Kvalificeringsexperterna del 3: Ukraina – bland storpolitik och starka kvinnor

ADRIAN ANALYSERAR. Inför att Eurovision 2018 ska dra igång kommer Panelens Schlagermagister Adrian gå igenom de fem länder som till dags dato har 100 procent kvalificeringshistorik från semifinalerna i Eurovision Song Contest. I denna tredje del handlar det om Ukraina.

Notera att 100% kvalificering inte behöver betyda att man tävlat alla år i rad, utan att varje gång ett av dessa länder tävlat och behövt kvala genom semifinalerna så har de lyckats få finalbiljett vid varje försök.

Platsen var Ericsson Globe i Stockholm, i maj 2016 då Ukraina vände upp och ned på nöjesvärlden. Australiensiska storfavoriten Dami Im hade nästan gjort rent bord med poängen ifrån jurygrupperna – och ledningen såg ointaglig ut. Men så började telefonrösternas poäng fördelas, och plötsligt var Australien ute ur leken. Ukrainska Jamala, som låg långt bakom Australien efter juryns röster, tog plötsligt en svag ledning – med enbart ett land kvar att få poäng: ärkerivalen Ryssland. Bara några år tidigare hade just Ryssland invaderat det ukrainska Krim och underblåst inbördeskrig i landet. Nu hade Ryssland chans att även besegra Ukraina i ESC – men skulle poängen räcka? Efter Eurovisionhistoriens mest gastkramande minut, så stod det klart att poängen inte räckte för Ryssland, utan Ukraina kunde för andra gången i historien glädja sig åt en Eurovisionvinst. Segern blev historisk – då det var första gången som en öststat vunnit tävlingen två gånger.

Sju topplaceringar på 14 försök

Jamalas seger i Stockholm cementerade Ukraina som ett av Eurovisions mest dominanta länder under 2000-talet. Landet har, sedan den oansenliga debuten 2003, tagit inte mindre än sju stycken topp-5 placeringar i tävlingen (varav 2 vinster) på enbart 14 försök. Detta innebär att ett Ukrainskt bidrag alltså har 50% sannolikhet att nå topp-5 och hela 14% chans att vinna! Detta är faktiskt den bästa statistiska chansen av alla länder i ESC. Det hela förefaller en smula märkligt när man jämför med den enorma grannen Ryssland – som bara har en vinst och 9 topp-5 placeringar på sina 20 försök. Så vad är det egentligen som gjort just Ukraina så framgångsrikt i Eurovision?

Den enda verkligt uppenbara skillnaden mellan de ukrainska bidragen och övriga länders bidrag – är den kraftiga överrepresentationen av kvinnor bland artisterna. Visserligen var det en man, Oleksandr Ponomariov som 2003 gjorde Ukrainas debut i tävlingen – med en låt som trots titeln ”Hasta la vista” mer påminde om svensk gammalschlager än om Arnold Schwarzenegger. Låten slutade på 14:e plats i Riga, och så här såg liveframträdandet ut:

Debuten blev dock bara en parentes för Ukraina, för de skulle komma att representeras av inte mindre än 10 kvinnliga soloartister under de kommande 14 åren! Den första av dem, blev också den mest framgångsrika: Ruslana. Ukraina hade dragit inspiration från 2003 års vinnare Sertab – och presenterade nu sin egen version av etnodanspop; ”Wild dances”. Resultatet blev, som den brittiske kommentatorn Terry Wogan syrligt formulerade sig; ”Xena the warrior princess and a few drums”. Fast detta var precis vad Europa ville ha, och Ukraina tog tidigt en ledning i omröstningen – en ledning som de sedan aldrig släppte. Ruslanas vinst blev en av Ukrainas största framgångar inom alla fält, och firades storslaget på Kievs gator. På bara två försök hade Ukraina gått från ett hopplöst nybörjarland, till att bli en vinnarnation i tävlingen!

Men på hemmaplan bytte man genre

Över hela Europa dansade man nu ”Wild Dances” – och många förväntade sig något liknande av Ukraina när tävlingen 2005 hamnade i Kiev. Etnotrenden levde nämligen fortfarande, och flera länder skickade avancerade dansnummer med folkinstrument, men också en och annan mormor till Eurovisionscenen. Ukraina valde dock att ställa upp med hip-hop gruppen Green Jolly. Anledningen var politiskt: Den orangea revolutionen hade under hösten förändrat landet totalt, då den ryssvänliga presidentkandidaten som vunnit valet, Viktor Janukovitj, ertappades för valfusk. I tumultet och demonstrationerna mot honom och hans parti blev Green Jollys låt ”Razom nas bahato” en kampsång, som drev på Janukovitjs avgång. Att låten därför fick representera landet på hemmaplan 2005, var närmast en självklarhet – även om EBU genomdrev vissa förändringar i låttexten för att den inte skulle bli för politisk. Låten blev en symbol för det nya Ukraina, och som grädde på moset så infann sig den nye presidenten Viktor Jushenko i arenan för att, som förste statschef någonsin dela ut priset till vinnaren. Men inte till Green Jolly, utan till grekiska Helena Paparizou. Den ukrainska hemmanationslåten förpassades av Europa till en 19:e plats. Just detta år skulle nämligen politiska manifestationer mot Ryssland inte belönas av Europa.

