EUROVISION-KRÖNIKA. Vi kommer ju alla ihåg de där rafflande omröstningarna, där det är så jämnt att man inte vet vem vinnaren ska bli förrän sista landet avlämnat sina röster. 1988 tog Celine Dion hem det med 1 poäng före Scott Fitzgerald från Storbritannien. 1998 vann Dana International med 6 poäng före Storbritanniens Imaani. 2003 vann Turkiets Sertab Erener med 2 poäng före Belgiens Urban Trad. 1991 vann Carola över Frankrikes Amina, trots att båda hade 146 poäng, men skiljereglerna tilldömde då Carola segern, eftersom hon hade fler höga poäng (12:or, 10:or, 8:or) än Amina. Man kan ju inte ha två vinnare, eller? Jo, det kunde man faktiskt ha. Till och med fyra stycken samtidigt!
1969 hade ännu inga skiljeregler fastslagits, och hade heller aldrig behövts. Vinnarna hade sedan 1957 alltid fått tillräckligt många röster för att inga oklarheter skulle uppstå, så EBU kände inte något behov av att skapa sig extra arbete. I efterhand kan man undra om det inte var lite väl naivt, med tanke på att röstningssystemet som användes i Eurovision på den tiden var väldigt koncentrerat. Varje lands jury fick nämligen dela ut 10 poäng, fördelade på vilket sätt de än ville. Detta innebar till exempel att man kunde dela ut en poäng till tio olika bidrag, eller en stor 10-poängare till ett bidrag. Med detta systemet så var det väldigt vanligt att bidrag blev helt utan poäng, d.v.s. att få ”noll poäng”. Mellan 1962 – 1965 så fick totalt 16 bidrag (!!!) noll poäng, alltså fyra bidrag varje år. Men än så länge så hade det alltså inte blivit något problem med att utse vinnaren.
Emellertid började denna skandal redan innan tävlingen startade – för första gången bojkottades nu tävlingen p.g.a. politiska motsättningar med värdlandet. Året innan hade ju Spanien vunnit, och den mycket illa omtyckta Francoregimen i landet hade nu äran att hålla i värdskapet – vilket inte togs emot väl i alla länder. Österrike valde att bojkotta tävlingen p.g.a. detta – och blev således det första landet i Eurovisionhistorien att göra detta. Ändå var det 16 länder med i finalen i Madrid, och denna gång så hade flera stora artister såsom bl.a. Lulu gjort debut – liksom återkomster från Siw Malmkvist, som denna gång representerade Västtyskland. Scenografin, kan tilläggas, var gjord av den skandalomsusade konstnären Salvador Dalí!
Men det var inte konstverken på scenen som väckte anstöt, utan konstigheterna på resultattavlan
Efter en mycket svängande omröstning så såg det länge ut som att Frankrikes Frida Boccara och Storbritanniens Lulu skulle göra upp om segern, men mot slutet tog sig Nederländernas Lenny Kuhr skrällartat upp i topp. I nästa sista röstningsomgången klev dock Spaniens Salomé upp till samma poäng som Nederländerna, tillsammans med Frankrike, och i sista omgången så kom även Storbritannien upp på samma poäng. Alla dess fyra bidrag hade nu 18 poäng – och förvirringen var total. Vem hade vunnit? Lenny, Frida, Lulu eller Salomé? Programledaren Laurita Valenzuela hade inte förberett sig på en sådan situation, och det hade heller inte EBU:s ledning. Efter mycket om och men lyckades Laurita emellertid reda ut det hela och välkomnade upp samtliga fyra artister på scenen – som vinnare. Dock fanns inte medaljer och diplom till så många, så enbart artisterna fick sina på scenen, medan låtskrivarna bittert fick vänta en dag på sina. Som traditionen bjuder, så fick vinnarbidragen såklart också framföras igen, i samma ordning som de tävlade i.
Men att Eurovision skulle ha fyra vinnare, blev lite för svårt att smälta för allmänheten
I Sverige så gick de stora kvällstidningarna Expressen och Aftonbladet ut och kallade det hela för ”Skandal” och krävde en omedelbar åtgärd från EBU, för att tävlingen inte skulle bli ett skämt. Men för EBU var problemet fortfarande inte särskilt stort, så någon regeländring såg inte ut att bli av. Inför 1970 så valde därför Sverige, Norge, Finland, Österrike och Portugal att bojkotta tävlingen i protest mot EBU:s regelverk. Resultatet blev att EBU helt plötsligt skred till verket och införde nya skiljeregler inför Eurovision 1970, men då var redan skadan gjord. Efter lottning mellan de fyra vinnarländerna, så hade värdskapet placerats i Amsterdam i Nederländerna. Men enbart 12 länder skulle delta eftersom massbojkotten ändå genomfördes. Tyvärr var de nya skiljereglerna inte perfekta, tvärtom kunde det fortfarande bli flera vinnare – men enbart om alla jurygrupper, i en ny röstningsomgång, ville ha det så. Dessa regler skulle dock ändras flera gånger över åren, men har hittills bara tillämpats en enda gång på en vinnarstrid, nämligen 1991 när Carola vann med ”Fångad av en Stormvind”.
Hur hade då resultatet blivit 1969 om våra nuvarande skiljeregler gällt? Då hade faktiskt Frankrikes Frida Boccara vunnit, före Spanien på andraplats, Storbritannien på tredje plats och Nederländerna på fjärde plats.
Klipp från vinnarrepriserna
Som avslutning bjuder vi på klipp från de fyra vinnarnas vinnarframträdanden:
