VI SAMMANFATTAR. Innan vi börjar grotta ned oss mer i 2020-talets kommande bravader tar vår Schlagermagister Adrian er tillbaka till det Eurovision-decennium som just har passerat med tio speciellt utvalda händelser. Denna gång om handlar det om Eurovision och Krim-konflikten!
Spänningarna mellan Ryssland och dess grannländer har ända sedan Sovjetunionens upplösning 1991 varit stora, men mest infekterad har relationen varit gentemot Ukraina. Efter att Ryssland 2014 invaderade och annekterade Krimhalvön från Ukraina, har Eurovision blivit ett av de mest tydliga slagfälten i konflikten. För både Ryssland och Ukraina, kom 10-talet i Eurovision mestadels att handla om hur man skulle få resten av Europa på sin sida i konflikten.
Ryssland har som bekant en väldigt komplicerad relation till många länder i Östeuropa
Under Sovjettiden styrdes i princip alla Öststater ifrån Moskva, och många länder påtvingades en russifiering då stora mängder etniska ryssar emigrerade till Rysslands grannländer och införde på flera ställen både ryska som officiellt språk. I vissa delar tvångsdeporterades rent av den tidigare befolkningen, bl.a. i Baltikum och i Ukraina – kanske mest noterbart på Krim där Krimtatarerna tvångsdeporterades av Stalin 1944. Känns det bekant? Jo, det är inte svårt att förstå att detta är nationella trauman som ännu inte har läkt i de flesta f.d. Sovjetrepubliker, och därför har man ända sedan Sovjetunionens fall 1991 haft en mycket frostig relation med just Ryssland. I Ukrainas fall har detta förvärrats av att landets östra delar länge var föremål för rysk invandring, och lett till en splittring av landets intressen efter att demokrati återinfördes. 2004 kulminerade dessa motsättningar i den ”orangea revolutionen”, som startade då den ryss-vänliga presidentkandidaten Viktor Janukovitj utropades till segrare i presidentvalet men samtidigt anklagades för valfusk. Demonstrationer, framförallt i de västra pro-europeiska (d.v.s. anti-ryska) delarna av landet ledde till att Janukovitj tvingades avgå, varpå valet ogiltigförklarades och gjordes om. Vid nyvalet vann istället den pro-europeiske kandidaten Viktor Jusjtjenko. I Eurovision märktes den Orangea revolutionen av tydligt, då Kiev stod som värdstad 2005. Ukrainas bidrag ”Razom nas bahato” var en kampsång under revolutionen, och innehöll en stark låttext som tvingades genomgå viss redigering för att släppas igenom EBU:s regelverk. Norska WigWam hyllade revolutionen med ett par orangea flaggor på scenen, och Viktor Jusjtjenko blev den förste statschefen någonsin att överlämna vinnarpokalen till vinnaren – i detta fall Helena Paparizou för Grekland.
Dessvärre skulle situationen inte visa sig vara löst på något sätt i Ukraina
Tvärtom, så återkom den nyss avsatte Janukovitj som president 2010 och började vända Ukrainas fokus bort från EU och istället mot Ryssland. När han 2014 avbröt handelssamtal med EU för att istället påbörja samtal med Ryssland, så utbröt nya protester, de s.k. Euromajdan-protesterna. Läget blev snabbt så allvarligt att Janukovitj flydde till Ryssland, medan oppositionen nu tog över och utlyste nyval. Samtidigt som detta skedde gjordes en lokal statskupp på Krimhalvön, av pro-ryska politiker som motsatte sig oppositionens maktövertagande i Kiev. På bara några veckor hade dessa pro-ryska politiker slagit sig fria från resten av Ukraina, och med hjälp av rysk militär genomfördes en folkomröstning om att bli en del av Ryssland. I mars 2014 annekterades halvön av Ryssland efter ett påstått ”Ja” i folkomröstningen, samtidigt som fler delar av östra Ukraina förklarade sig självständiga också med målet att också ansluta sig till Ryssland. Sedan 2014 ligger alltså Ukraina i inbördeskrig, vilket starkt påverkat deras ekonomi. 2015 valde de därför att avstå deltagande i Eurovision, och har under denna tid fått göra stora besparingar på sitt nationella tv-bolag.
Ryssland blev utbuade på scenen
Ryssland hade emellertid på kort tid gått från att ”bara” vara dåligt omtyckt till att rent av bli utbuat. Även om landet under 00-talet då och då kunde bli utbuat av publiken (i synnerhet om publiken bestod av många balter eller ukrainare), så började även andra Eurovisionfans aktivt bua ut ryska bidrag under 10-talet. Innan Krim-konflikten bestod mycket av den dåliga stämningen på Rysslands anti-HBTQ lagar, och för många Eurovisionfans var det en mardröm att Eurovision skulle kunna arrangeras i Ryssland igen. Detta var ett faktum som flera gånger var nära att infrias – för även om det nya röstningssystemet missgynnade Ryssland, så kunde de alltid räkna med starkt röststöd från den stora ryska diasporan i grannländerna. Just därför kom de att mellan 2012-2016 stadigt nå topp-7 placeringarna, vilket publiken ofta visade sitt missnöje med. Efter Krimannekteringen i mars 2014 nådde dock detta helt nya nivåer. I Köpenhamn 2014 skickade man Tolmachevyy Sisters som framförde ”Shine”, och blev omedelbart utbuade av stora delar av publiken.