Tillbaka i toppen igen

2006 var Ukraina tillbaka i toppen igen, då de skickade sångerskan Tina Karol till Aten med den extremt klämmiga poplåten ”Show me your love” – som påminde mycket om den grekiska fjolårsvinnaren ”My number one”. Detta belönades av Europa med en sjundeplats, vilket är ett extremt bra resultat för en nation som arrangerat tävlingen året innan och det blev början på en kort period av makalöst starka resultat från landet. 2007 introducerade nämligen Ukraina den märkliga karaktären Verka Serduchka för världen, en bekantskap som möttes med både starkt motstånd och hyllningar. Verka var tävlingens första riktigt framgångsrika humoristiska drag act – då det var komikern Andriy Danylko som tillsammans med ”sin mamma” gestaltade denna silverglänsande Tele-tubby. ”Dancing Lasha-tumbai” blev något av ett cirkusnummer, vilket också ledde till mängder av kritik av experter som tyckte att man förlöjligade tävlingen. En annan kritik som lyftes fram var att textraden ”Lasha tumbai” lät väldigt likt ”Russia – goodbye!” vilket kunde ses som ett politiskt ställningstagande mot Ryssland. Själva bedyrade man att ”lasha tumbai” istället var mongoliska för ”jag älskar dig” men detta tillbakavisades av mongoliska myndigheter. All debatt hade dock bara spätt på uppståndelsen kring Verka Serduchka och snart var hon/han favorit till att vinna hela tävlingen – vilket föranledde Christer Björkman att hota med sin avgång om Verka vann. Nu blev det inte så, istället kunde Björkman nöjt konstatera att Ukraina fick en fin andraplats i Helsingfors.

Silvret skulle återupprepas i Belgrad 2008, då Ukraina återgick till mer traditionella kvinnliga artister med det stora stjärnskottet Karolina – mer känd som Ani Lorak. Ironiskt nog så satsade många andra länder i Europa nu på att skicka sina egna Verka Serduchkas vilket ledde till ett minst sagt humormättat startfält. För första gången hölls nu två semifinaler och Ukrainas Ani Lorak kunde tämligen överlägset vinna sin semifinal. Låten ”Shady Lady” var i princip en fullblodad Eurovisionlåt skriven av legendarerna Phillip Kirkorov och Karen Kavaleryan – två ryssar som mellan 2006 och 2013 dominerade Eurovisions toppskikt med sina låtar. Just 2008 blev det en andraplats, vilket också var Ukrainas andra raka silver i tävlingen.

Ändrade regler gav sämre placeringar

2009 ändras dock röstningsreglerna i Eurovision, och jurygrupperna gör sitt återtåg. Detta missgynnar öststaterna ganska tydligt, och Ukraina fick under de närmaste 4 åren finna sig i att hamna i mittenträsket av resultatlistan efter att juryn frekvent missgynnat dem. 2013 kastas man dock plötsligt upp i topp-3 igen, då Zlata Ognevich bars upp på scenen av en storväxt ”jätte” som delegationen flugit upp till Malmö för detta enda syfte. Låten, ”Gravity” hade i övrigt inte mycket annat att erbjuda, men scennumret tilltalade telefonröstarna som hissade Ukraina upp till en 3:e plats. 2014 följde Ukraina upp denna placering med en 6:e plats, tack vare ett gigantiskt hamsterhjul.

Avstod tävlan 2015

Men trots de återfunna framgångarna så valde ukrainska TV-bolaget att år 2015 avstå tävlan. Detta p.g.a att Ryssland året innan hade gått in och annekterat Krim, varpå Ukraina kastades in i inbördeskrig. Pengarna räckte helt enkelt inte detta år – och plötsligt så var en av tävlingens största favoriter borta. 2016 var man dock tillbaka igen och storsatsade – och Jamala kunde som bekant defilera in landets andra vinst i Eurovision. Det kanske mest slående med Jamalas vinst var emellertid att Ukraina nu lyckades dra nytta av sitt politiska läge – och faktiskt sälja in ett politisk budskap till Europa. Jamalas ”1944” refererade visserligen inte omedelbart till det nuvarande politiska läget, men drog uppenbara paralleller till Krimfrågan genom att handla om de sovjetiska soldaternas hantering av lokalbefolkningen där under andra världskriget. Varför det, som inte funkade 2005, helt plötsligt funkade 2016 – beror nog mycket på att omvärldens inställning till just Ryssland hade förändrats. Ukrainas öde i Eurovision har därmed, på senare år, kommit att bli alltmer kopplat till Rysslandskonflikten. Detta har onekligen gynnat Ukraina, i det tillfälle då Rysslands popularitet har dalat – och i synnerhet bland Eurovisionfansen. Så här såg framträdandet ut i finalen 2016:

Ukrainas vinnarrecept har bestått av kvinnliga artister med spektakulära scennummer

Vi har fått alphorn, Xena krigarprinsessan, Tele-tubbies, hamsterhjul, gladiatorer, sandkonst och jättar. Ingenting har varit för konstigt för Ukraina, som vet hur man ställer till en show. Samtidigt har de duktiga kvinnliga soloartisterna radat upp samtliga framgångar för landet – med undantag från 2007 då artisten ju rent tekniskt var en drag act. Det är ju emellertid det undantaget som bekräftar regeln.

Motsatsvis så domineras Ukrainas sämsta placeringar i ESC, av två manliga grupper, som båda hade oturen att representera landet på hemmaplan: Green Jolly (2005) och O.Torvald (2017). Dessa två grupper nådde enbart 19:e respektive 24:e plats – vilket är ganska vanliga placeringar för hemmanationer i ESC. Såsom hemmanation så har heller inget av bidragen behövt kvala in till finalen, vilket är en intressant notering. I 2018 års upplaga kommer dock en manlig ukrainsk soloartist, utan kvinnligt alias, att för första gången ställas inför en semifinal. Den stora frågan är såklart om den manliga förbannelsen håller i sig – eller om Ukrainas perfekta kvalificeringshistorik håller i sig?

Vad tror du om Ukrainas chanser i år? Kommer fortsätta kvalificera sig som vanligt eller bryts deras trend i år? Kommentera gärna här nedan dina tankar!