SIGNERAT SCHLAGERMAGISTERN. Vad är egentligen det mest populära ämnet att sjunga om i Eurovision Song Contest? Jo, kärlek såklart, men mer då? Ja – det första som människor kommer att tänka på är såklart fred! Det måste ju helt klart vara det mest populära ämnet i tävlingen efter kärlek! Eller?

Faktum är att detta “faktum” har sämre bevisunderlag än vad många tror. Efter en snabb titt på alla Eurovisionbidrag genom tiderna ser vi fort att det är försvinnande få sånger om fred – jämfört med ämnen som exempelvis “dans” och det tämliga introspektiva ämnet “musik”. Hur deprimerande det än är att konstatera, så är det betydligt vanligare att få höra ESC-bidrag som handlar om en regional etnisk dans eller om hur skönt det är att lyssna till rockmusik från en gammal radio – än om hur viktigt det är med fred på jorden.

Så varför har vi fått för oss att fred är ett så vanligt ämne i Eurovision?

Jo, visst är tävlingen i sig ett fredsprojekt, det är ju allmän kännedom. Men framförallt så har de få fredsbidragen i tävlingen verkligen gjort avtryck! Även om tävlingsreglerna strängt förbjuder politiska budskap har många bidrag med politiska ambitioner kunnat gå runt dessa regler genom att ha ett speciellt fredsbudskap. På så sätt har tävlingen lyft fram ett stort antal krig och konflikter i Europa och omvärlden. Från det Kalla kriget, till Israel-Palestina konflikten, Jugoslavienkriget, Georgienkriget och inte minst Ukraina-Rysslandskriget. Var och en av dessa konflikter har såklart gjort permanenta avtryck i tävlingen, men har föregåtts av en unik musikalisk miljö där fred tillhört normen – utan att egentligen tillhöra vanligheterna.

Många skulle säga att  “Ein bißchen Frieden” var den första riktiga fredshymnen när den kom 1982. I alla fall är det självklart den första fredslåten vi kommer på när vi tänker på ämnet! Och visst, det fanns en given paradox med denna gulliga fredssång – eftersom den representerade Tyskland som bara 43 år tidigare hade startat det Andra världskriget (och innan dess, det första). Inte en nation som många förknippar med fred alltså. En annan starkt bidragande faktor var ju såklart den då 17-åriga sångerskan Nicole Hohloch (numera Seibert) som med sin vita gitarr och prickiga klänning etsade sig fast i allmänhetens minne. En skolflickas vädjan om fred på jorden – hur kan man glömma något sådant? Inte konstigt att vi ser detta bidrag som den ursprungliga “fredshymnen” i Eurovision.

Men tyvärr är denna föreställning tämligen felaktig…

…För i ärlighetens namn så var detta inte ens den första “fredsvinnaren” i tävlingen. Den titeln går istället till Israels vinnarbidrag 1979, “Halleluya” med Gali Atari och Milk & Honey. Intressant nog skickades bidraget in till det israeliska tv-bolaget redan till uttagningen året innan, men nekades då man ansåg att det var för svagt. Men efter några rundor så kom det alltså tillbaka till tv-bolaget året därpå, och då vann den inte bara Israels uttagning utan hela Eurovision. Den ursprungliga låttexten är en uppmaning att vara tacksam och hålla varandra i hand, och komma överens. Ett fint, men kanske inte jättetydligt fredsbudskap. Dessutom framfördes det helt på hebreiska, så föga överraskande så framgick inte låttextens budskap så tydligt utanför Israels gränser. Däremot kan tilläggas att låten blev mycket populär världen runt i sin engelska version – där fredsbudskapet kommer fram mycket tydligt. Inte konstigt att den därför återuppväcktes i Eurovision 1999, då alla artister (inklusive vinnaren Charlotte Perrelli) fick framföra den tillsammans efter att vinnarreprisen blivit avklarad. Anledningen? Att uppmana till fred på Balkan.

Men inte ens “Halleluya” kan erkännas vara den första ”fredshymnen” i Eurovisionhistorien. Nej, den första sådana låten är konstigt nog helt okänd för de flesta. Den slutade på en svag 14:e plats i Eurovision 1976, när tävlingen gick av stapeln i nederländska Haag – som ju ironiskt nog är Internationella Krigsförbrytartribunalens säte numera. Låten i fråga representerade Luxemburg, och hette “Chansons pour ceux qui s’aiment” och framfördes av Jürgen Marcus. För det otränade ögat finns inget “fredligt” med denna låten. Titeln lyder, översatt till svenska: “Sånger till de som älskar varandra”, och sångtexten är vid första anblicken en nostalgisk hyllning till gamla sånger och melodier. Inget svulstigt fredsbudskap här alltså. Men halvvägs in i sången byter man plötsligt tema:

Om detta inte är en fredshymn, så vet jag inte vad som är det!

Detta bidrag är den första fredshymnen i Eurovisions historia – men tyvärr också en totalt bortglömd sådan. Kan detta bero på sångarens halvdåliga framförande på scenen i Haag? Eller det faktum att artisten inte är en 17-årig skolflicka med vit gitarr? Eller att låten helt enkelt inte är så värst bra? Vi låter det vara osagt. Men låten satte en sten i rullning som skulle göra Eurovision känt som en “fredssång-tävling”.

Men det var ju först på 80-talet som det fredstemat slog igenom i stor skala

Detta var något som “Ein bißchen Frieden” såklart bidrog till. Av efterföljarna till denna tyska dunderhit kom bland annat Belgiens bidrag 1987, en av mina personliga favoriter, “Soldiers of Love” med Lilliane Saint-Pierre! Detta är något så ovanligt som en upptempo-fredslåt! Här kom 80-talets rock-disco i kontakt med tävlingens internationella fredsbudskap, i en låttext som ger politiska smockor i ett rasande tempo. Eller vad sägs om textraden:

Lägg därtill en härlig inramning och scenframträdande som snarare påminner om ZZ-Top än Nicole. Vilken fredshymn!!!

En sådan här lista hade ju heller inte varit komplett utan en tripp in i det tidiga 90-talets fredshysteri. Efter Berlinmurens fall och Jugoslavienkrigets utbrott så haglade fredshymnerna tätt. En av de klart bästa låtarna från den här vevan är såklart det moderna och kaxiga nederländska bidraget “Vrede” med Ruth Jacott från 1993, som faktiskt var en tidig favorit till segern även om den slutade på 6:e plats i slutresultatet.. Detta var det klart modernaste bidraget i det årets tävling, och hade en riktigt radiovänlig produktion bakom sig. Låt er dock inte luras av låttiteln – “Vrede” har inget med vrede eller ilska att göra utan översätts ironiskt nog till “Fred” på svenska kort och gott. Idag är låten fortfarande ansedd som en klassiker, och fick hedersamt en plats på Eurovisions officiella jubileumsskiva 2005.

En mer tradionell fredshymn kom året därpå, då Österrike levererade en “Nicole-kopia” till Eurovision. Det handlade då om blott 16-åriga Petra Fey, som framförde “Für Den Frieden Der Welt” (som på svenska kan översättas till “För världens fred”). Inte nog med att Petra uppträdde helt i vitt likt en fredsängel med Nicole-komplex, hennes låt var i princip en kopia på “Ein bißchen Frieden” med något uppdaterat komp. Sockersött! Kanske lite väl sockersött för jurygrupperna, för låten placerade sig på 17:e plats av 25 i Dublin den kvällen.

På senare år har fredshymnerna ändrat form och blivit mer inriktade på särskilda konflikter

Det har återigen blivit ovanligt med äkta fredhymner i tävlingen! Mest noterbar på senare tid är väl antagligen Ungerns bidrag 2015, “Wars for nothing” med artisten Boggie. Detta är en mycket tydlig och öppen fredshymn, som också råkar vara den första som framförts på engelska i tävlingen. Boggie är verkligen ingen Nicole-kopia, utan snarare en mycket vuxen och seriös sångerska som under flera år skrivit musik med tydliga samhällskritiska budskap. Visserligen var låten mycket avskalad, och i princip gitarrbaserad (precis som “Ein bißchen Frieden”) men på scenen i Eurovision hade hon skippat instrument på scenen och samlade istället en grupp bakgrundssångare med sig i ett mycket stilrent och avskalat scenframträdande. En modern fredshymn helt enkelt! Tyvärr var detta inget Europa ville ha 2015, så man slutade på en 20:e plats i finalen.

Som vi märkt har fredshymnen kommit en lång väg från 1976 års Eurovision till idag. Och kanske förtjänar fredstemat sin position som hetaste låtämne i Eurovision – efter kärlek? Nog för att fredsbudskap känns viktigare än någonsin idag, men freden har ju en unik plats i Eurovisionböckerna. Därför är det ju värt att avsluta med Eurovisions mest minnesvärda pausnummer sedan Riverdance 1994 – nämligen när Petra Mede och Måns Zelmerlöw 2016 framförde “Love love, peace peace” i Globen 2016 som var skriven av Edward af Sillén och Fredrik Kempe, lyckas man fånga in allt det där galna som Eurovision är – på ett fantastiskt bra sätt. Jag såg det själv i arenan på nära håll – och med tanke på hur många tidigare Eurovisionvinnare som stod på scenen samtidigt så var det en närmast utomjordisk upplevelse. Ett oförglömligt minne!

/Schlagermagister Adrian

PS: Det här var den första delen i serien Krig & fred i Eurovision. Fler delar publiceras under kommande veckor. Håll utkik på sajten!