utan att glömma orden. Frankrike belönade Sverige med maximala 12 poäng, och detta var första gången Sverige fick smaka på en 12-poängare! Låten kämpade sig upp till femte plats efter sjunde röstningsomgången, men landade till slut på 10:e plats precis som året innan.
Sweet’n’ Chips fick äntligen vinna
1982 fick äntligen medlemmarna i Sweet’n’ Chips sin revansch. Efter att ha kortat ned bandnamnet till Chips, lyckades de vinna Melodifestivalen med ”Dag efter dag”. Lasse Holms melodi och Monica Forsbergs text föll jurygrupperna helt i smaken, och med Kikki Danielsson och Elisabeth Andreasson på scenen var succén given. När ”Dag efter dag” korsade Nordsjön till Eurovision Song Contest i Storbritannien, bar den onekligen med sig en klang av riktig svensk “schlager”. Anders Berglund dirigerade, och på scenen dansade fyra saxofonister. Europa mottog den väl, men “bara” med en åttonde plats, ackompanjerad av åtta poäng från Danmark, Norge och Österrike. Totalt samlade Sverige 67 poäng detta år – något som markeade slutet på nästan 6 års kräftgång för Sverige i Eurovision. På Svensktoppen blev låten en odödlig triumf, klättrade till förstaplats och lyste som en stjärna i nio veckor. Idag hänvisar många fans att denna genre av “svenska schlagers” var direkt inspirerad av ABBA, men Lasse Holm menar bestämt att han snarare försökte härma 50-talets ackordrundor och Ricky Nelsons ”Poor Little Fool”. Oavsett varifrån inspirationen kom, så var detta starten på en gyllene svensk schlagerperiod.
