ADRIAN ANALYSERAR. Inför att Eurovision 2018 ska dra igång kommer Panelens Schlagermagister Adrian gå igenom de fem länder som till dags dato har 100 procent kvalificeringshistorik från semifinalerna i Eurovision Song Contest. I denna femte och sista del handlar det om Ryssland.
Notera att 100% kvalificering inte behöver betyda att man tävlat alla år i rad, utan att varje gång ett av dessa länder tävlat och behövt kvala genom semifinalerna så har de lyckats få finalbiljett vid varje försök.
En av Eurovisionhistoriens största publikskandaler utspelade sig den 23 maj 2015 i Wiener Stadthalle i Wien. Eurovisionfinalens röstning var i full gång – och det ryska bidraget ”A Million Voices”, framförd av sångerskan Polina Gagarina, såg ut att gå mot seger. Detta var dock ingenting som uppskattades av publiken i arenan. Varje gång Ryssland nämndes började publiken att bua, och vilket tydligt påverkade Polina som började gråta i Green Room. TV-tittarna däremot fick ingenting höra, då organisatörerna censurerade publikljudet – något som blev mycket uppmärksammat efteråt. Vid pausen i omröstningen var läget dock så illa att programledarinnan Conchita i en direktsänd intervju fick trösta Polina, emedan de andra programledarna vädjade till publiken att respektera alla deltagare. Det enda som dock fick tyst på buandet var när Sverige och Måns Zelmerlöw började komma ikapp Ryssland, och när Storbritannien gav sin 12:a till Sverige visste jublet inga gränser. Poängen innebar nämligen att Sverige nu ledde – och skulle sedan aldrig släppa den ledningen.
Händelsen blev en av de mest omtalade publikskandalerna någonsin, men var inte på något sätt en isolerad händelse. Rysslands medverkan i Eurovision Song Contest har nästan alltid varit en elefant i rummet – något som lett till stora framgångar men också till hat.
Blåbärsnation på 90-talet
Man kanske bör man först konstatera att Ryssland under 90-talet tillhörde blåbärsnationerna i Eurovision Song Contest. De debuterade 1994 i Dublin, med den då blott 21-åriga sångerskan Judif. Låten hette ”Vetjni Stranik” och lyckades komma 9:a i resultatlistan. Så här såg framträdandet ut i finalen:
De följande åren skull de dock hamna långt efter täten, då legendarerna Philip Kirkorov (med låten ”Kolybelnaya dlya vulkana”) och Alla Pugacheva (med låten ”Primadonna”) totalt misslyckades charma de europeiska jurygrupperna och slutade på 17:e (1995) respektive 15:e plats (1997). 1996 lyckades Ryssland inte ens nå finalen, då man misslyckades i förkvalificeringen. Inte heller 1998 fick de delta, eftersom de fått så dålig placering året innan. Den ryska TV-kanalen svarade med att inte sända Eurovisionfinalen 1998 alls, vilket var ett brott mot EBU:s regler. Därför relegerades Ryssland även från tävlingen 1999. Rysslands dåliga relationer med EBU har till viss del fortsatt, men framförallt så berodde deras tidiga motgångar helt enkelt på dåliga bidrag.
Till saken hör dock att Ryssland mellan 1994-1997 knappt hade ett enda grannland med sig i tävlingen. Med undantag från Estland, Finland, Litauen och Polen så saknade Ryssland de trogna grannländer som man har numera i tävlingen. Och med tanke på att ingen av de ovan nämnda länderna brukar vara speciellt vänligt inställda till Ryssland i tävlingen, så hjälpte de nog föga.
Det nya millenniet gjorde susen
Fram till Eurovision Song Contest 2000 så hade det dock skett ett antal förändringar. Först och främst så hade telefonomröstning införts i nästan alla deltagande länder. Dessutom hade tävlingen stadigt börjat att dra mot pop-genren, vilket passade Ryssland bättre. Vid återkomsten i Stockholm kunde därför Ryssland, med Alsou i spetsen, inkassera sin första pallplacering i tävlingen med låten ”Solo” – som stormade in på en andraplats bakom danska Olsen Brothers. Nu blev plötsligt Ryssland en maktfaktor i ESC, vilket skulle märkas i takt med att fler gamla öststater kom med i tävlingen. Tydligast blev detta 2003 – då tävlingen hade hamnat i lettiska Riga. Lettland, som tidigare varit en del av Sovjetunionen, hade vid det här laget fortfarande en dålig relation till Ryssland. Den stora ryska diasporan i landet sedan sovjettiden hade länge varit en känslig fråga för landets ledning och som också lett till politiska oroligheter. När den ryska duon t.A.T.u. med låten ”Ne ver’, ne boisia” blev favoriter att vinna, så möttes dem av burop från den i huvudsak lettiska publiken i arenan. I slutändan så missade t.A.T.u. dock segern, med knapp marginal – och blev istället 3:a.
