ÅRSKRÖNIKA. Snart är 2021 ett minne blott men för att inte glömma bort allt har vår eminente Schlagermagister Adrian sammanfattat hur det coronaanpassade Eurovision-året 2021 blev från början till slut.
Eurovisionarrangörerna i Rotterdam hade redan under våren 2020 gått ut och garanterat att Eurovision 2021 skulle komma att genomföras som planerat – med eller utan publik! Det blev något slags mellanting i slutändan. Publik släpptes in i Ahoy Arena, men coronaavstånd upprätthölls och testning av samtliga i personalen/delegationerna genomfördes löpande. Det blev ett annorlunda Eurovision såklart – men det blev av! Dock inte för vissa länder.
Belarus kastas ut – permanent!
Ungern och Turkiet fortsatte sin frånvaro från tävlingen medan Armenien hoppade av tävlingen p.g.a. ekonomiska bekymmer skapade av det nyligen avslutade kriget mot Azerbajdzjan. Montenegro valde också dem att avstå p.g.a. dålig ekonomi.
Men den stora skandalen var dock fallet Belarus, som just hade varit i färd med att bekämpa de folkliga demonstrationerna mot landets diktator. Bidraget som de valde till Eurovision hette, översatt från ryska, “Jag ska lära dig” och var i princip ett försvarstal för landets diktator. Detta gick inte så bra hem hos EBU som diskvalificerade bidraget för politisk partiskhet, varpå Belarus efter flera turer slutligen hoppade av tävlingen. Belarus nationella TV-bolag BTRC förlorade dessutom sitt medlemskap i EBU senare under sommaren, just p.g.a. sina nära kopplingar till diktatorn i landet.
En märklig säsong i de nationella uttagningarna
Men för övriga länder var vårvintern 2021 hög tid att utse sina Eurovisionbidrag. Något som dock tidigt stod klart var att den nationella uttagningssäsongen i princip blev en nordisk affär i år. Det var i huvudsak Sverige, Finland, Norge, Estland och Danmark som höll i några längre nationella uttagningar 2021 – medan en majoritet av de andra länderna valde att behålla 2020 års artist och istället satsa på ett nyskrivet bidrag. Förutom de nordiska länderna valde även Frankrike, Ryssland, Kroatien och Italien, Albanien och Portugal att hålla en ny nationell uttagning – men de tre sista länderna här har också en mycket lång tradition för sina nationella uttagningar, som hållits även då landet inte deltagit i Eurovision.
Således blev det ändå ett gäng nationella uttagningar även i år, fast i corona-restriktionernas tecken såklart. Ja, förutom i Ryssland som kort innan deadline utannonserade att de skulle hålla en nationell final inför en fullsatt publik i en liten tv-studio. Ansvarsfullt? Nja, eller kanske snarare Njet. Mycket kritik riktades mot detta beslut, men ironiskt nog kom den ryska vinnarlåten att få ännu mer kritik – i Ryssland! Det feministiska eposet “Russian woman” blev för magstarkt för regimen och många andra dignitärer – som anklagade det för manshat. Emellertid verkar de i alla fall ha tolererat bidraget så pass mycket att det fick åka till Rotterdam utan vidare sanktioner, så kan hända var det enbart kritik för syns skull och inte mycket annat.
I Sverige, Danmark, Norge skedde uttagningarna i princip helt utan publik, även om Danmark av någon outgrundlig anledning dängde till med liveorkester mitt i coronaepidemin! Med ett sådant retro-vänligt move så blev den danska uttagningen mer eller mindre en musikalisk 80-talsorgasm. Kanske inte så konstigt att bidraget som vann var en tvättäkta Skara-schlager dränkt i 80-talsvibbar – och dessutom på danska, för första gången sedan 1997!
Överlag så var annars den nationella uttagningssäsongen ganska händelselös, med undantag av den italienska San Remo-festivalen. I sedvanlig italienska stil blev festivalen en rörig tillställning där Zlatan Ibrahimovic plötsligt anslöt som sidekick till programledarna. Och varför då inte ge denne fotbollsgigant en mick och en karaokemaskin när man ändå är igång? Kanske nådde uttagningssäsongen ändå sin peak när Zlatan framförde “Lo Vagabondo” (från 1972) på scenen i Sanremo efter att ha liftat dit på motorcykel genom trafikstockningarna i staden. Som hämtat ur nästa “Fast and furious”-film!
Många återvändare från 2020
Emellertid valde alltså de flesta länder att behålla sitt artistval från 2020. Detta gjorde att 2021 i princip riskerade bli en repris på 2020 års startfält – vilket skapade förhoppningar hos de länder som 2020 toppade oddslistorna. Och föga överraskande var det The Roop från Litauen, Daði og Gagnamagnið från Island, Victoria från Bulgarien och inte minst Gjon’s Tears från Schweiz – som utgjorde den tidiga oddstoppen även 2021. Dessa hade dock ett tufft utgångsläge i att försöka toppa sina framgångar från 2020, men man måste onekligen säga att de ändå lyckades bra, även om det var Gjon som kom att bli den enda av dem att nå topp-3. Samtidigt verkar de flesta vara överens om att Gjon också var den enda av dem som toppade sitt bidrag från 2020 – alla andra verkade ha oturen att komma med ett lite svagare bidrag 2021. “Tout l’univers” blev dock en storfavorit hos både fans och spelbolag, vilket förstärktes med en mycket välproducerad musikvideo.
Många oddsfavoriter
Annars var det länge ett öppet race om vem som skulle utses till förhandsfavorit nr 1 inför Eurovision. Från ingenstans dök nämligen Maltas Destiny upp plötsligt för att lägga beslag på favoritskapet under en period – med det svenskskrivna bidraget “Je me casse”. Malta vädrade för första gången på många år en möjlig vinst i Eurovision vilket skapade en rejäl Eurovisionhype på ön.
En annan önation som också seglade upp som storfavorit under en kort period var Cypern, som även dem hade kommit med ett svenskskrivet bidrag: “El Diablo” framfört av Elena Tsagrinou. Denna heta Lady Gaga-inspirerade kreation var ett riktigt popsnöre – och det enda sådana bland toppfavoriterna. Mest snack var det dock om San Marinos bidrag, som för första gången på länge inte bedömdes landa i bottenträsket utan faktisk potentiellt ta sig in topp-10! Anledningen var att man hade köpt in den amerikanska superstjärnan Flo Rida att para ihop sig med sångerskan Senhit. Denna allians gjorde “Adrenalina” till ett av de mest omtalade numren i tävlingen – och frågan som alla ställde sig var såklart: Kommer Flo Rida att vara med på scenen i Rotterdam? Jodå, det kom han, men det hjälpte bara San Marino till en 22:a plats i finalen. Det är inte utan att man vill kalla det för en klassisk flopp så här i efterhand.
Big-5 levererade
Inför att repetitionerna startat och tävlingen så sakteliga började rulla igång var det emellertid Italien som seglat upp som oddsfavorit – tätt följda av Frankrike. Två Big-5 länder såg nu ut att gå mot sina största framgångar på 30 år! Barbara Pravi och hennes “Voila” var ett av de franskaste bidrag som någonsin skickats till tävlingen, och kunde lätt ha tolkats spela på överdriva franska stereotyper – om inte Barbara hade varit en så fantastisk artist. Bidraget framfördes verkligen till perfektion och då låten föll i samma genre som den förra vinnarlåten “Arcade”, så var det många som hade på känn att Frankrike faktiskt skulle vinna i slutändan.
