SIGNERAT SCHLAGERMAGISTERN. Nu fortsätter Schlagermagisterns serie om Krig och fred i Eurovision som den här gången tar upp kriget i Jugoslavien.

Eurovision Song Contest har alltid haft en Västeuropeisk stämpel på sig. Som vi vet startade tävlingen 1956, av sju länders TV-bolag – samtliga belägna i det demokratiska Väst. På andra sidan järnridån, i det kommunistiska “Östblocket” hade man musikfestivalen i polska Sopot, som senare utvecklades till den mer Eurovisionliknande tävlingen Intervision song contest. Europa var alltså splittrat: Två politiska system, två stora musiktävlingar. Men ett av länderna i det kommunistiska östblocket bestämde sig för att gå sin egen väg – och söka sig mot Väst. Detta land var Jugoslavien, som 1961 debuterade i Eurovision Song Contest med bidraget “Neke davne zvezde” framfört av den serbiska sångerskan Ljiljana Petrovic. Detta var starten på ett mycket märkligt musikaliskt kapitel i Eurovisionhistorien, som skulle få en mycket mörk avslutning.

En nation som uppstod under första världskriget

Jugoslavien som land var en skapelse som uppstod i och med upplösningen av det första världskriget. Krigsutbrottet hade ju även sin upprinnelse i området, genom de välkända “skotten i Sarajevo” –  då den österrikiske kronprinsen blivit skjuten till döds av en serbisk nationalist under ett besök i Sarajevo 1914. I fredsförhandlingarna efter första världskriget tog man på sig ansvaret att dra nya gränser i Europa – och framförallt att dela upp krigets stora förlorare – jättenationen Österrike-Ungern. Man beslöt att splittra landet i flera självständiga stater utefter etnicitet – bl.a. återföddes Ungern som fri stat, likaså Tjeckoslovakien.

Emellertid så kontrollerade Österrike-Ungern även en stor del av Balkan innan kriget, ett område som nu skulle delas upp. Men istället för att dela in området i flera olika självständiga mindre stater utifrån alla de många olika folkgrupper som fanns här, valde man att förena dessa folkgrupper i en stor “sydslavisk union” med en gemensam kung. Resultatet blev Jugoslavien, vars namn på serbokroatiska betyder Sydslavien. Landet förblev ett kungadöme fram till slutet av det andra världskriget, då landet invaderades av Nazi-Tyskland. Då kungen flytt i exil, leddes motståndet mot nazisterna istället av en inhemsk socialistisk partisanrörelse, som med stöd av Sovjet och västmakterna framgångsrikt förde ett gerillakrig mot den tyska ockupationen. När kriget var över tog denna partisanrörelse över landet och utropade det till en socialistisk republik – detta utan att ha blivit ockuperade av sovjetiska trupper. Eftersom Sovjetunionen inte hade militära trupper i landet så hade de inget direkt inflytande över Jugoslavien. Detta gjorde att den jugoslaviske presidenten, Josip Broz Tito, kunde föra sin egen utrikespolitik – och valde därför att ställa sig utanför den sovjetiska politiska sfären och istället hålla sig neutrala under det Kalla kriget. Detta gjorde att landet hade goda relationer med både Öst och Väst och anslöt sig därmed också till EBU och 1961 alltså även till Eurovision Song Contest.

Jugoslavien var dock alltid lite av ett svart får i tävlingen

Man skickade mestadels lidelsefulla ballader fulla med Balkanskt vemod, vilket inte var någon kioskvältare ute i Europa. Man lyckades samla på sig tre stycken fjärdeplatser som bäst innan man skrällartat stod som vinnare i 1989 års tävling. Under en tid då ballader hade vunnit två år i rad, vann Jugoslavien sin första (och enda) vinst – med en pop-rocklåt som av många anses vara den sämsta vinnaren i ESC-historien: “Rock me” med gruppen Riva. Vinsten var en stor chock för landet – som nu för första gången skulle stå som värd för “västvärldens” stora musiktävling. Detta skulle ske 1990 i Zagreb – landets stora kulturcentrum.