Flera ryska grannländer gjorde debut
Från 2004 så förändrades tävlingen helt i grunden då Eurovision expanderade kraftigt mot öst och många av Rysslands grannländer kunde göra debut. Som konsekvens så infördes en semifinal som Ryssland dock inte behövde delta i förrän 2006. Landet hade då i två år skickat unga och relativt oerfarna sångerskor med ganska mediokra poplåtar – som inte lyckades slå sig in i topp-10. Inför 2006 så blev man därför tvungen att kvala in via semifinalen, vilket föranledde en storsatsning. Man beslöt att skicka sin största artist i alla kategorier: Dima Bilan. Med sig på scenen hade han en balettdansös som magiskt ”föddes” ur ett piano – en av de mest spektakulära scenshowerna någonsin. Bidraget ”Never let you go” tog sig med viss möda genom semifinalen bakom Finland och Bosnien-Hercegovina, men i finalen var det bara de finska monsterrockarna Lordi som lyckades slå Dima. Ryssland inkasserade en ny andraplats, som året därpå följdes upp med en finfin tredjeplats med gruppen Serebro och låten ”Song #1”.
Allt var nu upplagt för en vinst…
År 2008 hade Dima Bilan blivit övertalad att göra comeback – vilket han också gjorde tillsammans med konståkaren Jevgeni Plushenko, och den ungerske kändisviolinisten Edvin Marton. Låten hette ”Believe” och var skriven bl.a. av den amerikanske låtskrivaren Timbaland, som jobbat med allt ifrån Justin Timberlake och Katy Perry, till 2pac och Jay-Z. Favoritskapet var därmed stort. Inför detta år hade dock semifinalsystemet ändrats och Ryssland var därför tvunget att kvala in genom en semifinal trots landets fina placering året innan. Även om Dima lyckades ta sig igenom semin, så fick han lite oväntat finna sig i att hamna bakom både Armenien och Grekland i resultatlistan. I finalen fick Ryssland däremot en mycket gynnsam lottning och gick ut som näst sista bidrag. När röstningen väl var igång så var det också Dima som fick hem flest poäng – och fick till slut stå som segrare på scenen i Belgrad. Detta var dock en seger som skapade debatt om grannröstandet – inte minst då Rysslands samtliga 12:or kom från deras omedelbara grannländer. Likaså var det idel östländer och f.d. sovjetiska delrepubliker som stod för samtliga poäng högre än 6. På andra sidan ”järnridån” var Dima inte alls lika populär, vilket märktes när vinnaren gjorde en segerturné genom Europa. Denna avbröts p.g.a. bristande intresse – och på de få stoppen som gjordes i Sverige så var det i princip folktomt, med undantag av ett fåtal influgna ryska fans.
Så här såg Dimas framträdande ut i finalen i Belgrad 2008:
EBU gjorde förändringar i röstningsläget
Det hela ledde till de övergripande ändringar i röstningssystemet, då jurygrupperna återinfördes och fick lika mycket inflytande som tv-tittarna. Plötsligt minskade Rysslands, och många andra öststaters framgångar och mellan 2009-2011 så lyckades inte Ryssland nå topp-10 överhuvudtaget.
Lösningen var att skicka en grupp mormödrar till Eurovision, vilket skedde 2012 då Buranovskije Babushki entrade Eurovisionscenen med ”Party for everybody”. Detta blev konstigt nog Rysslands första semifinalvinnare – och skulle sedan gå till historien som den mest poänggivna tvåan någonsin. Hade inte Loreen vunnit, så hade de med enkelhet dessutom blivit de äldsta vinnarna med en medelålder långt över 80 år. Ryssland var alltså äntligen tillbaka som stormakt!