Men, som vi alla vet, så var det Italien som rörde till allt. Måneskin kom från ingenstans i Sanremofestivalen och såg till att som första rockgrupp vinna den tävlingen. “Zitti e buoni” var en käftsmäll både mot traditionella ESC-bidrag och mot Coronarestriktionerna. Att dessutom framföra en sådan låt på italienska var en ovan syn i tävlingen – och borde kanske varit mer av en högoddsare i sammanhanget. Men helt klart var att detta var det som Europa ville ha, och inför de sista veckorna låg Italien stadigt på förstaplats i oddsen. Men det verkade vara upplagt för blodbad – för bakom dem så var både Frankrike, Schweiz, Malta, Island, Bulgarien, Cypern och Litauen hack i häl.
Första semifinalen bjöd på snygga scennummer
Det talades om det mest spännande Eurovisionet någonsin – men det blev kanske lite ihåligt istället. Ahoy Arena var nästan tom under livesändningarna, med glest placerade flaggviftande fans lite här och var. Efter denna lite fjuttiga syn välkomnade Chantal Janzen, Jan Smit, NikkiTutorials och Edsilia Rombley tittarna välkomna till Rotterdam – som äntligen skulle få vara Eurovisionvärdar.
Sverige sattes genast på prov då Tusse dragits som 4:e startande i första deltävlingen – en riktigt dålig startposition. Vad som gjorde det hela smått värre var att Sverige för en gångs skull inte synts i närheten av toppen i oddsen någon gång under våren. Kunde Sverige rent av missa kvalificering tro? Nej, Tusse var säker på scenen i Rotterdam och klarade sig med bravur vidare till finalen. Emellertid var det Ukraina som stal showen med “Shum” och gruppen Go_A som bjöd på en rasande scenshow utan dess like i Eurovision. Reaktionen lät inte vänta på sig – kvalificering till final och raket i oddsen att vinna tävlingen.
Flera bidrag försökte emellertid mäta sig med Ukrainas scenshow, såsom Norges TIX som bjöd in ett gäng demoner på scenen, och Cyperns Elena Tsagrinou som också bjöd in ett gäng demoner. Största floppen var dock Irlands Lesley Roy som satsade på ett mycket avancerat pappers-baserat nummer som förmodligen såg bra ut PÅ PAPPRET men inte i TV-rutan. Sista plats blev det för henne. Lesley fick ändå vara glad över att alls ens få vara med fysiskt i Rotterdam – Montaigne för Australien hade inte den turen för p.g.a. reserestriktionerna kunde inte Australien skicka sin artist till Rotterdam. Istället så löste man deltagandet genom att skicka ett bandat liveframträdande ifrån en studioscen i Sydney, men som ett brev på posten kändes framträdandet väldigt klaustrofobiskt i jämförelse med alla andra bidrag och Montaigne tog sig aldrig vidare till finalen. I och med det bröts också trenden med att landet alltid går vidare till final, vilket gör Ukraina till den enda nation med 100% finalavancemang sedan 2004!
Semifinal 2 – bära eller brista för favoriterna
I den andra semifinalen fick vi se två av de riktigt stora favoriterna tävla: Schweiz och Island. Emellertid hade en av medlemmarna i isländska Gagnamagnið dagen innan testats positivt för Covid-19 vilket resulterade i att hela den isländska delegationen isolerades och fick avstå liveframträdande. Istället framfördes gruppens bandade inspelning från repetitionerna – vilket var första gången som repetitionsinspelningen behövde användas. Men vad gjorde det, då framförandet gick perfekt? Schweiziska Gjon bjöd också på ett mycket påkostat nummer där LED-skärmarna bar upp hela numret. Både Schweiz och Island levererade som väntat alltså.
Däremot var det Finland och Portugal som chockade alla. Finland hade för första gången på många år valt ett metal-band att representera landet, och Blind Channel kompromissade inte en milimeter! “Dark side” blev en bomb i röstningen och tog sig enkelt till finalen. Portugals Black Mamba gick en annan väg, med sin Beatles-Bluesiga ballad “Love is on my side” – som blev det första engelskspråkiga bidrag som Portugal någonsin skickat. Förväntningarna var lägre än de brukar – vilket är anmärkningsvärt då vi ju ändå snackar om Eurovisions svarta får Portugal. Men Black Mamba levererade en finalplats – och skulle senare ge landet sitt näst bästa resultat i en final sedan 1996! Och låten kom dessutom att landa i topp-5 på Sverigetopplistan under sommaren – ett fullständigt makalöst resultat för ett så borträknat bidrag!
En rafflande final
Finalen blev en het affär – på förhand ett riktigt getingbo av favoriter. Medan Frankrike och Schweiz bidrag var ballader, precis som det förra vinnarbidraget “Arcade”, fanns mycket som talade för att dessa skulle ta hem vinsten. Italiens rockbidrag ledde alltjämt i oddsen, men hade ju ännu inte framförts live i sin helhet för Europa. De var otestade. Kunde de verkligen hålla hela vägen? Och frågan sattes ju på sin spets av att Finlands rockbidrag nu fanns med i förhandsspekulationerna. Kommer de ta ut varandra? Och slutligen alla dessa jokrar från önationerna: Island, Malta och Cypern. De vägrade att lämna mark ifrån sig i oddsen och kunde mycket väl skrälla till sig en seger. Läget var enormt ovisst!
Den inledande juryröstningen återspeglade detta. 12-poängarna haglade tätt mellan bidragen, och även om Schweiz till slut vann denna omröstning så var det med en nästan obetydlig marginal ned till Frankrike på andraplatsen och Malta på tredje. Italien återfanns först på 4:e plats och Island på 5:e. Men mindre än 65 poäng skiljde mellan första och femte plats! Läget var precis så öppet som man kunde förvänta sig inför tv-tittarnas röstning. Frågan var ju om detta resultat verkligen skulle stå sig?
Svaret var nej. Ännu en gång visade tv-tittarna att man hade helt andra favoriter än jurygrupperna. Då jurygrupperna tydligt favoriserade balladerna och de mer lättuggade poplåtarna föredrog tittarna rock. Måneskin kammade hem tittarnas högsta poäng – 318, vilket räckte för att knappt segla om Schweiz och Frankrike och inta förstaplatsen. Men inte med mycket! Frankrikes Barbara Pravi lyckades ta hem 251 poäng av tittarna och var i slutändan bara 25 poäng ifrån att stjäla Måneskins vinst i slutresultatet. Men det blev en andraplats istället, vilket ändå var Frankrikes klart bästa placering i Eurovision sen 1991! Men då är det värt att minnas att Barbara “bara” kom på 3:e plats hos tittarna – den hedersamma andraplatsen tog istället Ukrainas Go_A, som skrällartat hade seglat upp som förhandsfavorit kort innan – och nu såg till att Ukraina faktiskt hade segervittring. Emellertid fick de sämre med poäng ifrån juryerna, vilket gjorde att de landade på 5:e plats i slutresultatet.
Den allra största skrällen kom dock från Finland – som blev tittarnas 4:e favorit! De båda rockbidragen hade nu alltså lyckats slå sig in i topp-4 hos tittarna – ett helt unikt faktum. Plötsligt verkade rocken vara den mest populära musikgenren i Europa, vilket kanske ingen riktigt räknat med innan. Den finska glädjen var såklart påtaglig – landet kunde nu kamma hem 6:e platsen i slutställningen, vilket även det var bästa resultatet sedan vinsten 2006. Island fick nöja sig med 5:e platsen hos tittarna, men fixade ändå en fjärdeplats totalt – tack vare jurypoängen. Visserligen ingen vinst alltså, men väl landets bästa placering sedan 2009.