Men situationen i landet hade varit bättre. Landets store ledare, Tito, gick bort 1980 och sedan dess så hade landets ekonomi dalat och de etniska motsättningarna ökat. 1990 inleddes med en politisk splittring av det jugoslaviska kommunistpartiet, där representanter från bl.a. Kroatien och Slovenien valde att lämna moderpartiet. Detta ledde till dessa områden höll fria demokratiska val under våren – något som aldrig tidigare hade hänt där. Trots det politiska kaoset så genomfördes 1990 års Eurovision helt enligt plan – men blev mångdubbelt dyrare än beräknat, vilket ledde till protester. Det rådde oklarheter om vem som skulle betala för kalaset samtidigt som det Jugoslaviska TV-bolaget började brytas upp i mindre bolag.

Under hösten 1990 upplöstes kommunistpartiet i landet, till följd av kommunismens sammanbrott i resten av Europa. Trots att Jugoslavien nu förlorat sin enade politiska kraft försökte landets officiella president, Slobodan Milosevic, att hejda ett totalt sönderfall av staten. Nu var emellertid nationalismen så utbredd i landet att presidentens etnicitet (serbisk) ledde till misstro bland övriga befolkningsgrupper. Under 1991 så gick denna misstro över till våldsamheter och slutligen till fullskaligt inbördeskrig. Slovenien och Kroatien utropade sin självständighet, varpå Bosnien-Hercegovina och Makedonien (numera Nordmakedonien) gjorde dem sällskap kort därpå. Även mindre områden som Vojvodina och Kosovo började slåss för självständighet. Allt detta ledde till att den serbisk-dominerade jugoslaviska regeringen valde att invadera de nya staterna för att skydda de serbiska minoriteterna som fanns kvar i där, men inofficiellt för att med militärt våld återupprätta Jugoslaviens tidigare gränser. Resultatet blev ett brutalt och blodigt krig med flyktingvågor över hela världen – av vilka många nådde Sverige.

I Eurovison märktes detta inte särskilt tydligt till en början

1992 ställde Jugoslavien upp för sista gången i Eurovision – med ”Ljubim te pesmama” framfört av Extra Nena. Inför framträdandet på scenen i Malmö så hade man emellertid uppdaterat sin flagga – som nu saknade den kommunistiska röda stjärnan i mitten. Vid detta laget representerade Jugoslavien i princip bara dagens Serbien, Montenegro och Kosovo – och var dessutom ett mycket ifrågasatt land internationellt. Redan nu hade landet börjat bli föremål för sanktioner och bara en månad efter 1992 års Eurovision så kom en FN resolution som förbjöd alla FN:s medlemsländer att: importera/exportera från/till Jugoslavien, investera i Jugoslaviska företag, och framförallt att låta plan ifrån Jugoslavien landa på deras flygplatser och ge inresetillstånd för jugoslaviska medborgare. Detta gjorde att landet nu inte kunde delta i några internationella sammanhang – alltifrån Fotbolls-EM till Sommar-OS eller internationella kongresser. Landet isolerades helt av omvärlden. Europa var i chock över brutaliteten och det mänskliga lidandet på krigets Balkan, och var således också mycket benägna att snabbt välkomna de nya självständiga staterna till internationella samarbeten. Under hösten 1992 blev Sloveniens, Kroatiens samt Bosnien & Hercegovinas nationella TV-bolag medlemmar i EBU och mycket snart planerade dessa kunna göra debut i Eurovision Song Contest.