Jag var faktiskt på plats i Köpenhamn under deras semifinal, och stämningen bland ESC-fansen var mycket orolig. Väldigt många var nu rädda för Ryssland, både p.g.a den aggressiva utrikespolitiken men också för deras negativa attityder mot HBTQ-personer. Om man frågade vem de ville skulle vinna, var svaret ofta ”allt annat än Ryssland”. 2015 hade EBU tröttnat på buandet och då Polina Gagarina framförde ”A million voices” så censurerades buandet i lokalen och ersattes med en förinspelad applåd. Kritiken blev såklart stark efteråt, men i sändning så var det tydligt att Polina tog illa vid sig så pass mycket att programledaren Conchita Wurst kände sig manad att skälla ut publiken.
2016 var det emellertid dags igen…
…men denna gång var Rysslands artist Sergei Lazarev. Han blev genast en fanfavorit, och just därför möttes han aldrig av några burop i Stockholm. Emellertid var nu Ukraina tillbaka också, och med en låt som verkligen var menad som en politisk känga till Ryssland. Jamala chockade samtliga när hon vann med ”1944”, en sång på Krimtatariska och som handlade om just krimtatarernas tvångsdeportering från Krim av Josef Stalin 1944. En klar koppling till Rysslands affärer i Krim, vilket heller inte hölls hemligt. Trots Lazarev vann tv-tittarnas omröstning, så var det Jamala som vann tävlingen. Krim-konflikten hade nu ställt sig på Eurovisionscenen på fullt allvar.
Det som följde efter detta kan närmast beskrivas som en Eurovision-såpa. Inför tävlingen i Kiev 2017 så tvekade först Ryssland om att ställa upp. Man hävdade att tävlingen blivit alldeles för politisk och anti-rysk, vilket ju så sätt och vis stämde. Men till slut valde Ryssland ändå att skicka ett bidrag, nämligen Julia Samoylova med låten ”Flame is burning”. Problemet var bara det att Ukrainas myndigheter inte kunde ge henne visum in i landet, då hon hade rest till Krim flera gånger under de senaste åren, där hon hållit konsert bl.a. för ryska soldater. Detta bröt mot ukrainsk lag, och hon nekades därmed visum – vilket EBU såklart beklagade. Ryssland ombads välja en annan artist som inte brutit mot ukrainsk lag, men istället så hoppade man av tävlingen helt. Det blev första året sedan 1999 då Ryssland inte deltog i Eurovision!
Julia Samoylova skulle dock få chansen igen året därpå, i Lissabon 2018. Men hennes låt ”I won’t break” gjorde totalt fiasko och hamnade på 15:e plats i semifinalen, vilket innebar att Ryssland för första gången misslyckats kvalificera sig från semifinalen.
2019 skulle det dock bli Ukrainas tur att göra bort sig
Den ukrainska uttagningen, Vidbir, innehöll visserligen ett bra startfält, men även en domarpanel som gärna ställde politiska frågor till deltagarna för att försäkra sig om att artisterna verkligen tyckte att Krim skulle vara del av Ukraina. I finalen var det Maruv som drog det längsta strået – och skulle få representera landet med låten ”Siren song”. Emellertid hade det ukrainska tv-bolaget infört nya regler om landet tävlande i Eurovision vilket innebar att man förbehöll sig rätten att välja ett annat bidrag ifall vinnaren ansågs opassande. Efter vinsten informerades Maruv om TV-bolagets villkor för hennes medverkan i Eurovision, vari hon skulle tvingas avstå alla framtida spelningar i Ryssland, samt att hon inte tilläts tala med journalister utan godkännande av tv-bolaget först. Dessutom skulle hon få betala hela resan själv. Maruv tackade nej, och istället gick nu erbjudandet till tvåan i finalen – Freedom Jazz, som också tackade nej. Även tredjeplacerade Kazka tackade nej, och tv-bolaget lämnade därför istället återbud till Eurovision. I ett bittert uttalande sade den ukrainske tv-bolagsföreträdaren att ukrainska artister helt enkelt inte respekterar sitt hemland längre, utan tänker mer på att känna pengar i det ”imperialistiska” Ryssland.
Huruvida Tv-bolaget har ändrat på sin inställning till artisterna och huruvida de ändrat på reglerna inför 2020 års uttagningen är ännu oklart. Men Krim-konflikten lär fortsätta lägga en skugga över både Rysslands och Ukrainas deltagande i Eurovision långt in på 20-talet.