Nitlotterna i finalen
Schweiz drog den stora nitlotten hos tv-tittarna. Trots flest poäng av jurygrupperna lyckades Gjon inte charma tittarna utan landade på 6:e plats hos dem – med nästan bara halva Italiens poäng. Lite av ett antiklimax för alplandet, men det räckte till 3:e plats i den totala slutställningen – och precis som för de andra länderna i toppen så var detta landet bästa placering på mycket länge – i Schweiz fall sedan 1993!
Schweiz må ha känt sig besvikna av tittarnas röster, men det är ingenting jämfört med Storbritannien. Landet fick noll poäng av tittarna. Och tyvärr också noll poäng av juryn. Storbritannien blev därmed det första att få ingenting av både tittare och juryer sedan det nya röstningssystemet infördes 2016 – en imponerande bedrift med tanke på mängden poäng som ändå delades ut denna kväll. Som tur var tog James Newman beskedet med en klackspark för även om han var ensam om att få noll poäng av samtliga under kvällen var han inte ensam om att bli nollad av tv-tittarna – tvärtom! Både Tyskland, Spanien, och Nederländerna gjorde honom sällskap i 0-klubben denna kväll. Det var smått absurt att smälta alla “null points” i början av röstavlämningen!
En framgång för alla
För en gångs skull gick röstningen helt enligt plan och inga röstningstrubbel eller korruptionsanklagelser dök upp. Sverige landade i mitten av resultatlistan på en 14:e plats – tyvärr det sämsta resultatet på länge, men Tusse gjorde i alla fall ett bra jobb i Rotterdam och var nöjd med sin insats efteråt. Nöjd var nog även Martin Österdahl, som debuterade som EBU:s exekutive supervisor – den andra svensken på positionen under sista 12 åren. Men nöjdast var såklart Måneskin – den italienska rockgruppen döpta efter det danska ordet för månsken. “Zitti e buoni” blev den första rocklåten att vinna tävlingen sedan Lordi 2006, och Måneskin blev även den första gruppen rent generellt att vinna sedan dess.
I Italien blev det glädjefnatt – gladast verkar de dock ha varit över att en låt på italienska vann tävlingen. Det är ovanligt att upptempolåtar på andra språk än engelska vinner Eurovision – senast var det Carolas “Fångad av en stormvind” från 1991! Måneskins vinst är således helt unik – och kanske hade gruppen rätt när de proklamerade att “Rock isn’t dead”. Gruppens vinst och finska Blind Channels höga placering vittnar om att Europa törstade efter något hårt och tufft så här efter Coronan. Tyvärr följde många fördomar med i bagaget, vilket blev tydligt när en av medlemmarna anklagades ta droger i green room medan kamerorna filmade. Debatten tog fart redan dagen efter finalen, och självklart var det hela ett grovt missförstånd. Men den fåniga debatten vittnade om att rocken har sina fasta stereotyper som man inte lätt skakar sig fri från. Å andra sidan förstärkte den nog bara Måneskins rock-aura, och den hade definitivt ingen negativ inverkan på deras listframgångar.
Internationellt har Måneskin blivit storsäljande, och de slog sig rent av in på amerikanska billboardlistan. Det mest spektakulära var dock att det inte var deras vinnarbidrag som klarade sig bäst internationellt – utan en annan av bandets tidigare producerade låtar “I wanna be your slave” som tog sig högst på listorna. En Eurovisionvinnare med fler än en bra låt i bagaget? Har ni hört något så konstigt förut?
Ja onekligen var Måneskins vinst ett unikum i Eurovisionhistorien, en sällsynt framgång för en underskattad genre. Men så var det också 2021 – den första Eurovisiontävlingen under Coronan, med alla de förutsättningar som det innebar. Det blev ett märkligt år, precis som vi förutspått. Frågan är om 2022 i Turin blir en lika galen åktur? Jag håller i alla fall tummarna för att få se Zlatan sjunga “Take me to your heaven” på scenen i Turin. Ge mig bara det, så blir 2022 garanterat ett kanonår!