Politiska förändringar i Ryssland
Men det mottogs dock inte med öppna armar av Eurovisionfansen. Sedan tävlingen gått i Moskva 2009 så hade Ryssland genomgått massiva politiska förändringar – med minskad yttrandefrihet, förföljelser och förbud mot avvikande sexualitet och invasionskrig. Många fans fruktade nu ett eventuellt arrangemang i Ryssland, där de inte skulle våga gå ut på gatorna överhuvudtaget. I Malmö 2013 så var det därför många fans som öppet talade illa om det ryska bidraget ”What if”, vars fredsbudskap klingade oerhört falskt i mångas öron. När artisten Dina Garipova framförde sitt bidrag till en 5:e plats så möttes hon faktiskt av en del burop. Värre blev det året därpå, då systrarna Tolmachevy framförde ”Shine” i Köpenhamn. Publiken gjorde denna gång inget försök att lägga band på sig, utan buade ut de blott 17-åriga systrarna helt hämningslöst. Arrangörerna fick därför kritik ifrån ryska myndigheter, som kände sig kränkta. Resultatet blev arrangörerna av 2015 års tävling förberedde sig med en ljudcensor som tog bort buandet i sändningen och ersatte detta med förinspelat jubel. Detta ledde såklart till ännu mer debatt och kritik – som förvärrades av det faktum att Ryssland och Ukraina nu också var involverat i en väpnad konflikt. Plötsligt så var Rysslands utrikespolitik i centrum för all uppmärksamhet i Eurovisionen – och artisterna fick helt enkelt acceptera att hamna i skymundan.
Ett tillfälligt avbrott från kritiken
2016 lyckades Rysslands storfavorit Sergey Lazarev charma hela Eurovisionfan-sfären med sin bombastiska hit ”You are the only one”. Plötsligt så var Ryssland ett populärt land igen, och för första gången sedan 2012 så mottogs landets artist med applåder och hyllningar. Jurygrupperna däremot, var inte lika imponerade – och trots en ny semifinalvinst så kom Sergey enbart på 3:e plats i Stockholm. Jurygrupperna hade avsiktligt hållit Ryssland utanför toppen, medan tv-tittarna överöst poäng över Ryssland. Än värre för dem var att Ukraina nu avgått med segern, och tävlingen var därmed på väg till Kiev. Ryska myndigheter protesterade mot vinsten men fick acceptera den till slut. Som svar på detta så valde man 2017 att skicka Julia Samojlova till tävlingen – en rullstolsburen sångerska som blivit känd för sitt stöd åt den ryska annekteringen av det ukrainska Krim. Hennes framträdande på Krim under ockupationen gjorde att ukrainska myndigheter förbjöd henne inresa i landet – och därmed var debatten igång igen. EBU hade svårt att nå en lösning på konflikten, men det slutade med att Ryssland drog sig ur. Därmed missade man alltså en Eurovisionfinal för första gången sedan 1999.
Nu är man tillbaka igen i tävlingen, men…
Även om Julia nu gör comeback i Eurovision redan ett år efter ryska avhoppet, så visar situationen på hur oerhört spänt läget är med det ryska deltagandet. Anledningen består ganska troligt i att man från ryskt håll satsar väldigt stora pengar på att vinna tävlingen. Eurovision har blivit ett sätt att göra reklam för sitt land utan politisk kritik, något som dock har ändrats på sistone. Den stora ryska diasporan i Östeuropa har dessutom gjort att landet tenderar att vinna telefonomröstningen – vilket också fungerar som ett medel att visa upp hur ”populärt” landet tycks vara utomlands. Just därför lyckades man också oerhört bra innan 2009- då det nya röstningssystemet infördes. Efter 2012 har man dock till viss del återfått sina framgångar, men utan ett starkt stöd från juryn så hålls Ryssland ifrån en ny vinst.
Å andra sidan har även landet haft mycket varierad kvalitet på sina bidrag – som ena året kan handla om fred på jorden, tolerans och vänskap, och andra året om att baka bröd. De ryska bidragen skrivs inte för att lyssnas på av proffs, utan av uttråkade barnfamiljer. Just därför kommer man ofta med udda scenshower – mest spektakulärast senast med Sergey Lazarevs bakgrundsprojektioner som satte nya gränser för scenkonsten i tävlingen. Konsten att kunna locka tv-tittarnas röster, och i synnerhet den stora ryska diasporans röster har därför varit en nyckel till framgången – och samtidigt deras största problem.
I en situation då landet dominerar tävlingen kommer också motståndet växa, vilket vi har sett många gånger tidigare. Frågan är om Ryssland någonsin tillåts vinna igen? Räkna inte med det, förrän Ryssland genomgått en ny glasnost.
Vad tror du om Rysslands chanser i år? Kommer fortsätta kvalificera sig som vanligt eller bryts deras trend i år? Kommentera gärna här nedan dina tankar!
Fler delar i serien
- Del 1: Azerbajdzjan – Svenskundret »
- Del 2: Rumänien – gruppdynamikens mästare »
- Del 3: Ukraina – bland storpolitik och starka kvinnor »
- Del 4: Australien – Undantaget som blev en regel »