Emellertid fanns det nu mängder av östeuropeiska stater som nyss uppnått självständighet som ville vara med i tävlingen. Totalt hade sju nya länder anmält sig – alldeles för många för att man skulle ha kunnat ta med alla i finalen i Millstreet på Irland. Istället valde EBU att införa en semifinal för de nya länderna där de tre bästa skulle få var sin plats i finalen. Denna legendariska första semifinal hölls i en TV-studio i Ljubljana i Slovenien – ett av de få ex-jugoslaviska länder som inte drabbats allvarligt av kriget. Förutom värdlandets två grannar; Kroatien och Bosnien-Hercegovina, deltog även Ungern, Slovakien, Rumänien och Estland. Varje lands jury bestod enbart av en person, vilket förmodligen var en ren praktisk fråga då många musikexperter ifrån dessa länder hade svårt att få tid och pengar att ta sig till Ljubljana. Resultatet blev emellertid att alla tre ex-jugoslaviska länder tog sig vidare, varav värdlandet Slovenien fick flest poäng i semifinalen.

I Millstreet några månader senare blev så Slovenien det första “nya landet” att framföra sitt bidrag från plats 16. ”Tih deževen dan” (Sv: “En tyst, regnig dag”)  med 1X Band rev betydande applåder från publiken med sitt rockpoppiga bidrag, som trots sitt glada yttre och sitt upptempo hade lite allvarliga textrader:

Emellertid var det inte Sloveniens bidrag som fick mest applåder denna kväll. Inte ens värdnationens egna bidrag kunde mäta sig med mottagandet av de bosniska bidraget: “Sva bol svijeta” (Sv: “Hela världens smärta”) med gruppen Fazla. Gruppen hade varit ytterst när att lämna återbud till tävlingen, då den jugoslaviska armén börjat attackera den civila flygplatsen i Sarajevo. Men i skydd av mörkret hade gruppen lyft från flygplatsen med hela sin delegation trots beskjutning. Dock fick man lämna sin dirigent hemma, och använde istället husdirigenten, den irländske veteranen Noel Kelehan. På presskonferenserna kunde de också berätta om hur många av deras familjemedlemmar försvunnit och dödats i striderna – något som på allvar tog kriget upp till Eurovisionscenen.

Låttexten återspeglade detta med brutal verkan:

Med “att stå framför muren” menas här troligen att stå framför muren som används vid arkebuseringar – d.v.s. avrättning via gevärsskjutning. Mycket tunga ord, rakt ifrån krigets hemska verklighet. Applåderna blev långvariga och bidraget hyllades unisont även efter framförandet. Applåderna kom sedan tillbaka igen när den bosniske juryns talesperson kontaktades under omröstningen. Under den här tiden fanns talespersonerna bara med via telefon – d.v.s. alltså inte live i bild. Detta kunde göra att det ibland blev lite svårt att få kontakt, och det bosniska telefonnätverket var bortsprängt sedan en tid tillbaka. Därför använde man sig av satellittelefon för att tala med den bosniska talespersonen – vilket märktes tydligt då ljudkvaliteten var väldigt låg. Att publiken dessutom rev av rejäla applåder samtidigt var såklart en bidragande orsak till att denna jurys röstavlämning tog så lång tid på sig.

En personlig favorit från detta års Eurovision var dock Kroatiens bidrag “Don’t ever cry” med gruppen Put. Detta var det bidrag som gick bäst bland semifinalbidragen då det slutade på 15:e plats i slutresultatet. Men det är en vacker och känslosam låt som verkligen symboliserar kroatisk musik för mig. Se bara på denna vackra låttext:

Kriget var en fortsatt fråga 1994

Året därpå, 1994 gick tävlingen i Dublin och även denna gång så var kriget i Jugoslavien en brinnande fråga. Bosnien-Hercegovina samt Kroatien var återigen med – men denna gång utan Slovenien som slutade för dåligt året innan. Vid denna tidpunkt hade Bosnien blivit krigets huvudsakliga område – och landet var hårt pressat. Trots detta lyckades man genomföra en nationell uttagning, trots att TV-studion delvis blivit förstörd av beskjutning. Konceptet blev därför mycket nedskalat och med en förvald artistduo som framförde samtliga finalbidrag – Alma & Dejan. Vinnare blev “Ostani kraj mene” som Alma och Dejan framförde på Eurovisionscenen i Dublin. Ännu en gång uppvisade publiken sin uppskattning och applådera rejält innan Dejan kunde ta ton. Faktum är att applåderna var så överväldigande att musiken inte hördes till en början, vilket gjorde att Dejan missade de första sångraderna! Texten var inte lika sorglig som året innan, men visade tydligt hur bosnierna nu lärt sig att leva tillsammans under kriget:

Fler länder anslöt

Bosnien & Hercegovina lyckades inte förbättra sitt resultat denna kväll utan slutade även denna gång på 15:e plats. Under de kommande åren blev både Bosnien-Hercegovina och Kroatien återkommande deltagare i ESC, medan Slovenien ofta blev relegerade då de slutade för dåligt året innan. Nordmakedonien gjorde debut i tävlingen 1998 och det skulle dröja till 2004 innan den sista delen av Jugoslavien skulle få vara med igen. Landet hade fått arbeta länge för att få vara med. Fram till 2003 hade landet fortfarande hetat Jugoslavien, och hade i princip fortsatt vara sanktionerat av många västländer. Under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet hade landet dock börjat hörsamma västvärldens krav på fred och presidenten Slobodan Milosevic förlorade valet 2001. Därpå fängslades han och fördes till den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag för att åtalas för sina brott i kriget. Han dog emellertid i sin cell innan han fick sin dom. I och med att Jugoslavien nu börjat samarbeta, så lättades restriktionerna och landet blev 2003 åter medlemmar i EBU. Dock fanns inte plats för dem i 2003 års upplaga av Eurovision men väl 2004 då den nya semifinalen skulle införas. Då hade landet döpt om sig till Serbien & Montenegro – och debuterade med den fantastiska “Lane Moje” med Željko Joksimović & Ad Hoc Orchestra. Detta kan lätt ha varit en av de vackraste melodierna i tävlingens historia – och kom precis när etnotrenden var som starkast. Deras andraplats i slutresultatet vittnar om detta!

Men även Serbien & Montenegro blev ett kortvarigt land i tävlingen

2005 utspelade sig kaosartade scnener i landets nationella uttagning Beovizja, då det vinnande bidrag “Zauvijek moja” med bandet No Name vann juryns poäng. Nu var det inget fel på bidraget i sig, men gruppen No Name var ifrån Montenegro – och de montenegrinska jurymedlemmarna lade samtliga sina poäng på detta bidrag. Detta gjorde att det snart uppstod hetsig debatt kring lämpligheten härav – vilket spädde på de etniska motsättningarna mellan montenegriner och serber.

2006 skedde samma sak igen – detta trots att folket hade röstat tydligt för ett serbiskt bidrag som dessutom framfördes av en artist som var mycket populär i både Serbien och Montenegro. Men den montenegrinska juryn var stenhård, och lade samtliga sin poäng på montenegrinska No Names ”Moja ljubavi” – som därmed fick sin andra seger i rad. Detta gick inte studiopubliken med på utan buade ut No Name innan de kunde göra vinnarreprisen. Istället tog de upp folkets val – den serbiska gruppen Flamingosi feat. Louis, som fick framföra sin låt igen. Detta hände dessutom under en tid då Montenegro uttalat sin ambition att bli självständiga, och splittringen av landet verkade oundviklig. I kaoset så insåg TV-bolaget att de inte kunde skicka No Name till Eurovision igen, och började förhandla med EBU om att få göra om sin uttagning. I slutändan hann de inte med detta utan lämnade istället återbud till ESC 2006. Året därpå så hade Serbien och Montenegro bildat var sitt land, och båda gjorde nu debut i Eurovision på egen hand.

Bäst gick det som bekant för Serbien – som vann tävlingen med “Molitva” framförd av Marija Serifovic. Kanske är hennes vinst en lämplig avslutning för detta kapitel i Eurovisionhistorien som berörde så många människor under 90-talet svåraste år. En verklighet som vi nu, på nytt, har blivit alltför förtrogna med.